David Bowie

Battle: den ultimata Bowie-kompilationen

Battlare: Johan vs Micke H vs Micke Å

Förutsättningar: 700 Mb (80 min CD-R)

Kompilationer: se nedan

Antal låtar: 19 (Johan), 18 (Micke H.) och 19 (Micke Å.)

Överenstämmelse: Antalet tripplar: 7

A. Kompilation

B. Bubblare
Den här låten/låtarna tog sig nästan in på min kompilation.

C. Skulle kunna tänka mig att ta in 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta in på min kompilation från någon av mina motparter:

D. Skulle kunna tänka mig att ta bort 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta bort från min kompilation:    

 
E. Tar aldrig bort 
Den här 3 låtarna skulle jag aldrig ta bort från min kompilation:                                                                                                           

 Och här kommer motiveringarna

{tab Johans Motivering}

Johans Motivering

Det viktigaste att inse när man sätter ihop en sådan här kompilation är att den inte alls behöver spegla artistens karriär på ett rättvisande sätt. Det handlar bara om vilka låtar som är bäst. Så till slut blev det bara låtar från Bowies klassiska period, till och med "Scary Monsters" 1980. Känns helt OK också att Major Tom både får öppna och avsluta kompilationen.
I mitt urval ligger tonvikten helt klart på mannens två bästa skivor – hälften av låtarna kommer från "Hunky Dory" och det absoluta mästerverket "Ziggy Stardust". Och självklart är det så en Bowie-kompilation ska se ut. Övriga skivor som är representerade får bara med en låt vardera med undantag av "Heroes" där två kom med. "Diamond Dogs" var problematisk. Både "Sweet Thing" och "Big Brother" var klara kandidater att komma med men de båda hänger ihop med angränsande låtar vilket skulle medfört konstiga avslut på dem om de kommit med. Det blev bara den fantastiska alternativtagningen av "Candidate" från "Diamond Dogs" sessionerna som kom med till slut. "Young Americans" med sin plastiga soul-funk är en skiva som jag alltid haft svårt för. Titellåteln är ändå riktigt bra och var på vippen att komma med. Däremot gillar jag "Station to station" som i det här sammanhanget led av att låtarna är så långa – både titellåten och "Word on a wing" var starka kandidater att komma med. "Wild is the wind" är självskriven. Fyra låtar från "Low", "Heroes" och "Scary Monsters" avslutar. Den relativt svaga "Lodger" saknar en riktig kanonlåt och blev inte representerad. Med 18 låtar så fanns drygt två minuters utrymme och jag beslöt att klämma in en cover från "Pinups". The Who´s "I can´t explain" är en grymt bra låt som jag tycker att Bowie lyckas göra bättre än originalet så den pryder sin plats.

Bowies omhuldade tolkningar av Jacques Brel låtar skippade jag – Scott Walker gör de ännu bättre tycker jag. Även om jag får erkänna en viss svaghet för "My Death". Och jag hittade alltså inte en enda låt från en skiva efter "Scary Monsters" som var ens i närheten av att slå sig in i det här samlingen av låtar. Om kompilationen fick breda ut sig över två eller snarare tre CD-skivor så skulle nog någon eller några post-Scary Monsters låtar komma med, t.ex. "Hallo Spaceboy", "Slip Away" eller "New Killer Star". Hur som helst var det glädjande att inse att de två senaste Bowie-skivorna, "Heathen" och "Reality", är de två bästa han gjort sedan "Scary Monsters".

Hur är då mina stackars kamraters kompilationer? Tja, hyggliga måste jag nog ändå medge. Min överensstämmelse med Micke Å är 53% och med Micke H. 49%. Vi har alltså ungefär hälften av urvalet gemensamt. Men i och med att deras samlingar inte överensstämmer till 100% med min, så är ju någonting per definition fel.

Låt mig börja med Micke Å:s urval. Det kännetecknas av ett löjligt väl avvägt urval av låtar från Bowies klassiska period, alla skivor får vara med förutom "Diamond Dogs". "Lodger" är alltså representerad! Han har till och med tagit med en cover-låt från senaste skivan! Den här välviljan är det huvudsakliga problemet med urvalet. Micke Å verkar leva i tron att Bowie själv kommer att kolla in hans urval och som gammalt fan vill han helt enkelt vara snäll och inte trampa honom på tårna. "David, egentligen tycker jag ju att allt som du gör är bra". Det här har ju givetvis startat som en vanlig idoldyrkan i tonåren, när man tvingas välja ett annat kärleksobjekt än sina föräldrar ("den oidipala konflikten") och samtidigt inse att man inte är allsmäktig (förlust av den "omnipotenta självbilden"). För de flesta är detta en utvecklande och övergående fas i livet. Micke Å däremot visar genom sitt urval tydliga symptom på en hämmad och avstannad utveckling. Han kan uppenbarligen ännu fungera normalt i samhället, men bör hållas under uppsikt genom att t.ex. tvingas göra en ny kompilation om ett par år. Vem vet, kanske tar han då med "Let´s dance" och någon låt av Tin Machine? Och då är det naturligtvis kliniken nästa.

Micke H.:s urval är i stora delar intressant, närmast excentriskt. Att antalet låtar från "Hunky Dory" är lika med antalet Brel-tolkningar i hans kompilation är ju minst sagt märkligt. Och det är lätt att fortsätta att räkna upp märkligheter: Tre av de fem låtarna från "Ziggy Stardust" kommer från skivans första-sida! Hur tänker man då? Varför välja "Cracked Actor" från "Aladdin Sane" när både "Drive in Saturday" och "Panic in Detroit" är överlägset bättre? Och vad i h-e gör låtar från "Lodger" på en seriös Bowie-kompilation? De är för övrigt de svagaste låtarna i båda mina kamraters samlingar! Micke H bör än en gång se över sina rutiner.

{tab Micke H motivering}

Micke H´s motivering

När vi i rundan bestämde att nästa battle skulle ha tema Bowie i kronologisk ordning visste jag direkt att "Space Oddity" skulle inleda och "Ashes to ashes" skulle avsluta kompilationen. "My mother says: to get things done, you better not mess with Major Tom". Cirkeln är därmed sluten. För en icke-kompilator kommer det kanske som en chock att en kompilation inte enbart bygger på ett urval av bra låtar rakt upp och ner, utan det är låtarnas inre logik, komposition och harmoni som utgör en kompilation. Annars är det ett sample från en CD-växlare. Det vore förmätet att säga att jag i alla delar lyckats själv, men så lyder teorin i alla fall.

Jag hade ett extremt vågat koncept som utgångspunkt. Förutom den inledande och avslutande låten skulle jag bara ha låtar från "Hunky Dory" och "Ziggy Stardust". Det hade varit ett statement som inte Johan eller Micke Å. kunnat matcha. Jag kom dock ut på det sluttande planet i och bestämde att "My death" och "Port of Amsterdam" skulle också vara med. "My death" har jag gjort några ingrepp i så bara själva låten är med. Annars småsnackar och hyssjar Bowie publiken i över två minuter. Jag har ändå återgett konstnären på avsett sätt. "My death" är en oerhört suggestiv låt som Bowie gör bäst av alla. "Port of Amsterdam" likaså. Det är ett enormt driv i gitarren och desperationen i sången gör att man känner sig som i en Bruegel-målning = "only fisheads and tails". Kanon. Sedan släppte alla fördämningar ocjh kanske också kontrollen över slutprodukten. Summa Hunky dory=2 låtar! Jag lockades att spegla bredd. Förlåt mig. Hur kunde "DJ" slå ut "Andy Warhol" och varför fick inte "Quicksand" vara med. Jag har ingen ursäkt, mer än att jag nu ska ta fram en handlingsplan över rutinerna. Annars sitter jag nöjd. Over to you:

Micke Å. kan sin Bowie. Inte tu tal om något annat. Men kanske står han för nära sin artist efter att ha legat på sängen och spelat igenom skivorna i över 30 år? Han har också helt oansvarigt tagit med en ny låt "Pablo Picasso" (ny = efter "Scary monsters"). Det är väl ändå att slösa ammunition för att framstå som kännare och follower och att man minsann har koll på vad 60-åringen pysslar med nuförtiden? "God knows I’m good" är emellertid ett spännade och intressant val som ingen av oss andra har med. Ioriginellt. Annars köper jag det mesta av valen, utom "The man who sold the world" och "Look back in anger". Men hur kunde du utelämna Candidate (demo version)?

Johan har slipat på sin lista, men den är ändå inte invändningsfri. Covern "I can’t explan" och "Beauty and the beast" bryter av en i övrigt väl avvägd lista som fyller kriterierna ovan med inre logik, komposition och harmoni. "I can’t explan" och "Beauty and the beast" kan knappast anses vara väl förvaltade dyrbara CD-minuter. Tick-tack. Vad tänkte du på? Att välja låten "Drive in saturday" före "Cracked actor" från "Aladin Sane" vittnar också om en viss omdömeslöshet. Johan får dock viss cred för att han hade samma inlednings- och avslutningslåt och idé som undertecknad. Det vittnar å andra sidan om ett visst omdöme.

{tab Micke Å motivering}

Micke Å´s motivering

Tekniken densamma som tidigare topplistor, plocka fram ett 30-tal låtar och börja kvala in. Ett 10-tal låtar var självklara sen blev det lite svårare. Och det var här man ställdes inför den första fundamentala frågan: hur förhålla sig till alla skivor som lanserats efter 70-talet? Jag måste erkänna att mitt Bowie-intresse svalnade högst avsevärt efter Let´s dance, speciellt 80- talet är ett bottennapp i Bowies produktion (ex skulle ingen låt från "Never let me down" komma med på ens en top-100 lista). Men samtidigt har Bowie lyckats släppa en handfull riktigt bra singlar efter 70-talet, exempelvis This is not America, Little Wonder och Hello Spaceboy. Speciellt de senaste skivorna Heathen, Reality och Hours är riktigt jämnbra med några låtar som sticker ut. Men när jag slutligen gjorde intern-battlen mellan pre 80 tal och post 70-tal vann alltid 70-talet, lite fegt kanske men jag kunde inte riktigt stå för att lägga alltför många nya låtar till listan. Men jag gav åtminstone de senare skivorna en chans- något som jag kommer tillbaka till i min kritik av kollegornas sammanställningar. En nyare låt fick dock plats- Pablo Picasso från senaste skiva Reality – en fantastiskt bra cover av en gammal Modern Lovers – låt.

Tillbaka till slutresultatet.
Fundamentet för sammanställningen ligger självklart på två skivor Hunky Dory och Ziggy Stardust. 8 av 19 låtar är tagna från dessa två. Nästan alla låtar från dessa två skivor var med i diskussionen kring sammanställningen. Det lite intressanta med min sammanställning var att nästa alla skivor från 70-talet fick vara med förutom Diamond Dogs och Pin Ups, det är inte ett tecken på socialism utan att hela 70-talskatalogen är extremt habil. Att Station to Station bara fick med en låt kan mer kopplas till låtarnas längd, exempelvis bör låten Station to Station vara med, men eftersom den närmar sig 10 minuter så skulle de ta alltför stor plats.

Kommentarer till kollegornas sammanställningar
Inledningsvis måste jag kommentera mina kollegors ultrakonservativa inställning till Bowies katalog. Micke kan jag ju förstå, han får ju frätskador på fingrarna när han håller i skivor som är utgiven efter 1979 (med undantag av amerikanska sing- and songwriters), men Johan som till och med prenumererar på Sonic hade jag nog förväntat en mer progressiv inställning till Bowies nyare produktion. Icke sa Nicke, här klampar man vidare i samma gamla konservativa spår, men man kan kanske hoppas på en ny Bowiebattle om 10 år kan ge en mer nyanserad bild av Bowies hela katalog. Sen kan jag skönja en bekvämighetsavgränsning: -visst är det skönt att börja med Space Oddity och avsluta med Ashes to ashes – då slipper man befatta sig med allt nytt och får en snygg "knyta ihop säcken" effekt. Slappt!

Sen till de specifika låtvalen. Micke och Johan, Candidate platsar inte på en Bowiecompilation – så är det bara. Att till råga på allt ta med en demoversion visar på ett dåligt omdöme. Directors Cut är sällan bättre, bara längre…

Annars är väl Mickes compilaiton helt ok även om det känns övermaga med två Brel-tolkningar, ytterligare en bekvämlighetsvarning. Sen kan man ju undra vad DJ har att göra på listan. Ser man till Lodger så spöar "Look back in anger" "DJ" med hästlängder.

Ser man sedan på Johans compilation som kan man väl säga att den är ok och det är väl det som är Johans största brist – total färglöshet!
Jag menar: att smyga in "Beauty and the beast" och "Be my wife" är mer av progressiv gisslan än helhetssyn på Bowiekatalogen. Johan, visst hade det varit skönt att bara ta med låtar från Ziggy och Hunky, men du var väl tvungen att ta med lite annat för att inte verka för stel. Jag tror att du inte talar sanning kring urvalsprocessen. Troligen gick det till såhär: Först tar man Ziggy Stardust och Huky Dory, plockar bort de få låtar som absolut inte får vara med, sen ser man hur mycket tid som finns kvar på compilationen och lägger därefter till de låtar som får plats…

{/tabs}