Budgie – the MCA years (1971-1975)
Väldigt få rockband slutar när de är på topp, trots att det måste vara helt uppenbart för alla och envar att bandet har passerat zenit och den enda vägen obönhörligen är ned. Vad som trots detta fortsätter att driva medlemmar i sådana band borde bli föremål för en sociologisk avhandling. Jag har f.ö. en hypotes om erkännande och livslängd nedan som jag gärna skulle vilja se testad.Budgie bildades i Cardiff, Wales 1968. Den ursprungliga ”line-upen” bestod av Burke Shelley (bas, sång), Tony Bourge (gitarr) och Ray Phillips (trummor). Vän av ordning kommer säkert att höra av sig till hemsidan och påpeka att det faktiskt fanns en fjärde medlem. OK, men han försvann innan den första plattan kom ut så han räknas inte. Det var en hög omsättning bland cymbalerna i början. Ray Phillips efterträddes av Pete Boot (1973) som i sin tur efterträddes av Steve Williams (1974). Sedan var det lugnt. Åtminstone under 1971-1975.
Trots fem bra skivor, ”Budgie” (1971), ”Squawk” (1972), ”Never turn your back on a friend” (1973), ”In for the kill” (1974) och ”Bandolier” (1975) blev Budgie aldrig lika stora (och kommer med största sannolikt nog inte heller bli lika stora) som ”de tre” (Black Sabbath, Deep Purple och Led Zeppelin). Jaha, tänker ni. De var väl inte lika bra, helt enkelt. Och visst är det så, det är sant. Men å andra sidan har betydligt sämre hårdrockband nått en betydligt större framgång och ett större erkännande. Och nu kommer min obekräftade hypotes: en för liten framgång och ett för litet erkännande kan leda till en längre bandlivslängd. Lång livslängd är inget eftersträvansvärt i hårdrocksbranschen. Tvärtom. Det leder ofta till att bandets ursprungliga goda rykte svärtas ned.
Hur kunde gå så här? Förutsättningarna måste ändå betraktas som relativt goda i början av 1970-talet. Tidsperioden sammanföll med ett stort intresse för brittisk hårdrock. En annan faktor är de ursnygga omslagen, signerade Roger Dean http://www.rogerdean.com/ . Skivan Squawk (1972) nådde f.ö. en andra-plats i delmomentet snyggaste omslag på denna hemsida. Omslagen kännetecknas av undulatmotiv (eng. budgie) i olika former, vad annars. Ytterligare en faktor som borde lett till ett större intresse för gruppen är de halv- och helskumma låttitlarna. Eller vad sägs om ”Nude Disintegrating Parachutist Woman”, ”Crash Course In Brain Surgery”, “Hot As A Docker's Armpit”, “You're The Biggest Thing Since Powdered Milk” och “In The Grip Of A Tyrefitter's Hand”. Humor?
Så varför blev det ingen dundersuccé och lantliga gods till bandmedlemmarna? Min förklaring är avsaknaden av en hit. Den suggestiva ”Zoom club” från fjärde skivan ”In for the kill” är nog det närmaste man kom i den vägen. Sorry, men man måste ha en hit. Annars är man så att säga körd. Så är det. Det är tråkigt. Budgie hade ett mycket säreget sound med snabba pling-plongande basgångar, ylande, nasal sång och gitarriff i bästa Black Sabbath-stil (nästan). ”Nästan” betyder här att gitarristen Tony Bourge var en habil gitarrist, men var givetvis aldrig i närheten av Toni Iommi (hur många var det?). Gruppen hade som alla hårdrockgrupper på den tiden också en del fina ballader = lugna låtar som var rätt OK, exempelvis ”Wondering What Everyone Knows” på fjärde plattan ”In for the kill”. Men annars var det hårt och tufft.
Vad har hänt med bandet? På hemsidan http://www.budgie.uk.com/ kan man både köpa både t-shirts och boka bandet. Burke Shelley och Steve Williams är fortfarande med från MCA-åren. Senaste plattan heter (ironiskt nog) ”The last stage” och kom ut 2004. Budgie spelade faktiskt på Sweden Rock Festival sommaren 2003 bland andra dinosaurier. Musikaliskt är min bedömning att alla återupplivningsförsök har varit förgäves efter ”Bandolier” (1975). Tyvärr. Av skivorna är “Never turn your back on a friend” (1973) och “In for the kill” (1974) klart bäst. Musikaliskt och sett endast till MCA-åren följer höjdpunkterna någorlunda en normalfördelningskurva. Men det är en annan hypotes som får behandlas i något annat sammanhang.
