Historien om Klaatu
Det är lika bra att dra det på en gång: det här bandet blev berömt (nåja) på helt fel sätt: Det började med att öppningslåten från första skivan (”Klaatu”) blev känd på grund av att mes-duon The Carpenters gjorde en cover på den – en halvstor hit på sin tid. ”Calling Occupants of Interplanetary Craft” heter låten som demonstrerade både en stor melodikänsla och lekfullhet – den börjar med fågelkvitter och sedan hörs ljudet av en nål som läggs på en vinylskiva och åtföljande knaster.
Så vitt jag vet är detta första gången som vinylknaster används som en ljudeffekt. Här måste man salutera Klaatu som verkligen var före sin tid speciellt med tanke på att den här skivan kom ut 1976, långt innan CD-skivan fanns och vinylknaster blev exotiskt. Medvetet inlagt vinylknaster på en vinylskiva får man ju faktiskt säga att är ganska skruvat. Folk började naturligtvis undra vilka som var med i det här intressanta bandet. Inga namn stod att läsa på skivomslaget, ingen i branchen verkade egentligen veta.
Och så började ett envetet rykte spridas att det var det återförenade Beatles som spelade under pseudonym. Att det ryktet bet sig fast får väl främst tillskrivas massans önsketänkande. Och möjligen också till att några låtar påminner en hel del om Paul McCartneys fånigare alster (speciellt ”Sub Rosa Subway”). Beatles-kittlingen gjorde att skivan sålde riktigt bra. På skivan finns också några spår med tydliga drag av surf-rock men i mina öron är det egentligen bara ”Calling Occupants of Interplanetary Craft” och den avslutande ”Little Neutrino” som låter riktigt bra. Och de två låtarna är de som är mest symfonirock.
Uppföljaren, ”Hope”, kom väldigt snabbt efter debuten och en del menar att det beror på att den var inspelad redan innan ”Klaatu” och alltså egentligen deras första skiva. Säkert är i alla fall att skivan spelades in innan ”Klaatu” kom ut i handeln och alltså inte var influerad av Beatles-ryktena. Denna andra skiva är i mitt tycke betydligt bättre än den första därför att symfonirocken tillåts dominera. Skivomslaget är dessutom ett av tidernas snyggaste.
Skivan börjar och slutar helt fel, men sviten från och med tredje låten ”Around the Universe in Eighty Days” via ”Long Live Politzania”, ”The Loneliest of Creatures”, ”Prelude” till näst-sista låten”So said the Lighthouse Keeper” hör till höjdpunkterna i symfonirockens historia. Otroligt snygga orkesterarrangemang. Hard-core Klaatu aficionados insåg nu också att bandet inte alls var det återförenade Beatles utan att de kom från en annan planet (och solsystem).
I ”Around the Universe in Eighty Days” sjunger de ju att “…our planet is the second from the sun….”. Allra bäst är nog ändå “Long Live Politzania” som är en låtsas-klassisk låt om polisstaten Politzania som berättas genom en gammal ljudupptagning från en Politzania-konferens där vi hör Professor Pamplemousse, en antropolog specialiserad på utdöda civilisationer, lägga ut texten om Politzania (naturligtvis med pålagt vinylknaster). Verket avslutas med Politzanias pampiga nationalsång:
”Politzania brave, strong and true
Politzania, We all love you
We’ll smite our foes, for we are right
And God is on our side
Politzania, red white and green
Politzania, reigning supreme
Victors in war, champions in peace – into Eternity
We are the Masters of the World.”
En skön blandning av George W Bush och Carola. Det här var ju oerhört, eh…speciellt, och nästan lite studentikost. Det var kanske ändå inte någon större överraskning när det så småningom visade sig att Klaatu inte alls var det återförenade Beatles utan tre extremt nördiga kanadensare som suttit och filat på detta i en studio. Den tredje skivan de gjorde ”Sir Army Suit” köpte jag också men där var all symfonirock borta och i och med det allt som var riktigt bra med Klaatu. De sliskiga balladerna etc tilläts ta över.
Gruppen överlevde egentligen aldrig det stora avslöjandet. Som konsumentinformation kan nämnas att de två första skivorna har getts ut på en”Special Double Play” på CD. Jag får nu bita huvudet av skammen och erkänna att jag kompletterat mina vinylskivor med CD-utgåvan – min ”Hope” är ju ganska repig men det beror inte direkt på att den spelats sönder på sexor…