En våghalsig resa med yrkeskarriären på spel
Neil Youngs 80-tal
Neil Youngs 80-tal tillhör sannolikt en av de minst vårdade musikkarriärerna i historien. De som hade följt honom i många år fick intryck av att många av låtarna var hafsverk utan något större engagemang. Som om inte det vore nog präglades musikprojekten av ständiga byten mellan olika genrer där inget album tycktes följas logiskt av den tidigare. Tålamodet hos skivbolag och fans testades till den absoluta bristningsgränsen. Men orsaker fanns och Neil ville visa vem som bestämde.
Man måste nog leta utanför musiken för att finna skälen till att Neils karriär på 80-talet var så fragmenterad. Decenniet inleddes med upptäckten att hans nyfödde son bar på en grav utvecklingsstörning. Till saken hör att hans förste son hade en liknande åkomma, om än inte så allvarlig. Vad är sannolikheten för att en man får två handikappade söner med två olika mödrar? Mindre än en på miljonen sa läkarna. Neils prioriteringar förändrades och började allt mer fokusera på familjevärderingar och trygghet. Något som även skulle visa sig prägla musiken.
Ekonomiskt gick det ingen nöd på Neils familj. 1982 skrev han på ett lukrativt skivkontrakt med David Geffen. Det skulle dock inte dröja länge förrän han befann sig i uppslitande juridiska tvister där arbetsgivaren anklagade honom för att vara avsiktligt okommersiell. Även dessa spörsmål skulle färga hans musik under 80-talet.
1980 års Hawks And Doves var en besynnerlig öppning på det nya decenniet. För såväl gamla som nyvunna fans vilka hade förväntat sig en värdig uppföljare till Rust-plattorna från slutet på 70-talet hade anledning att känna sig gruvligt besvikna. Medan lägereldsmusiken består av ganska anonyma spår är hillbillylåtarna direkt svaga, om än tydliga i sitt budskap. Youngs tilltagande konservativa åskådning tydliggjordes framförallt på titelspåret.
Till uppföljaren Re-ac-tor hade han till fansens lycka samlat ihop kompbandet Crazy Horse igen. Men ut kom en samling riffbaserad vasst drivande rock med måttligt engagemang där det stundtals finns anledning att ställa sig frågan om artisten ifråga driver med lyssnaren?
Neils första skiva för skivbolaget Geffen blev 1982 års Trans, ett album fyllt med vocoders och synthesizers. Den för Neils del okonventionella instrumenteringen bottnade dels i dennes nyvunna fascination för Kraftwerk, dels som en hyllning till sin sons datorbaserade träningsprogram. Hursomhelst var Trans knappast något som fansen hade räknat med och den föll definitivt inte David Geffen i smaken. Denne uttryckte sin besvikelse över att Trans inte var något rockalbum, varvid Neil Young svarade med att göra en serie album som skulle fjärmas allt längre från vad Geffen hade förväntat sig av sin nysignerade artist.
Enligt Neil var riktig rock det som ursprungligen spelades av Elvis och Jerry Lee Lewis på 50-talet. Everybody’s Rockin’ var typisk rock’n roll ansåg Neil, som med rosa kavaj och brylcreme i håret inte kunde låta bli att ha lite roligt nu när han ändå kunde betraktas som livegen. Geffen var inte road utan stämde sin kontrakterade artist på tre miljoner dollar ”för att han inte gjorde karaktäristiska Neil Young album”. Neil hade lyckats att bli någon annan än han själv.
Young gillade countrypubliken och respekterade deras värderingar. Problemet var att skivbolaget inte tillät honom att släppa någon countryplatta. Geffen ville ha en artist i tiden, inte någon relik som vände sig till den amerikanska landsbygden. De kunde emellertid inte hindra Young från att turnera med ett country band. Ju hårdare krav som ställdes på Young, desto fler countryindränkta låtar skrev han. Till sist var Geffen tvingad att ge sig. På Old Ways återfinns större delen av Nashvilles studiomaffia liksom legendarer som Willie Nelson och Waylon Jennings.
Neils egensinniga förehavanden förstärktes vid den här tiden av en rad överraskande uttalanden till stöd för president Ronald Reagan. Detta var självfallet mer än tillräckligt för många inom rocketablissemanget. Antingen kände inte Bob Geldof till Youngs uttalanden eller också så ignorerade han dem. I vilket fall som helst var Neil Young en av artisterna på Live Aid galan. En dag då alla närvarande stora rockstjärnor förlitade sig på sina mest kända hits, var Neil den enda som vågade spela en helt ny outgiven låt framförd med hjälp av några hobos.
Ungefär samtidigt som omvärlden hade förliknat sig med Neils country hade han redan tröttnat och börjat ägna sig ett nytt projekt. Ut kom en hårt mixad platta med modern instrumentering. Landing On Water var en minst sagt oväntad uppföljare. De gamla fansen ville inte veta av den och 80-talets poppublik ville inte veta av Neil Young. Ett halvår efter plattans release förklarade även artisten själv att projektet var dödfött.
Efter många år utan studiosamarbete återförenades Neil med Crazy Horse. Drömmar om gamla tider grusades dock då låtarna och musikerna inte var riktigt kompatibla. Neil döpte plattan till Life, vilket åsyftade att han bar på en livstidsdom att göra plattor för Geffen. Tydligare kritik mot sin arbetsgivare har väl sällan framförts till allmänt åhörande i låten Prisoners Of Rock’n Roll: ”We never listen to the record company man/He tries to change us and ruin our band/That’s why we don’t want to be good”.
Trots att Young var skyldig Geffen ytterligare ett par album gav den senare upp. ”Neil hade lika gärna kunnat göra 14 versioner av My Way på nästa platta”, sa gamle kompisen Graham Nash. Tillbaka till sitt gamla skivbolag, Reprise, gav Neil ut This Note’s For You, kanske främst ihågkommen för att videon till titellåten blev förbjuden att visas på MTV. I övrigt var den rätt oinspirerad. Men Neil hade åtskilliga trumf på sin hand. Dels kunde han göra den musik han ville, dels hade han bra låtar på gång. Både gamla som inte hade spelats in, men även mycket nytt.
Young tryckte endast 5 000 exemplar av den nya skivan – en EP med fem låtar som överträffade allt han hade gjort tidigare under decenniet. ”Bara för att visa vem det är som bestämmer. Jag behöver inte ge ut det här om jag inte vill.” Nåja, aptitretaren skulle snart följas av ett långt välfyllt album som tillfredsställde de gamla fansen, och därtill även flera nya. 1989 års Freedom återställde ordningen.
--------------------------------------------------------------------------------
Diskografi (och omdöme)
Hawks And Doves (1980)
****
Om liknelsen med hökar och duvor är avsiktlig skulle duvorna representeras i lägereldsmusiken på skivans första halva. Neil plockar fram några tidigare skrivna låtar varav främst Captain Kennedy och The Old Homestead förtjänar en genomlyssning. I den skrålande hillbillymusiken på den andra halvan presenteras en stor portion patriotiska slagdängor, kanske mest tydlig i titelspåret med rader som ”USA, USA, so my sweet wife can dance another free day” och ”Don’t push too hard my friend”. I en intervju på Musikbyrån för några år sedan var Neils eget omdöme om plattan något i stil med ”things were getting obscure with this one”.
Re•ac•tor (1981)
****
Den snabba riffrocken passar både Neil och Crazy Horse ganska illa. Det är stereotypt och tämligen ointressant, om man inte roas av rader som ”You were born to rock/You’ll never be an opera star/Op-papa-pa-papa”. Till den inhemska bilindustrins försvar sjunger Neil ”There’s already too many Datsuns in this town”. Mest absurt är ändå det nio minuter långa mässandet i T-bone; ”Ain’t got no T-bone/Got mashed potatoes”. Höjdpunkterna är tåghyllningen Southern Pacific och framförallt den starkt drivna Shots, där Neil och Sampedro verkligen får sina gitarrer att låta som maskingevär.
Trans (1982)
******
Trans är inte alls så illa som sitt rykte. Förutom syntlåtarna återfinns låtar av mer traditionell karaktär, vilket även illustreras på omslaget där den gamla världen möter den nya. Syntspåren dominerar och har överraskande genomträngande och bra melodier, som i Sample And Hold, Computer Age och Transformer Man. Betydligt mer traditionell är det muntra öppningsspåret Little Thing Called Love. Ett plus också till det långa avslutningsspåret Lika An Inca som är i samma anda som klassikern Cortez The Killer. Trans tillhör för övrigt en av Neil Youngs egna favoriter.
Everybody’s Rockin (1983)
***
”Är det rock dom vill ha ska dom få det” tänkte Neil och levererade tio rockabilly låtar vars totala speltid inte sträckte sig till mer än 25 minuter. Skivbolaget tvingades fästa en klisteretikett på alla utgåvor där köparen varnades för hur lite musik skivan rymde. Plattan lider avsevärt av det svaga låtmaterialet, som exempelvis i Kinda Fonda Wanda. Två spår förtjänar dock att omnämnas. Wonderin’ har en bra country inspirerad melodi och Payola Blues är främst minnesvärd för texten. ”Don’t matter what I do/I never hear my records on the radio.”
Old Ways (1985)
*****
Fans och kritiker längtade efter en Neil Young de kunde känna igen och var därför mycket positiva till denna platta. Utan tvekan är Old Ways Neils mest genuina country platta, men låtmaterialet är knappast i paritet med tidigare countryinfluerade spår på Harvest eller Comes A Time. Willie Nelsons och Waylon Jennings närvaro hjälper föga för att höja plattan till högre nivåer. Några guldkorn finns dock, som i de vemodiga balladerna My Boy och Are There Any More Real Cowboys samt i den gladare Get Back To The Country.
Landing On Water (1986)
****
Neil utlovade ett kommersiellt modernt album och för detta projekt tog han hjälp av två studiomusiker som tillsammans åstadkom en kraftig dos energisk 80-tals pop med framträdande tunga trummor, tidstypiska syntpålägg och egendomligt lågt mixad sång. Kontrasterna mellan detta album och Old Ways kunde knappast ha varit större. Potential finns i låtar som Violent Side, Touch The Night, Pressure och framförallt Hippie Dream, men de framfördes utan passion. Skivans syntetiska rock var resultatet av en misslyckad kompromiss.
Life (1987)
*****
Life var ett ljus i mörkret för fansen, inte minst för att Crazy Horse för första gången på flera år hade anlitats. Men kompbandets sävliga och lite slarviga spel byggt på känsla kommer inte riktigt till sin rätt när låtmaterialet skiftar mellan garage- och syntrock. De långsamma spåren We Never Danced och When Your Lonely Heart Breaks håller god klass, även om syntstråkarna känns lite fel när Crazy Horse är närvarande. Inca Queen är stark och fullbordar Cortez trilogin. Neil visar inga tecken på att röka fredspipa med skivbolaget i Prisoners Of Rock’n Roll.
This Note´s For You (1988)
****
Neil släpptes äntligen från Geffens skivbolag och samlade ihop ett kompband med blåssektion. De hade nog kul, men blues i storbandsformat var inte det som den tynande skaran av Neil-fans hade hoppats på. ”Ain’t singing for Pepsi/Ain’t singing for Coke” sjöng Neil i titelspåret vilket gjorde videon oanvändbar i det av dryckesjättarna reklamfinansierade MTV. I övrigt är det en svag samling upptempo blues kombinerat med några hyfsade ballader. Coupe de Ville och One Thing är OK. Annars tillhör det en av Neils svagare plattor.
Freedom (1989)
********
”They don’t know what a comeback is”, sa Neil syrligt när förståsigpåarna hyllade Freedom. Men nog var det längesedan han hade samlat ihop så mycket bra låtmaterial. Rockin’ In The Free World blev Neils största hit på åtskilliga år och framfördes i två versioner, en elektrisk och en ackustisk. Låtarna framfördes med mycket energi och innehållet i texterna var intressanta, vilket t.ex. framgår i Crime In The City. Wrecking Ball och Eldorado är några andra höjdare. Neil var tillbaka i god form, och nu fanns det ingen annan som bestämde än han själv.
Jonas E