Äntligen: Nu är Neil Young Battlen Klar 

Battle: den ultimata Neil Young-kompilationen
Battlare: Johan vs Micke H vs Micke Å
Förutsättningar: 700 Mb (80 min CD-R)
Kompilationer: se nedan
Antal låtar: 16 (Johan), 16 (Micke H.) och 17 (Micke Å.)
Överenstämmelse: Antalet tripplar: 2

A. Kompilation

B. Bubblare
Den här låten/låtarna tog sig nästan in på min kompilation.

C. Skulle kunna tänka mig att ta in 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta in på min kompilation från någon av mina motparter:

D. Skulle kunna tänka mig att ta bort 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta bort från min kompilation:                                        

 
E. Tar aldrig bort 
Den här 3 låtarna skulle jag aldrig ta bort från min kompilation:     

 Och här kommer motiveringarna

{tab Johans Motivering}

Neil Young är egentligen perfekt för kompilationer. En lång och produktiv karriär med många pärlor att plocka ur en ocean av både medelmåttigt material och rent skräp. Problemet är bara att en CD är alldeles för lite. Det riktigt högklassiga materialet skulle kräva minst 3 CD. För min del har det resulterat i att urvalet blivit ganska konventionellt, men det här är det bästa som går att göra med 80 minuter till godo. Det är naturligtvis 70-talet som dominerar med ett par låtar utgivna på 60-talet och ett par från 90-talet som komplement. När det gäller 60-talet och Buffalo Springfield tiden så låg ”Burned” och ”Mr Soul” närmast till hands att komma med.

Öppningslåten fick istället komma från solodebuten medan endast den magiska ”Cowgirl in the sand” fick komma med från andra skivan. 1970 var ett sagolikt bra år för Neil Young. Då kom mästerverket ”After the goldrush” plus singeln ”Ohio” och LPn ”Deja Vú” med CSNY. Fyra låtar från 1970 kom med, känns ändå lite snålt. Vad som ger mig akut ångest och med tiden förmodligen magsår är att ingen låt från varken ”Tonight´s the night” eller ”On the beach” kom med till slut. Det här är ju ändå album som är topp-5 bland Neil Youngs produktion. Men ändå lyckade ingen enskild låt ta sig in till slut.De enda album som är representerade med mer än en låt är ”After the goldrush” med tre låtar och ”Harvest” med två. 70-talet avslutades med flaggan i topp med ”Rust never sleeps” och tidernas bästa live-skiva ”Live Rust”.

80-talet kan man till stor del glömma även om det finns en hel del pärlor. Att ”Reactor” skulle visa sig vara bästa skivan från 80-talet skulle jag aldrig trott när den kom ut 1981. 90-talet började däremot lysande. Först de skönt stökiga ”Ragged Glory” och liven ”Weld” som kändes lite som ett ”Rust”-par. Och sedan, som det verkar helt utan ansträngning, växlar Neil helt om till en mjuk och  fin ”Harvest moon”. De här två skivorna är fortfarande de bästa han gjort sedan 70-talet. Resten av 90-talet var inte lika kul även om ”Sleeps with angels” är helt OK. Efter ”Harvest moon” har de bästa skivorna varit de lugnare, mer countrybetonade. ”Silver & Gold” och ”Prairie Wind” är bra men låtarna klarar inte av att klämma in sig på den här kompilationen. Jag har fått till en oerhört välkomponerad kompilation, med en fin avvägning mellan akustiskt och elektriskt material. Om den här kompilationen kommit ut som en reguljär Neil Young skiva så hade det varit den bästa skiva som någonsin gjorts. Och ja, Neil Young är min absoluta favoritartist. Eventuella klagomål från mina avundsjuka kamrater kommer att kännas som att bli piskad med ljummen sallad.Kamraternas kompilationer är ändå inte alltför pjåkiga måste jag medge. Min och Micke H:s kompilation stämmer hyggligt överens, medan skillnaderna är större till Micke Å:s kompilation.

Jag kommer nu vara mild och överseende, det finns ju så otroligt mycket bra att välja på. Låtar som enligt min mening inte skulle platsa på en 3-CD kompilation tänker jag däremot hacka på. När det gäller Micke H:s kompilation så är det faktiskt inte så mycket att anmärka på, den är i grunden fint sammansatt. Att ta med ”Shots” var oväntat och ger cred i mina ögon. Att ha med tre låtar från ”After the goldrush” men inte ta med ”Tell me why” är däremot obegripligt. ”I believe in you” bör bytas ut. Det enda riktiga sänket i kompilationen är ”Rockin´ in the free world”. Lyckligtvis är det den aningen mer uthärdliga akustiska versionen som tagits med. Micke Å däremot har med båda versionerna av denna gravt överskattade låt. Aj aj aj. Ett fruktansvärt slöseri med dyrbara minuter. Micke Å:s kompilation är överlag väldigt, eeeeehh, personlig, och den akustiska Neil dominerar helt. Det börjar fint med bl.a. ”Sugar mountain” som väl egentligen borde vara med på en kompilation. Bra val. Ingen låt från andra skivan ”Everybody knows this is nowhere” har funnit nåd inför Micke Å:s stränga (och uppenbarligen lite vindögda) blick, en enda (titellåten) från Neils bästa skiva ”After the goldrush” och sedan hela fyra låtar från ”Harvest” understryker dock kompilationens sneda balans. Speciellt som det på slutet är med två låtar från ”Sleeps with angels” från 1994. Det är väl i och för sig den tredje bästa skivan från 90-talet, men det är ju inte en 5-CD box kompilation vi sätter ihop här. En låt vardera från ”Ragged glory” och ”Harvest moon” är ju bra. Tyvärr har Micke Å valt fel låtar, även om jag i och för sig också gillar både ”War of Man” och ”White line”. De korrekta valen är ”Over and over” och ”From Hank to Hendrix”. Däremot är det glädjande att se att han valt Live Rust versionerna av ”Comes a time” och ”Like a hurricane” som ju är de klart bästa. Micke H tog tyvärr med fel version av ”Like a hurricane”. Att båda mina kamrater har med ”A man needs a maid” tyder på att de känner sig obekväma med patriarkatets försvagade status i dagens samhälle.

Avslutningsvis roade jag mig med att jämföra våra kompilationer med den officiella, och förvånansvärt konventionella, en-CD kompilationen ”Greatest hits” som kom ut 2004. Överensstämmelsen av våra kompilationer med denna ”Greatest hits” skulle alltså kunna användas som ett ”mainstream-index”. De 16 låtarna på ”Greatest Hits” är: 1. Down by the river; 2. Cowgirl in the sand, 3. Cinnamon girl, 4. Helpless, 5. After the goldrush, 6. Only love can break your heart, 7. Southern man, 8. Ohio, 9. The needle and the damage done, 10. Old man, 11. Heart of gold, 12. Like a hurricane, 13. Comes a time, 14. Hey Hey, My My (Into the Black), 15. Rockin´ in the free world, 16. Harvest moon.  Om man inte gör någon skillnad på akustiska och elektriska versioner av låtar så blir resultatet: Jag: 6/16 = 37.5% ; Micke H: 11/16 = 69%, och Micke Å: 8/16 = 50% överlapp. Det något förvånande resultatet är alltså att min kompilation är den minst konventionella. Jag hade helt klart väntat mig att det skulle vara Micke Å:s kompilation, vilket väl beror på att en del hans val är så flagrant okonventionella. Om man är snäll kan man ju säga att det stämmer väl överens med Neil Youngs ande. Micke H däremot kunde nästan lika gärna ha besparat sig besväret att sätta ihop en egen kompilation och tagit den officiella rakt av.

{tab Micke H´s motivering}

Att ge sig på NY är ingenting för veka eller obeslutsamma människor. Det kräver nämligen att man mycket hårdhänt tar ställning till ett antal frågor: taggtråd eller göl? Sönderspelade NY-core låtar eller bara bra NY låtar i allmänhet? Man skulle kunna tänka sig en dubbel-CD där den första delen hade varit fylld med göl och den andra delen med taggtråd eller en dubbel-CD uppdelad på tidig och sen period. För egen del tror jag att om det varit fråga om dubbel-CD hade den första delen sett ut som den som nu föreligger, medan den andra delen hade varit fylld med låtar från de senaste åren.

Men nu är det inte fråga om en bekväm dubbel-CD, utan om enkel-CDn:s hårda prioriteringar. Det har varit en besvärlig procedur. Jag har hittills aldrig behövt lägga ned så mycket tid på genomlyssning, analys, reflektion och återbränning (tur att man har CD-RW, annars hade det blivit dyrt). Mitt urval kännetecknas av KYD (kill your darlings). Jag har varit tvungen att ta bort många favoriter då NY:s katalog är stenhård. Det är många av mina favoriter som inte fått plats: ”Captain Kennedy”, ”Driveby”, ”Distant camera” och en hel drös från Harvest moon. De låtar som fått plats är så starka att det inte är klokt. Notera att det inte är någon låt som jag kan tänka mig att ta bort, däremot kan jag tänka mig att ta in tre låtar (typ 80 min + 10 min…)

När vi i rundan bestämde att nästa battle skulle ha tema NY i kronologisk ordning bestämde jag mig för att någon diskriminering p.g.a. låtlängd inte skulle få förekomma. Medvetet eller inte minst omedvetet är det annars lätt att man hellre tar med två i stället för en låt, eller hur pojkar? Jag har fyra låtar runt 10 minuter: ”Down by the river”, ”Cowgirl in the sand”, ”Like a hurricane” och sist men inte minst ”Shots”. ”Shots” överlevde alla omkompileringar liksom ”Like a hurricane”. ”Shots” är en oerhört stark låt med mycket taggtråd som fortfarande överrumplar mig med sin blandning av råhet och intensitet. Mycket bra låtar har kommit med.

Jag kan konstatera att mitt - i det närmaste vetenskapliga - tillvägagångssätt har blottlagt lite frågetecken rörande logikkontrollen i undertecknads preferenser. ”Harvest moon” kommer som nr 6 i min listning av bästa album (se annan plats på denna web-plats). ”Comes a time” nr 36 och ”After the gold rush” har nr 47. ”Harvest” är inte ens med. Men ser man till denna ”NY bästa” kompilation har ”Harvest moon” fått in 1 (en) låt, ”Comes a time” (0), ”After the goldrush” (3) och ”Harvest” har fått in 4 låtar. Album består av låtar. Om låtarna är med, men inte albumet är det något som klickat lite, hmm hmm. De nya och förbättrade rutiner som då och då efterlyses av undertecknad förefaller fortfarande inte vara fullt ut implementerade och säkrade i verksamheten. Vilken lista är det då som gäller? Det är självklart den senaste kompilationen som gäller!Över till mina förutsägbara och oförutsägbara vänner: Johan ”staplar” som vanligt brutalt låtar enligt sin devis: ”bara de bästa låtarna – inget annat”. Det är okänsligt och helt (o)Neil(t).

Jag hävdar fortfarande att en kompilation inte enbart bygger på ett urval av bra låtar rakt upp och ner, utan det är låtarnas inre logik, komposition och harmoni som utgör en kompilation (som min). Johan har verkligen ansträngt sig för att hitta en introlåt som ingen annan har. Och det är riktigt - Johan - ingen annan har med din låt - för den håller inte måttet. ”Down by the river” är den låt som ska inleda kompilationen och det vet du. Du är för snål med minuterna till de centrala låtarna. Det räcker inte med att hänvisa till att man minsann har med ”Cowgirl in the sand” som ursäkt. Att utelämna ”Down by the river” är ett uppenbart fall av diskriminering av lång låt, och det vet du. I stället får vi oss till livs säkra kort från plattorna After the gold rush och Harvest. För få, fel och fegt kan detta urval sammanfattas i. Look out for my love och Powderfinger är OK låtar, men hör inte hemma på en enkel-CD, möjligen på en dubbel-CD. Johan brukar, trots stapeltekniken, ändå få till välavvägda och smakliga urval. Denna gång spretar det betänkligt. Kanske står du i likhet med Micke Å i fråga om Bowie för nära ditt material? Erkänn!

Micke Å. är som vanligt lite ”wild and crazy” och blandar ”helt rätt” med riktiga och oförklarliga stolpskott. Vad har ”White line”, ”War of man” och ”Prime of life” på denna kompilation att göra överhuvudtaget. De skulle inte ens kvala in på en 6 CD-kompilation. Och här sparas inte på något krut. Två olika versioner av ”Rockin’ in the free world”. Vilka bedömningar har legat till grund för detta beslut. Är inte det att slösa värdefulla CD-minuter till ingen eller marginell nytta - eller har jag missat något NY vill säga genom sina två versioner? Micke Å. har också med fel låt(ar) från After the goldrush (se min lista för den rätta listan). Och din fäbless för live-skivor är rörande, men inte övertygande. Du måste i sådana fall förklara vilket ”mervärde” som detta medför. Och på plus-sidan då? Du har åtminstone mer omdöme än Johan i några fall. Du har med ”Ohio” och ”The needle and the damage done”. Bravo! Totalt rätt. Men nu frågar sig läsarna av denna battle: var ligger förklaringen till Micke Å:s hisnade färd mellan högt och lågt. Kanske ligger förklaringen i att tiden mellan att du enligt uppgift ”inte hunnit börja” till att du blev ”färdig” var oroande kort. Mycket oroande kort. Johan har haft en dubbel-CD han legat och ruvat på i flera år. Nu var det bara dags för en KYD (kill your darlings) för hans del. Micke Å. är ett riktigt NY-fan (främst med inriktning mot göl, misstänker jag). Jag tror dock att du kan betydligt bättre. Du har givetvis möjlighet att göra bot och bättring i din egen battle-text. Jag förväntar mig en lång och långsam avbön, där du utan förbehåll avundsamt hänvisar till min utsökta lista.

{tab Micke Å´s motivering}

Den första gången jag hörde en Neil Young- låt var 73 eller 74 då jag på min rullbandspelare brukade spela in kvällstoppen, som om jag inte minns fel hade en LP-lista varje vecka. Jag har för mig att det var ”journey to the past” troligen från Times Fades Away som var inspelad – banden är för länge sen borta, men jag minns att jag gillade den ganska mycket. Sen hade en kompis Harvest som vi ofta lyssnade på hemma hos honom, mest för att ha inte hade speciellt många skivor. Min nästa bekantskap med Neil var under min tid i lumpen i början av 80-talet där en på logementet envisades med att spela ”Like a Hurricane” i tid och otid, men då var jag inne på Synth och Newromantic så ”Like a Hurricane” kändes bara stökig. Sen var det inte förrän 90-talet som jag faktiskt började gilla Neil riktigt mycket, mycket beroende på Cd-rundorna och en mycket entusiastisk Neil fan på jobbet. Vad vill jag säga med detta då? Jo att min relation till Neil Young är betydligt kortare än mina CD-runda kollegor och därmed inte lika hysteriskt vilket jag kommer till i min kommentar till kollegornas listor…

Jag förstod nästan direkt att jag skulle få kritik för min metod att välja ut de bästa Neil Young låtarna. Och både Johan och Micke har rätt – det gick väldigt snabbt. Drygt tio låtar var helt självklara, så ganska snabbt så handlade urvalet om hur många av de senare låtarna fick vara med på bekostnad av de äldre. Totalt blev det 4 av de lite nyare låtarna om man bortser från Freedom. För mig är de 12 första låtarna oersättliga (förutom A man needs a maid som ibland känns väl bombastisk).  Fundamentet bygger på Harvest som har med 4 låtar med en som föll på målsnöret – titellåten. Sen är övriga låtar ganska utspridda vilket också visar på att Neils katalog är ganska ojämn med få helgjutna skivor. Vari låg då bryderierna? Dels hade jag lite problem med att välja låt/låtar från Harvest Moon – en skiva som faktisk är jämnbra där det finns 3-4 låtar som plastar kring de 20 bästa Neil-låtrna. Både From Hank To Hendrix och titellåten var med från början men fick vika för War of men. Att jag sen tog med båda versionerna av Rockin’ in the free world kan jag bara förklara med att jag inte kunde välja bort någon av versionerna – så enkelt är det.

Kommentarer kring Mickes lista:

Innan jag börjar med att sätta kniven i listan måste jag säga att Mickes lista är ganska ok, vi har trots allt 7 dubblar med tyngdpunkt på Harvest som har med 4 låtar. Sen kan man ju om man gör en lite empirisk analys av Mickes lista konstatera att han är väldigt inkonsekvent. På albumlistan som du kan se här så har Micke placerat Harvest moon på sjätte plats men har trots denna placering endast med en låt från nämnda skiva. Sen letar jag förtvivlat efter Harvest på mickes albumlista, men letandet är förgäves. Harvest som har med 4 låtar på Mickes Neil Young – kompilation finns inte med på albumlistan! Jag har den på fjärde plats… För att sedan strö lite extra salt i såret så kan jag även konstatera att låtar från Harvest saknas på singellistan, tydligen dög de inte då, jag har åtminstone en låt från Harvest med.

Hur kan man få förtroende för en ”Neil-expert” som är så inkonsekvent i sina låtval – Är verkligen Harvest så dålig att den inte platsar på albumlistan eller är det kanske ett skrivfel – det kanske var Harvest och inte Harvest moon som ligger på Albumlistans sjätteplats?

Slutligen är det några låtar som Micke saknar, Comes a time borde vara med, Sugar Mountain  likaså, men annars är listan helt acceptabel. Med lite mer distans till Neil kunde listan bli näst intill perfekt.

Kommentarer kring Johans lista

Jag har och har alltid haft stor respekt för Johans musiksmak. Det är bland annat tack vare Johan som jag har återupptäckt Iggy and the Stooges och fått upp ögonen för exempelvis Sonic Youth. Respekt. Johans snabba rekommendationer och dissningar när man hittat något nytt på CD-rundorna har varit ovärderliga och ofta ganska rätt. Man nu ska vi ju diskutera Johans Neilkompilation och det är ju inte lika roligt. När jag går igenom Johans Lista kan jag inte undgå att tänka på tidningen Pop som för några år hade gjort en lista med världens bästa skivor genom tiderna. På första plats hade tidningen placerat Sly and the Family Stone – There's a Riot Goin' On. Jag begrep ingenting. Kändes mer som ett uttryck för snobbism. Tidningen Pop-Listan var överöst med fullständigt obegripliga val blandat med en del guldkorn så den kan väl anses vara ett pittoreskt inslag i listdjungeln, inte mer. Tyvärr är Johans lista av liknande karaktär. Jag begriper ingenting, jag var till och med tvungen att lyssna igenom skivan för att veta vilka låtar som han faktiskt tagit med. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Johan fullständigt tappat kontrollen över sin relation till Neil. Bara det faktum att vi endast har tre dubbletter visar på att det måste ha blivit något riktigt fel på vägen till listan. Om jag någon gång skulle besöka en kongress med världens absolut nördigaste Neil-fans så skulle jag ta med mig Johans lista för att se alla dessa personer som vikt sitt liv till att överanalysera Neils katalog nicka instämmande och uttrycka typ – ”intressant val, men känns det inte lite mainstream att ta med ”Like a Hurricane”, vad ville han egentligen säga med den”, ”skönt att slippa se en lista utan My, my – bara hypad pga Cobain”  osv osv…

Att gå in mer specifikt på låtvalen känns nästan för mycket, men några kommentarer bör vara på plats:

-     att ta med ”Words” från Harvest och samtidigt undvika ”Needle And The Damage Done” är obegripligt

-     Johan måste väl vara den enda i världen som inte tar med Rockin’ in the free world på en top 16 lista.

-      ”My my, hey hey”. Hallå, måste blivit något fel här. Jag trodde den skulle bli den mest självklara trippeln, men icke. Crazy…

Så Johan, nästa gång vi går på CD-runda kommer jag fortsätta att ta emot råd kring skivor jag inte hört, men när det gäller Neil-skivor får jag nog ta till annan mindre insnöad expertis…

{/tabs}

Battle: den ultimata Bowie-kompilationen

Battlare: Johan vs Micke H vs Micke Å

Förutsättningar: 700 Mb (80 min CD-R)

Kompilationer: se nedan

Antal låtar: 19 (Johan), 18 (Micke H.) och 19 (Micke Å.)

Överenstämmelse: Antalet tripplar: 7

A. Kompilation

B. Bubblare
Den här låten/låtarna tog sig nästan in på min kompilation.

C. Skulle kunna tänka mig att ta in 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta in på min kompilation från någon av mina motparter:

D. Skulle kunna tänka mig att ta bort 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta bort från min kompilation:    

 
E. Tar aldrig bort 
Den här 3 låtarna skulle jag aldrig ta bort från min kompilation:                                                                                                           

 Och här kommer motiveringarna

{tab Johans Motivering}

Johans Motivering

Det viktigaste att inse när man sätter ihop en sådan här kompilation är att den inte alls behöver spegla artistens karriär på ett rättvisande sätt. Det handlar bara om vilka låtar som är bäst. Så till slut blev det bara låtar från Bowies klassiska period, till och med "Scary Monsters" 1980. Känns helt OK också att Major Tom både får öppna och avsluta kompilationen.
I mitt urval ligger tonvikten helt klart på mannens två bästa skivor – hälften av låtarna kommer från "Hunky Dory" och det absoluta mästerverket "Ziggy Stardust". Och självklart är det så en Bowie-kompilation ska se ut. Övriga skivor som är representerade får bara med en låt vardera med undantag av "Heroes" där två kom med. "Diamond Dogs" var problematisk. Både "Sweet Thing" och "Big Brother" var klara kandidater att komma med men de båda hänger ihop med angränsande låtar vilket skulle medfört konstiga avslut på dem om de kommit med. Det blev bara den fantastiska alternativtagningen av "Candidate" från "Diamond Dogs" sessionerna som kom med till slut. "Young Americans" med sin plastiga soul-funk är en skiva som jag alltid haft svårt för. Titellåteln är ändå riktigt bra och var på vippen att komma med. Däremot gillar jag "Station to station" som i det här sammanhanget led av att låtarna är så långa – både titellåten och "Word on a wing" var starka kandidater att komma med. "Wild is the wind" är självskriven. Fyra låtar från "Low", "Heroes" och "Scary Monsters" avslutar. Den relativt svaga "Lodger" saknar en riktig kanonlåt och blev inte representerad. Med 18 låtar så fanns drygt två minuters utrymme och jag beslöt att klämma in en cover från "Pinups". The Who´s "I can´t explain" är en grymt bra låt som jag tycker att Bowie lyckas göra bättre än originalet så den pryder sin plats.

Bowies omhuldade tolkningar av Jacques Brel låtar skippade jag – Scott Walker gör de ännu bättre tycker jag. Även om jag får erkänna en viss svaghet för "My Death". Och jag hittade alltså inte en enda låt från en skiva efter "Scary Monsters" som var ens i närheten av att slå sig in i det här samlingen av låtar. Om kompilationen fick breda ut sig över två eller snarare tre CD-skivor så skulle nog någon eller några post-Scary Monsters låtar komma med, t.ex. "Hallo Spaceboy", "Slip Away" eller "New Killer Star". Hur som helst var det glädjande att inse att de två senaste Bowie-skivorna, "Heathen" och "Reality", är de två bästa han gjort sedan "Scary Monsters".

Hur är då mina stackars kamraters kompilationer? Tja, hyggliga måste jag nog ändå medge. Min överensstämmelse med Micke Å är 53% och med Micke H. 49%. Vi har alltså ungefär hälften av urvalet gemensamt. Men i och med att deras samlingar inte överensstämmer till 100% med min, så är ju någonting per definition fel.

Låt mig börja med Micke Å:s urval. Det kännetecknas av ett löjligt väl avvägt urval av låtar från Bowies klassiska period, alla skivor får vara med förutom "Diamond Dogs". "Lodger" är alltså representerad! Han har till och med tagit med en cover-låt från senaste skivan! Den här välviljan är det huvudsakliga problemet med urvalet. Micke Å verkar leva i tron att Bowie själv kommer att kolla in hans urval och som gammalt fan vill han helt enkelt vara snäll och inte trampa honom på tårna. "David, egentligen tycker jag ju att allt som du gör är bra". Det här har ju givetvis startat som en vanlig idoldyrkan i tonåren, när man tvingas välja ett annat kärleksobjekt än sina föräldrar ("den oidipala konflikten") och samtidigt inse att man inte är allsmäktig (förlust av den "omnipotenta självbilden"). För de flesta är detta en utvecklande och övergående fas i livet. Micke Å däremot visar genom sitt urval tydliga symptom på en hämmad och avstannad utveckling. Han kan uppenbarligen ännu fungera normalt i samhället, men bör hållas under uppsikt genom att t.ex. tvingas göra en ny kompilation om ett par år. Vem vet, kanske tar han då med "Let´s dance" och någon låt av Tin Machine? Och då är det naturligtvis kliniken nästa.

Micke H.:s urval är i stora delar intressant, närmast excentriskt. Att antalet låtar från "Hunky Dory" är lika med antalet Brel-tolkningar i hans kompilation är ju minst sagt märkligt. Och det är lätt att fortsätta att räkna upp märkligheter: Tre av de fem låtarna från "Ziggy Stardust" kommer från skivans första-sida! Hur tänker man då? Varför välja "Cracked Actor" från "Aladdin Sane" när både "Drive in Saturday" och "Panic in Detroit" är överlägset bättre? Och vad i h-e gör låtar från "Lodger" på en seriös Bowie-kompilation? De är för övrigt de svagaste låtarna i båda mina kamraters samlingar! Micke H bör än en gång se över sina rutiner.

{tab Micke H motivering}

Micke H´s motivering

När vi i rundan bestämde att nästa battle skulle ha tema Bowie i kronologisk ordning visste jag direkt att "Space Oddity" skulle inleda och "Ashes to ashes" skulle avsluta kompilationen. "My mother says: to get things done, you better not mess with Major Tom". Cirkeln är därmed sluten. För en icke-kompilator kommer det kanske som en chock att en kompilation inte enbart bygger på ett urval av bra låtar rakt upp och ner, utan det är låtarnas inre logik, komposition och harmoni som utgör en kompilation. Annars är det ett sample från en CD-växlare. Det vore förmätet att säga att jag i alla delar lyckats själv, men så lyder teorin i alla fall.

Jag hade ett extremt vågat koncept som utgångspunkt. Förutom den inledande och avslutande låten skulle jag bara ha låtar från "Hunky Dory" och "Ziggy Stardust". Det hade varit ett statement som inte Johan eller Micke Å. kunnat matcha. Jag kom dock ut på det sluttande planet i och bestämde att "My death" och "Port of Amsterdam" skulle också vara med. "My death" har jag gjort några ingrepp i så bara själva låten är med. Annars småsnackar och hyssjar Bowie publiken i över två minuter. Jag har ändå återgett konstnären på avsett sätt. "My death" är en oerhört suggestiv låt som Bowie gör bäst av alla. "Port of Amsterdam" likaså. Det är ett enormt driv i gitarren och desperationen i sången gör att man känner sig som i en Bruegel-målning = "only fisheads and tails". Kanon. Sedan släppte alla fördämningar ocjh kanske också kontrollen över slutprodukten. Summa Hunky dory=2 låtar! Jag lockades att spegla bredd. Förlåt mig. Hur kunde "DJ" slå ut "Andy Warhol" och varför fick inte "Quicksand" vara med. Jag har ingen ursäkt, mer än att jag nu ska ta fram en handlingsplan över rutinerna. Annars sitter jag nöjd. Over to you:

Micke Å. kan sin Bowie. Inte tu tal om något annat. Men kanske står han för nära sin artist efter att ha legat på sängen och spelat igenom skivorna i över 30 år? Han har också helt oansvarigt tagit med en ny låt "Pablo Picasso" (ny = efter "Scary monsters"). Det är väl ändå att slösa ammunition för att framstå som kännare och follower och att man minsann har koll på vad 60-åringen pysslar med nuförtiden? "God knows I’m good" är emellertid ett spännade och intressant val som ingen av oss andra har med. Ioriginellt. Annars köper jag det mesta av valen, utom "The man who sold the world" och "Look back in anger". Men hur kunde du utelämna Candidate (demo version)?

Johan har slipat på sin lista, men den är ändå inte invändningsfri. Covern "I can’t explan" och "Beauty and the beast" bryter av en i övrigt väl avvägd lista som fyller kriterierna ovan med inre logik, komposition och harmoni. "I can’t explan" och "Beauty and the beast" kan knappast anses vara väl förvaltade dyrbara CD-minuter. Tick-tack. Vad tänkte du på? Att välja låten "Drive in saturday" före "Cracked actor" från "Aladin Sane" vittnar också om en viss omdömeslöshet. Johan får dock viss cred för att han hade samma inlednings- och avslutningslåt och idé som undertecknad. Det vittnar å andra sidan om ett visst omdöme.

{tab Micke Å motivering}

Micke Å´s motivering

Tekniken densamma som tidigare topplistor, plocka fram ett 30-tal låtar och börja kvala in. Ett 10-tal låtar var självklara sen blev det lite svårare. Och det var här man ställdes inför den första fundamentala frågan: hur förhålla sig till alla skivor som lanserats efter 70-talet? Jag måste erkänna att mitt Bowie-intresse svalnade högst avsevärt efter Let´s dance, speciellt 80- talet är ett bottennapp i Bowies produktion (ex skulle ingen låt från "Never let me down" komma med på ens en top-100 lista). Men samtidigt har Bowie lyckats släppa en handfull riktigt bra singlar efter 70-talet, exempelvis This is not America, Little Wonder och Hello Spaceboy. Speciellt de senaste skivorna Heathen, Reality och Hours är riktigt jämnbra med några låtar som sticker ut. Men när jag slutligen gjorde intern-battlen mellan pre 80 tal och post 70-tal vann alltid 70-talet, lite fegt kanske men jag kunde inte riktigt stå för att lägga alltför många nya låtar till listan. Men jag gav åtminstone de senare skivorna en chans- något som jag kommer tillbaka till i min kritik av kollegornas sammanställningar. En nyare låt fick dock plats- Pablo Picasso från senaste skiva Reality – en fantastiskt bra cover av en gammal Modern Lovers – låt.

Tillbaka till slutresultatet.
Fundamentet för sammanställningen ligger självklart på två skivor Hunky Dory och Ziggy Stardust. 8 av 19 låtar är tagna från dessa två. Nästan alla låtar från dessa två skivor var med i diskussionen kring sammanställningen. Det lite intressanta med min sammanställning var att nästa alla skivor från 70-talet fick vara med förutom Diamond Dogs och Pin Ups, det är inte ett tecken på socialism utan att hela 70-talskatalogen är extremt habil. Att Station to Station bara fick med en låt kan mer kopplas till låtarnas längd, exempelvis bör låten Station to Station vara med, men eftersom den närmar sig 10 minuter så skulle de ta alltför stor plats.

Kommentarer till kollegornas sammanställningar
Inledningsvis måste jag kommentera mina kollegors ultrakonservativa inställning till Bowies katalog. Micke kan jag ju förstå, han får ju frätskador på fingrarna när han håller i skivor som är utgiven efter 1979 (med undantag av amerikanska sing- and songwriters), men Johan som till och med prenumererar på Sonic hade jag nog förväntat en mer progressiv inställning till Bowies nyare produktion. Icke sa Nicke, här klampar man vidare i samma gamla konservativa spår, men man kan kanske hoppas på en ny Bowiebattle om 10 år kan ge en mer nyanserad bild av Bowies hela katalog. Sen kan jag skönja en bekvämighetsavgränsning: -visst är det skönt att börja med Space Oddity och avsluta med Ashes to ashes – då slipper man befatta sig med allt nytt och får en snygg "knyta ihop säcken" effekt. Slappt!

Sen till de specifika låtvalen. Micke och Johan, Candidate platsar inte på en Bowiecompilation – så är det bara. Att till råga på allt ta med en demoversion visar på ett dåligt omdöme. Directors Cut är sällan bättre, bara längre…

Annars är väl Mickes compilaiton helt ok även om det känns övermaga med två Brel-tolkningar, ytterligare en bekvämlighetsvarning. Sen kan man ju undra vad DJ har att göra på listan. Ser man till Lodger så spöar "Look back in anger" "DJ" med hästlängder.

Ser man sedan på Johans compilation som kan man väl säga att den är ok och det är väl det som är Johans största brist – total färglöshet!
Jag menar: att smyga in "Beauty and the beast" och "Be my wife" är mer av progressiv gisslan än helhetssyn på Bowiekatalogen. Johan, visst hade det varit skönt att bara ta med låtar från Ziggy och Hunky, men du var väl tvungen att ta med lite annat för att inte verka för stel. Jag tror att du inte talar sanning kring urvalsprocessen. Troligen gick det till såhär: Först tar man Ziggy Stardust och Huky Dory, plockar bort de få låtar som absolut inte får vara med, sen ser man hur mycket tid som finns kvar på compilationen och lägger därefter till de låtar som får plats…

{/tabs}