Symfonirock
Det säkraste sättet att såga en konstnärlig gärning är att kalla det pretentiöst. Det har nästan var epitetet för symfonirocken och man kan utan omsvep konstatera att genren har utsatts för en systematisk förföljelse sedan mitten av 70-talet. Emellertid har belackarna sent om sider insett att de själva har serverat symfonirocken ett trumfkort, nämligen egenskapen av att vara underdog. När dessutom coola snubbar i Düsseldorfs förorter rappar om problem till samplade Barclay James Harvest låtar … Ja, hur rätt kan det bara inte bli med symfonirock? Renässans på gång? Nej, oroa er inte.
Symfonirocken är egentligen en underavdelning till det som internationellt kallas progressive rock. Det sistnämnda begreppet formades då ett antal brittiska band i slutet av 60-talet och början av 70-talet började blanda friskt mellan olika konstformer och blev tillräckligt uppmärksammade för att betecknas ligga i den musikaliska utvecklingens frontlinje. Rock och pop uppblandat med modern klassisk musik, experimentell jazz och folkmusik bröt ned existerande barriärer.
Mest framgångsrika skulle dock de band som sneglade åt den romantiska klassiska musiken bli – Genesis, Yes och Emerson Lake & Palmer. Av den anledningen har symfonirocken ofta blivit synonymt med progressive rock. Det har också uppstått en viss laddning i begreppet ”symfonirock” eftersom det ger antydningar om svulstighet som i sin tur gör genren tacksam att angripa. Därför kommer denna artikel också fokusera just på de mest omtalade och ”typiska” symfonirockbanden. De i många avseenden intressantare, men ack så katastrofalt intäktsbefriade Canterburybanden, berörs därför ej. Inte heller Pink Floyd kommer att beröras. Det finns några skäl att inkludera dem, men desto fler att utelämna dem. Och blanda nu för guds skull inte ihop progressive rock med den svenska proggrocken …
VAD VAR BRA?
Det är naturligtvis subjektivt, men det jag appellerades av var variationen av och i låtarna. Inledningsvis kunde jag konstatera att det fanns gått om låtar med utsökta melodier och man kunde lyssna på dem om och om igen utan att tröttna. De följde sällan det givna mönstret med vers och refräng vilket gjorde musiken oförutsägbar. Senare kunde jag även fascineras av intrikata taktbyten, flagranta flirtar med hädangångna kompositörer, skoningslösa växlingar mellan brutala attacker och sockersöta melodier samt avantgardistiska utflykter med blås och stråke.
Genesis lyckades enligt min mening aldrig spela rock. Musiken vann mestadels på väl arrangerade och vackra kompositioner och det gjorde de som bäst under perioden 1972-76. King Crimson kunde visserligen spela smäktande vackert, men föredrog oftast mindre harmoniska framföranden. Förutom det enorma genomslag bandet fick 1969 med debutplattan (se omslag) varade de bästa åren 1973-74.
Van Der Graaf Generator hade för vana att allt som oftast avbryta de harmoniska partierna med egendomliga hysteriska utfall. Frånvaron av såväl basist som gitarrist gjorde dem till ett av de mest originella banden någonsin. De bästa åren varade 1970-72 samt i comebacken 1975-76.
Gentle Giant kunde som inget annat band växla mellan medeltidsmusik, aggressiva bluestolvor, lättsmält jazz med vibrafon, engelska pastoraler och oöverträffad kontrapunkt. Men skivbolaget tyckte efter ett antal år att de skulle bli mer kommersiella varför storhetstiden inskränkte sig till 1970-75. Yes och Emerson Lake & Palmer hade sina bästa år mellan 1970-74.
Köp:
Selling England By The Pound (Genesis)
Acquiring The Taste (Gentle Giant)
Still Life (Van Der Graaf Generator)
Close To The Edge (Yes)
In The Court Of The Crimson King (King Crimson)
Vad var mindre bra?
Medan de brittiska banden överlag höll mycket hög klass under första hälften av 70-talet, nedlusade nästan alla kontinentala och amerikanska band genren med innehållslösa imitationer av de brittiska förlagorna i low-class förpackning. Här kommer rock-journalisternas evigt nedlåtande ”luftslott” nästan till användning. Men även de brittiska band som en gång hållit fanan högt var som bekant chanslösa när punken kom. De band som inte hade vett att lägga av 1977, förnedrade sig själva genom att korta ned låtarna och göra dem mer tillgängliga. En värdelös kompromiss som illustreras väl av följande lista.
Köp absolut inte:
Tormato (Yes)
Love Beach (Emerson Lake & Palmer)Ocean (Eloy)Alpha (Asia)I Can See Your House From Here (Camel)
Inte heller något av 80-talets “andra vågen” band som till exempel Marillion, Pallas, Twelfth Night eller Pendragon, möjligen med IQ.
LÅNGA LÅTAR
”En låt måste vara åtminstone sex minuter så den hinner andas” sa Tony Banks i Genesis en gång. Jojo! Intron, allegron, largon och solo tar ju sin tid att avhandla och de tidsmässigt omfattande styckena har som bekant blivit kännetecknet för symfonirocken. Vissa skojfriska musikskribenter har till och med roat sig med att recensera nya Yes plattor genom att endast räkna upp speltiden på låtarna.
Jag har nu gjort lite efterforskningar bland de mest anrika banden och kommit fram till följande prestigeladdade topplista på de längsta låtarna.
Tales From Topographic Oceans (Yes) 81:14
A Passion Play (Jethro Tull) 44:46
The Snow Goose (Camel) 40:21
Karn Evil 9 (Emerson Lake & Palmer) 29.22
Lizard (King Crimson) 23:04
Tätplaceringen går alltså till Yes. Egentligen är det inte riktigt korrekt eftersom ”Tales” är en dubbel LP som består av fyra 20-minuters låtar. Men eftersom de själva har bemödat sig att indela spåren enligt principen ”1st-4th movement”, har jag dristat mig till att slå ihop alla låtarna till en. Men visst är det imponerande? Besvikelsen på listan är väl annars Emerson Lake & Palmer som inte ens orkat sig över 30 minuter! Notera även att Genesis klassiker ”Supper’s Ready” på 22:53 missar en plats på listan med några sekunders marginal.
Lyrik
Texterna var väl kanske inte dessa bands starka sida. Gentle Giant, Jethro Tull och Genesis sjöng gärna om kungar och trollväsen, Yes sjöng sin lovsång till oceanerna och King Crimson slog knut på sig själva i försök att knåpa ihop kluriga texter som ingen fattade ett dyft av. Smaka på det här!
Plato’s spawn cold ivyed eyes
Snare truth in bone and globe
Harlequins coin pointless games
Sneer jokes in parrot’s robe
Two women weep, Dame Scarlet
ScreenSheds sudden theatre rain
Whilst dark in dream the Midnight Queen
Knows every human pain
Snare truth in bone and globe
Harlequins coin pointless games
Sneer jokes in parrot’s robe
Two women weep, Dame Scarlet
ScreenSheds sudden theatre rain
Whilst dark in dream the Midnight Queen
Knows every human pain
Fattar ni något? Nej, den i mina ögon enda textförfattaren som gjorde ett förtjänstfullt jobb var Peter Hammill i Van Der Graaf Generator. Även om hans reflektioner ofta framstår som lite väl dystra, för att inte säga hemska, fanns det betydligt mer intressanta tankar och genuin känsla i hans texter än hos de andra. Inlevelsen i sången går heller inte att ta miste på. En flickvän till en av de tidiga bandmedlemmarna kastade upp när hon hörde bandet. ”Det är bra, det är vad jag kallar en reaktion” hade nog Neil Young sagt.
Nåja. Låttitlarna har också riskerat att framstå som en smula högtravande genom åren. Kolla in dessa exempel.
”The Revealing Science Of God” (Yes)
“The Endless Enigma” (Emerson Lake & Palmer)
”Journey To The Centre Of Earth” (Rick Wakeman)
”The Return Of The Giant Hogweed” (Genesis)”Siberian Khathru” (Yes)
Hängivenhet och förljugenhet
Att bege sig ut på turné med en symfoniorkester kan utan tvivel anses som pretentiöst och har också visat sig vara konstnärliga bottennapp. Flera band, inom eller närstående till genren, har provat på denna tveksamma förstärkning. Deep Purple, Pink Floyd, Barclay James Harvest, Procol Harum, Caravan, Camel, ELP och för några år sedan även Yes.
Det som kan framhållas som positivt är bandens hängivenhet och kompromisslöshet i försök att förädla sin musik, även om dessa projekt oftast fått allvarliga ekonomiska konsekvenser. När Emerson Lake & Palmer begav sig ut på sin USA turné 1977 sprack alla kalkyler på ett tidigt stadium och det hela utvecklade sig till en ekonomisk katastrof, med påföljden att de en gång så rika medlemmarna intecknade hus och hem för att finansiera projektet.
Sponsorpengar från multinationella företag var inte aktuella på den tiden och vilket företag skulle förresten sponsra dessa band? Nike och Pepsi ser nog hellre att Coldplay drar omkring med företagsloggorna än gubbarna i Yes. Nej, man kan tycka vad man vill om symfonirocken och personerna som spelade i banden, men inte fasen spelade de för att tjäna pengar eller bli allmänhetens gunstlingar.
Det finns dock ett beklämmande undantag i den erbarmlige Phil Collins. Efter succén med hans första solo LP inträdde högmodet och hans inflytande i Genesis, vilket fördärvade bandet fullständigt och kulminerade med tidernas mest perfekta yuppieplatta: Invisible Touch från 1986. Jag läste och bevittnade flera intervjuer med Collins efter hans sologenombrott på 80-talet och inte en enda gång försummade han tillfället att påpeka att han mycket hellre skulle vilja vara strandad på en öde ö med en packe Aretha Franklin och Otis Redding plattor, än plattor med Yes eller Pink Floyd. Alltså, dels försöker han inbilla omvärlden att man bör förknippa Genesis med soulmusik, dels tar han tydligt avstånd från gruppens tidigare musik och förolämpar gamla Genesis fans, som med största sannolikhet har mer Floyd och Yes plattor hemma än soulskivor. (Inget ont om soulartisterna i sig).
Drömbandet
En ”drömfemma” inom symfonirocken skulle naturligtvis aldrig fungera. But here I go.
Bass – Ray Shulman (Gentle Giant)
Den extremt begåvade Shulman spelade en uppsjö av instrument, men mestadels intelligenta basgångar utan att nedlåta sig till bassolon som främsta konkurrenterna Chris Squire i Yes och John Wetton i King Crimson.
Drums – Alan White (Yes)
Magnifika trummisar i alla band. Whites nominering baseras på att han lyckades kombinera kraftfullt, intrikat och smakfullt spel. Bill Bruford (King Crimson/tidiga Yes) faller på det första kriteriet och Carl Palmer på det sista
Guitar – Robert Fripp (King Crimson)
Minst konkurrens i denna gren faktiskt. Fripp är ett ganska givet val. Steve Hackett (Genesis) och Steve Howe (Yes) är inte lika profilstarka. Vissa band saknade faktiskt ordinarie gitarrist.
Keyboards – Hugh Banton (Van Der Graaf Generator)
Den troligtvis mest prestigeladdade grenen och det finns säkert många som protesterar vilt mot detta val. Samtliga band hade makalösa klaviaturspelare och Banton är rimligtvis den minst namnkunnige av dem alla. Valet av Banton baseras på genomgående smakfulla ackompanjang, monstruös orgel samt att han hade förstånd att lägga av 1977 och övergå till att konstruera kyrkoorglar (!). Kerry Minnear i Gentle Giant var en naturbegåvning utöver det vanliga och en sanslös instrumentalist. Tyvärr medverkade han fortfarande under gruppens sista tre år i slutet av 70-talet. Det skulle han inte gjort. Tony Banks i Genesis var under en evighet min favoritmusiker, men alltför många lismande syntpålägg under 80- och 90-talet fick mig redan då att rodna. Rick Wakeman i Yes och Keith Emerson brukar alltid vara med på listor över bästa tangentfipplare. Men den förres glassiga spel innehåller ofta lite för många kalorier för min smak och den senare var mest skicklig, sällan bra.
Lead vocal – Peter Gabriel (Genesis)
Gabriel vinner knappt före Hammill i Van Der Graaf. Den sistnämndes inställning är oöverträffad, men ibland lät han avsiktligt ruskig. Gabriels röst är helt enkelt bättre.
Hur tar man sig ur symfonirockens grepp?
Efter sex sju år av knep och knåp fick jag nog. Musiken var fortfarande intressant, men jag började bli alldeles prillig av klurigheterna eftersom ingenting svängde. Vadå partymusik? Det blev befriande att koppla av till en låt som inte krävde så förbannat mycket uppmärksamhet och som hade en rak takt. Jag hade i sanningens namn heller inte haft mycket sympatier från min omgivning. Det var nog bara Uffe på Filbyter skivor i Linköping som jag kunde tjata med och han tipsade mig ständigt om nya (läs: gamla) obskyra alster, även om det under denna tid (80-talet) var svårt att få tag i rariteter. Ironiskt nog var det han som fick mig att lyssna på kakofonin. Efter lite övertalning fick han mig att köpa ”Western Culture” med Henry Cow. Det var i och för sig inte symfonirock utan snarare en mycket avancerad form av konstrock, men jag tyckte då att det var så utflippat att jag inte ville att mina föräldrar skulle höra eländet och få för sig att skicka mig till närmaste psyke. Men jag behöll plattan i min ägo och betraktade den länge som min antabus.
Jonas E
2001
PostScript:
Man kan kanske utläsa en viss ironi i artikeln. Åtta år senare känns det inte lika nödvändigt att distansera sig från denna musikgenre som under 00-talet för övrigt har fått viss upprättelse. Den nya generationen musiker förefaller inte vara rädda för att ha pretentioner och har heller inga problem med att nämna 70-talets konstrockband som inspirationskällor. Jag kan förresten tillägga att jag numera äger flera plattor med Henry Cow. I mindre doser är det fullt möjligt att smälta.
Jonas E
2009
Jag trodde det skulle vara en räkmacka att göra en top 5 lista på de bästa tolkningarna av Love will Tear up apart med Joy Divison, men efter några timmars grävande i youtube arkiven lyckades jag plocka fram ett trettiotal olika versioner av låten och detta trots att minst 10 varianter avfärdades på grund av alltför dålig kvalité (exempelvis en intressant tolkning med Arcade Fire och U2). Det finns versioner från Death Metal/Goth till klassisk improvisation. Men lite grovt kan man dela in versionerna i tre grupper: Bokstavstolkarna med New order i spetsen och en del ”tributeband”, experimentella versioner och den största avdelningen med akustiska/Low Fi versioner. 
Ett omslag är viktigt. Kanske ännu viktigare för LP än för CD. Detta omslag leder - under alla omständigheter - tankarna mer till Familjen Addams än till tysk hårdrock. Är det inte Onkel Fester till höger? Lucifer’s friend bestod av Peter Hecht, Dieter Horns, Peter Hesslein, and Joachim Reitenbach. Bandet sökte en sångare och fann John Lawton (född i England, men uppvuxen i Tyskland). Lucifer’s friend var därmed bildat 1970. Det första albumet är i hög grad influerat av Black Sabbath och Led Zeppelin. Men betydligt mer orgelbaserat än vad som gällde för influenserna.
Sir Lord Baltimore bildades 1968, inte i Baltimore som man kan förledas att tro, utan i New York av Louis Dambra gitarr, Gary Justin bas och John Garner trummor. Som nästan alla band på 1970-talet som utgjordes av en trio på gitarr, bas och trummor lät det betydligt mer och av fler. Samtliga sjöng! Garner (trummisen) stod i huvudsak för sången. Som alla vet är det svårt att spela trummor och sjunga samtidigt. Det gör det också rätt ovanligt Utvikning nummer 1: i en recension av albument “Kingdom come“ användes troligen termen “heavy metal“ för första gången (respekt, i sådana fall). Sir Lord Baltimore spelade en särpräglad och blytung gitarr- och basbaserad hårdrock kombinerat med nasal och halvskrikande sång. Sir Lord Baltimore var inte rädda för distortion, utan tvärtom, de bejakade distortionens olika användningsområden. Utvikning nummer 2: Mike Appel, senare manger till Bruce Springsteen, co-skrev och co-arrangerade och co-producerade debutalbumet.
Armageddon bildades 1974 och gjorde endast en skiva. De hann dock med nio spelningar. Armageddon var en brittisk s.k. supergrupp (ack denna slitna kliché) och bestod av Keith Relf, tidigare Yardbirds och Renaissance, Martin Pugh gitarr, tidigare Steamhammer, Louis Cennamo bas, tidigare Steamhammer och Renaissance,och Bobby Caldwell trummor tidigare Captain Beyond. Prognosen för bandet var dålig. Drogmissbruk och hälsoproblem innebar att gruppen tidigt började upplösas och Relfs död 1976 satte effektivt punkt för Armageddons eventuella framtidsplaner. Rockstjärnemyten säger att Relf dog av elchock när han spelade gitarr i badkaret (!), men den verkliga orsaken var en ojordad kontakt till förstärkaren i hans studio i källaren. Gruppmedlemmarnas musikaliska bakgrund är intressant i förhållande till plattans karaktär: människor med gedigen bakgrund i blues och folkrock spelar hårdrock!
Personligt urval
Den Progressiva rockens död