Lambchop

Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta in på min kompilation från min motpart:

Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta bort från min kompilation: 

Den här låtarna skulle jag aldrig ta bort från min kompilation:

Battlarnas övergripande motivering för sin kompilation:

Micke H
Överensstämmelsen mellan Johans och min kompilation kan, med alla mått mätt, betraktas som hög (54 procent). Ändå finns det markanta skillnader i våra val. Förklaringen kan sökas under Singlar på denna hemsida. Johan har ”Search and destroy” med Iggy Pop & the Stooges som nr 1, medan jag har Where do you go to my lovely?” med Peter Sarstedt. Människor är olika…Detta leder till en hypotes: Johan gillar tuffa låtar och jag gillar självömkande låtar. Detta avspeglas i våra olika val (även om Johan, för all del, har mjukis-byxorna på här och där i sina val). Min lista är välavvägd, balanserad och fin. Johans lista dippar tyvärr med val som ”The Militant” och ”Cigarettiquette” och prioriteringen av ”The rise and fall of the letter P” från senaste plattan. Men mest uppseendeväckande är vad Johan inte har med. Hur kan man utelämna ”Theone”? Obegripligt och oförsvarligt!   

Johan
Lambchop var det bästa band som kom fram på 90-talet. Att sätta ihop en kompilation är alltså en grannlaga uppgift som man måste närma sig med varsam hand och där man aldrig får glömma bort helhetsintrycket.  

Mickes kompilation innehåller massor av pärlor – vi har ju som sagt 54% överenssstämmelse – men pärlorna är tyvärr inbäddade bland en massa stillastående utfyllnad. Det gör att Mickes kompilation ger ett onödigt sövande intryck. Min betydligt mer dynamiska och spänstiga kompilation är överlägsen.

Mickes låt nr. 8 ”From here to there” är problematisk för att uttrycka det milt. Jag förmodar här att det Micke valt ut är låten ”The distance from her to there” från albumet ”Nixon”. Länge ville jag inte tro det – maken till magplask får man leta efter i sådana här sammanhang. En av de sämsta låtarna från en av Lambchops klart svagaste skivor. Vad tänker han på? Är det här en låt som slagit ut ”The Saturday option” med Kurt Wagners kanske allra finaste refräng??!! Micke uppvisar dock en viss sjukdomsinsikt eftersom detta är den låt som han skulle kunna tänka sig att motvilligt ta bort från sin kompilation. Ytterligare en låt från ”Nixon” (förutom den helt självskrivna ”Nashville parents”) får dessutom plats i hans trista kompilation – den något bättre men lik förbannat urtråkiga ”The book I haven´t read”. De här två låtarna och den lätt glömda ”Listen” är riktiga sänken och de största problemen med Mickes kompilation. 

“I can hardly spell my name” från albumet ”is a woman” är OK men får ändå betecknas som ännu en av dessa nästan stillastående låtar som Micke valt. Pärlorna vadderas in i menlöst fluff (pärlor=de låtar vi båda har med på kompilationen; fluff = Mickes andra låtar med undantag av ”Theone”, There´s still time” och möjligen ”Low ambition”). Helhetsintrycket blir bedövande och sövande. Nej, ut med de stillastående gölarna och in med de friskt porlande låtarna som är lite annorlunda! Som ”Hickey”, ”The Saturday Option”, ”The militant”, och “Whitey”.Det är väl egentligen bara kritiken om att inte ha med ”Theone” som jag kan ta åt mig av. Den var med i mitt första urval av 19 låtar men då gick tiden precis över 80 minuter. Då bytte jag ut ”Theone” mot en kortare låt – ”Cigarettiquette” –som väl är en bagatell men den är ändå ganska kul. Möjligen, jag skriver möjligen, skulle min kompilation förbättras av att lyfta ut både ”Cigarettiquette” och ”The rise and fall of the letter P” till förmån för antingen ”Theone” eller ”There is still time”.