Menu
Mikael Åstrand

Mikael Åstrand

Webbadress:

Chris Squire

  • Publicerad i Analyser

Chris Squire Fish Out of Water
Utgiven 1975
 

chrissquireDen här skivan stötte jag på när jag bläddrade igenom min vinylsamling på jakt efter liveskivor till topplistan. Chris Squire var (kanske fortfarande är) bassist i bandet Yes. "Fish out of Water" gav han ut när Yes var på väg kraftigt utför. Skivan andas väldigt mycket Yes, även om den kan betraktas som en light-version av bandet. Likheten med Yes är både skivans styrka, men också dess största svaghet. Jag syftar på att Chris har valt att sjunga själv på skivan och han envisas med att försöka låta precis som Jon Anderson. Han sjunger väl egentligen inte dåligt, bara att det låter lite konstigt då och då.  Sen kan man undra vad han vill säga med omslaget...

Inledningen av skivan låter mycket Close to the Edge, Yes kanske bästa låt genom tiderna.  De bästa låtarna är ”You by my side” och ”Silently falling”, men hela skivan är faktisk lyssningsbar (Skivan innehåller bara 5 låtar så det blir ganska långa instrumentaldelar). Hade Jon Anderson sjungit hade det nog uppfattas som en riktigt bra Yesskiva. Faktum är att nästan hela Yes medverkar på skivan förutom Rick Wakeman och Jon Anderson.

Den här skivan kan du komplettera om du redan har Close To the Edge, Fragile, Relayer och Tales From Topographic Oceans. Sjukt nog verkar den finnas på CD och flera personer har recenserat skivan som vilka kan läsa
här. Jag tror faktiskt att jag kan tänka mig att köpa albumet på CD om jag stöter på det på någon CD-runda (vilket är föga troligt).

Budgie

  • Publicerad i Analyser

Budgie – the MCA years (1971-1975)

lbudgieVäldigt få rockband slutar när de är på topp, trots att det måste vara helt uppenbart för alla och envar att bandet har passerat zenit och den enda vägen obönhörligen är ned. Vad som trots detta fortsätter att driva medlemmar i sådana band borde bli föremål för en sociologisk avhandling. Jag har f.ö. en hypotes om erkännande och livslängd nedan som jag gärna skulle vilja se testad.Budgie bildades i Cardiff, Wales 1968. Den ursprungliga ”line-upen” bestod av Burke Shelley (bas, sång), Tony Bourge (gitarr) och Ray Phillips (trummor). Vän av ordning kommer säkert att höra av sig till hemsidan och påpeka att det faktiskt fanns en fjärde medlem. OK, men han försvann innan den första plattan kom ut så han räknas inte. Det var en hög omsättning bland cymbalerna i början. Ray Phillips efterträddes av Pete Boot (1973) som i sin tur efterträddes av Steve Williams (1974).  Sedan var det lugnt. Åtminstone under 1971-1975.

lsquawkTrots fem bra skivor, ”Budgie” (1971), ”Squawk” (1972), ”Never turn your back on a friend” (1973), ”In for the kill” (1974) och ”Bandolier” (1975) blev Budgie aldrig lika stora (och kommer med största sannolikt nog inte heller bli lika stora) som ”de tre” (Black Sabbath, Deep Purple och Led Zeppelin). Jaha, tänker ni. De var väl inte lika bra, helt enkelt. Och visst är det så, det är sant. Men å andra sidan har betydligt sämre hårdrockband nått en betydligt större framgång och ett större erkännande. Och nu kommer min obekräftade hypotes: en för liten framgång och ett för litet erkännande kan leda till en längre bandlivslängd. Lång livslängd är inget eftersträvansvärt i hårdrocksbranschen. Tvärtom. Det leder ofta till att bandets ursprungliga goda rykte svärtas ned.

lneverturnbackHur kunde gå så här? Förutsättningarna måste ändå betraktas som relativt goda i början av 1970-talet. Tidsperioden sammanföll med ett stort intresse för brittisk hårdrock. En annan faktor är de ursnygga omslagen, signerade Roger Dean
http://www.rogerdean.com/ . Skivan Squawk (1972) nådde f.ö. en andra-plats i delmomentet snyggaste omslag på denna hemsida. Omslagen kännetecknas av undulatmotiv (eng. budgie) i olika former, vad annars. Ytterligare en faktor som borde lett till ett större intresse för gruppen är de halv- och helskumma låttitlarna. Eller vad sägs om ”Nude Disintegrating Parachutist Woman”, ”Crash Course In Brain Surgery”, “Hot As A Docker's Armpit”, “You're The Biggest Thing Since Powdered Milk” och “In The Grip Of A Tyrefitter's Hand”. Humor?

linforthekillSå varför blev det ingen dundersuccé och lantliga gods till bandmedlemmarna? Min förklaring är avsaknaden av en hit. Den suggestiva ”Zoom club” från fjärde skivan ”In for the kill” är nog det närmaste man kom i den vägen. Sorry, men man måste ha en hit. Annars är man så att säga körd. Så är det. Det är tråkigt. Budgie hade ett mycket säreget sound med snabba pling-plongande basgångar, ylande, nasal sång och gitarriff i bästa Black Sabbath-stil (nästan). ”Nästan” betyder här att gitarristen Tony Bourge var en habil gitarrist, men var givetvis aldrig i närheten av Toni Iommi (hur många var det?). Gruppen hade som alla hårdrockgrupper på den tiden också en del fina ballader = lugna låtar som var rätt OK, exempelvis ”Wondering What Everyone Knows” på fjärde plattan ”In for the kill”. Men annars var det hårt och tufft.

lbandilierVad har hänt med bandet? På hemsidan
http://www.budgie.uk.com/ kan man både köpa både t-shirts och boka bandet. Burke Shelley och Steve Williams är fortfarande med från MCA-åren. Senaste plattan heter (ironiskt nog) ”The last stage” och kom ut 2004. Budgie spelade faktiskt på Sweden Rock Festival sommaren 2003 bland andra dinosaurier. Musikaliskt är min bedömning att alla återupplivningsförsök har varit förgäves efter ”Bandolier” (1975). Tyvärr. Av skivorna är “Never turn your back on a friend” (1973) och “In for the kill” (1974) klart bäst. Musikaliskt och sett endast till MCA-åren följer höjdpunkterna någorlunda en normalfördelningskurva. Men det är en annan hypotes som får behandlas i något annat sammanhang.

Rupert Hine

  • Publicerad i Analyser


immunityDet här är självklart ingen skiva som kommer att gå till historien. Rupert Hine var en av många som kom ungefär samtidigt som bland annat Human League, Heaven 17, Ultravox och en hel drös andra band med synthar i förgrunden.
Vad gör då att denna skiva är värt ett omnämnande i denna spalt? Tja, skivan har faktiskt några spår som är helt ok. Jag tänker då huvudsakligen på låtarna ”I Hang On To My Vertigo” och ”Psycho-Surrender”.  Om man försöker att jämföra Rupert Hine med övriga grupper som poppade upp under syntperioden kan man nog säga att Rupert var något mer svårtillgänglig och att skivan därför känns lite mer intressant. 
Rupert är egentligen mest känd som producent med bland annat The Fixx, Howard Jones, Underworld(!)och Rush(!!) på sin repertoar.
Lite annat kul om Rupert är hans hemsida,
http://www.ruperthine.com , som faktiskt är riktigt bra, även om den kanske är lite för ”kreativ”. Intressant är att även hans egna topplistor där både singellistan och albumlistan är ok, exempelvis har han med ”Oh Superman” med Laurie Anderson som jag hade med som en bubblare strax under 100-strecket.



Är faktiskt från den andra soloskivan Waving Not Drowning, men det är svårt att hitta tre bra låtar från första skivan....



Nina Hagen Band

  • Publicerad i Analyser

ninahagenbandNina Hagen var en intressant företeelse på 70- talet. Hon sjöng punk på tyska. Ska vi vara riktigt ärliga så innehåller skivan endast en punklåt, resten är mer likt 10CC än Ramones.  Hennes sångregister innefattade allt mellan falsettsång och rent kraxande. Man kan se likheter i sångstil med Lene Lovich, Björk och Sinead O'Connor.

Den första skivan ”Nina Hagen Band” kan nog anses vara hennes absolut bästa (egentligen har jag bara hört hennes två första skivor så jag är säkert fel person att bedöma det).   De tre spåren som sticker ut är enligt min mening ”TV Glotzer” , ”Der Spinner” och ”Unbeschreiblich.”. ”TV Glotzer” är en cover av The Tubes fantastiska ”White Punks on Dope” och är i Ninas tolkning en riktig Popstänkare. ”Der Spinner" är klassisk ballad där hon faktiskt bevisar att hon har en väldigt bra sångröst. Låten övergår med ett gutturalt skrik till "Pank"- den enda riktiga punklåten.  

Nina Hagen gjorde sig även känd på många andra sätt, exempelvis sin spretiga klädstil (notera exempelvis kroppsstrumpan på innerfodralet till skivan). Hon orsakade även ett riktigt rabalder då hon i direktsändning i Österrikisk TV visade hur en kvinna på bästa sätt tillfredställer sig själv… Numera verkar hon fortfarande ge konserter och har en egen Webbshop tillsammans med några kompisar för specialdesignade kläder.

Nedan kommer några intressanta videoklipp från Rockpalast (var annars).



Klatuu

  • Publicerad i Analyser

Historien om Klaatu

klaatuDet är lika bra att dra det på en gång: det här bandet blev berömt (nåja) på helt fel sätt: Det började med att öppningslåten från första skivan (”Klaatu”) blev känd på grund av att mes-duon The Carpenters gjorde en cover på den – en halvstor hit på sin tid. ”Calling Occupants of Interplanetary Craft” heter låten som demonstrerade både en stor melodikänsla och lekfullhet – den börjar med fågelkvitter och sedan hörs ljudet av en nål som läggs på en vinylskiva och åtföljande knaster.

Så vitt jag vet är detta första gången som vinylknaster används som en ljudeffekt. Här måste man salutera Klaatu som verkligen var före sin tid speciellt med tanke på att den här skivan kom ut 1976, långt innan CD-skivan fanns och vinylknaster blev exotiskt. Medvetet inlagt vinylknaster på en vinylskiva får man ju faktiskt säga att är ganska skruvat. Folk började naturligtvis undra vilka som var med i det här intressanta bandet. Inga namn stod att läsa på skivomslaget, ingen i branchen verkade egentligen veta.

Och så började ett envetet rykte spridas att det var det återförenade Beatles som spelade under pseudonym. Att det ryktet bet sig fast får väl främst  tillskrivas massans önsketänkande. Och möjligen också till att några låtar påminner en hel del om Paul McCartneys fånigare alster (speciellt ”Sub Rosa Subway”). Beatles-kittlingen gjorde att skivan sålde riktigt bra. På skivan finns också några spår med tydliga drag av surf-rock men i mina öron är det egentligen bara ”Calling Occupants of Interplanetary Craft” och den avslutande ”Little Neutrino” som låter riktigt bra. Och de två låtarna är de som är mest symfonirock.

klaatuhopeUppföljaren, ”Hope”, kom väldigt snabbt efter debuten och en del menar att det beror på att den var inspelad redan innan ”Klaatu” och alltså egentligen deras första skiva. Säkert är i alla fall att skivan spelades in innan ”Klaatu” kom ut i handeln och alltså inte var influerad av Beatles-ryktena. Denna andra skiva är i mitt tycke betydligt bättre än den första därför att symfonirocken tillåts dominera. Skivomslaget är dessutom ett av tidernas snyggaste.

Skivan börjar och slutar helt fel, men sviten från och med  tredje låten ”Around the Universe in Eighty Days” via ”Long Live Politzania”, ”The Loneliest of Creatures”, ”Prelude” till näst-sista låten”So said the Lighthouse Keeper” hör till höjdpunkterna i symfonirockens historia. Otroligt snygga orkesterarrangemang. Hard-core Klaatu aficionados insåg nu också att bandet inte alls var det återförenade Beatles utan att de kom från en annan planet (och solsystem).

I ”Around the Universe in Eighty Days” sjunger de ju att “…our planet is the second from the sun….”. Allra bäst är nog ändå  “Long Live Politzania” som är en låtsas-klassisk låt om polisstaten Politzania som berättas genom en gammal ljudupptagning från en Politzania-konferens där vi hör Professor Pamplemousse, en antropolog specialiserad på utdöda civilisationer, lägga ut texten om Politzania (naturligtvis med pålagt vinylknaster). Verket avslutas med Politzanias pampiga nationalsång:

”Politzania brave, strong and true
Politzania, We all love you
We’ll smite our foes, for we are right
And God is on our side
Politzania, red white and green
Politzania, reigning supreme
Victors in war, champions in peace – into Eternity
We are the Masters of the World.” 
En skön blandning av George W Bush och Carola. Det här var ju oerhört, eh…speciellt, och nästan lite studentikost. Det var kanske ändå inte någon större överraskning när det så småningom visade sig att Klaatu inte alls var det återförenade Beatles utan tre extremt nördiga kanadensare som suttit och filat på detta i en studio. Den tredje skivan de gjorde ”Sir Army Suit” köpte jag också men där var all symfonirock borta och i och med det allt som var riktigt bra med Klaatu. De sliskiga balladerna etc tilläts ta över.

Gruppen överlevde egentligen aldrig det stora avslöjandet. Som konsumentinformation kan nämnas att de två första skivorna har getts ut på en”Special Double Play” på CD. Jag får nu bita huvudet av skammen och erkänna att jag kompletterat mina vinylskivor med CD-utgåvan – min ”Hope” är ju ganska repig men det beror inte direkt på att den spelats sönder på sexor…

Neil Youngs 80-tal

  • Publicerad i Analyser

En våghalsig resa med yrkeskarriären på spel

Neil Youngs 80-tal

Neil Youngs 80-tal tillhör sannolikt en av de minst vårdade musikkarriärerna i historien. De som hade följt honom i många år fick intryck av att många av låtarna var hafsverk utan något större engagemang. Som om inte det vore nog präglades musikprojekten av ständiga byten mellan olika genrer där inget album tycktes följas logiskt av den tidigare. Tålamodet hos skivbolag och fans testades till den absoluta bristningsgränsen. Men orsaker fanns och Neil ville visa vem som bestämde.

Man måste nog leta utanför musiken för att finna skälen till att Neils karriär på 80-talet var så fragmenterad. Decenniet inleddes med upptäckten att hans nyfödde son bar på en grav utvecklingsstörning. Till saken hör att hans förste son hade en liknande åkomma, om än inte så allvarlig. Vad är sannolikheten för att en man får två handikappade söner med två olika mödrar? Mindre än en på miljonen sa läkarna. Neils prioriteringar förändrades och började allt mer fokusera på familjevärderingar och trygghet. Något som även skulle visa sig prägla musiken.

Ekonomiskt gick det ingen nöd på Neils familj. 1982 skrev han på ett lukrativt skivkontrakt med David Geffen. Det skulle dock inte dröja länge förrän han befann sig i uppslitande juridiska tvister där arbetsgivaren anklagade honom för att vara avsiktligt okommersiell. Även dessa spörsmål skulle färga hans musik under 80-talet.

neilsformkurva_16163_image0

1980 års Hawks And Doves var en besynnerlig öppning på det nya decenniet. För såväl gamla som nyvunna fans vilka hade förväntat sig en värdig uppföljare till Rust-plattorna från slutet på 70-talet hade anledning att känna sig gruvligt besvikna. Medan lägereldsmusiken består av ganska anonyma spår är hillbillylåtarna direkt svaga, om än tydliga i sitt budskap. Youngs tilltagande konservativa åskådning tydliggjordes framförallt på titelspåret.  

Till uppföljaren Re-ac-tor hade han till fansens lycka samlat ihop kompbandet Crazy Horse igen. Men ut kom en samling riffbaserad vasst drivande rock med måttligt engagemang där det stundtals finns anledning att ställa sig frågan om artisten ifråga driver med lyssnaren?

neilbwNeils första skiva för skivbolaget Geffen blev 1982 års Trans, ett album fyllt med vocoders och synthesizers. Den för Neils del okonventionella instrumenteringen bottnade dels i dennes nyvunna fascination för Kraftwerk, dels som en hyllning till sin sons datorbaserade träningsprogram. Hursomhelst var Trans knappast något som fansen hade räknat med och den föll definitivt inte David Geffen i smaken. Denne uttryckte sin besvikelse över att Trans inte var något rockalbum, varvid Neil Young svarade med att göra en serie album som skulle fjärmas allt längre från vad Geffen hade förväntat sig av sin nysignerade artist.

Enligt Neil var riktig rock det som ursprungligen spelades av Elvis och Jerry Lee Lewis på 50-talet. Everybody’s Rockin’ var typisk rock’n roll ansåg Neil, som med rosa kavaj och brylcreme i håret inte kunde låta bli att ha lite roligt nu när han ändå kunde betraktas som livegen. Geffen var inte road utan stämde sin kontrakterade artist på tre miljoner dollar ”för att han inte gjorde karaktäristiska Neil Young album”. Neil hade lyckats att bli någon annan än han själv.

Young gillade countrypubliken och respekterade deras värderingar. Problemet var att skivbolaget inte tillät honom att släppa någon countryplatta. Geffen ville ha en artist i tiden, inte någon relik som vände sig till den amerikanska landsbygden. De kunde emellertid inte hindra Young från att turnera med ett country band. Ju hårdare krav som ställdes på Young, desto fler countryindränkta låtar skrev han. Till sist var Geffen tvingad att ge sig. På Old Ways återfinns större delen av Nashvilles studiomaffia liksom legendarer som Willie Nelson och Waylon Jennings.

Neils egensinniga förehavanden förstärktes vid den här tiden av en rad överraskande uttalanden till stöd för president Ronald Reagan. Detta var självfallet mer än tillräckligt för många inom rocketablissemanget. Antingen kände inte Bob Geldof till Youngs uttalanden eller också så ignorerade han dem. I vilket fall som helst var Neil Young en av artisterna på Live Aid galan. En dag då alla närvarande stora rockstjärnor förlitade sig på sina mest kända hits, var Neil den enda som vågade spela en helt ny outgiven låt framförd med hjälp av några hobos.

nwbw2Ungefär samtidigt som omvärlden hade förliknat sig med Neils country hade han redan tröttnat och börjat ägna sig ett nytt projekt. Ut kom en hårt mixad platta med modern instrumentering. Landing On Water var en minst sagt oväntad uppföljare. De gamla fansen ville inte veta av den och 80-talets poppublik ville inte veta av Neil Young. Ett halvår efter plattans release förklarade även artisten själv att projektet var dödfött.

Efter många år utan studiosamarbete återförenades Neil med Crazy Horse. Drömmar om gamla tider grusades dock då låtarna och musikerna inte var riktigt kompatibla. Neil döpte plattan till Life, vilket åsyftade att han bar på en livstidsdom att göra plattor för Geffen. Tydligare kritik mot sin arbetsgivare har väl sällan framförts till allmänt åhörande i låten Prisoners Of Rock’n Roll: ”We never listen to the record company man/He tries to change us and ruin our band/That’s why we don’t want to be good”.

Trots att Young var skyldig Geffen ytterligare ett par album gav den senare upp. ”Neil hade lika gärna kunnat göra 14 versioner av My Way på nästa platta”, sa gamle kompisen Graham Nash. Tillbaka till sitt gamla skivbolag, Reprise, gav Neil ut This Note’s For You, kanske främst ihågkommen för att videon till titellåten blev förbjuden att visas på MTV. I övrigt var den rätt oinspirerad. Men Neil hade åtskilliga trumf på sin hand. Dels kunde han göra den musik han ville, dels hade han bra låtar på gång. Både gamla som inte hade spelats in, men även mycket nytt.

Young tryckte endast 5 000 exemplar av den nya skivan – en EP med fem låtar som överträffade allt han hade gjort tidigare under decenniet. ”Bara för att visa vem det är som bestämmer. Jag behöver inte ge ut det här om jag inte vill.” Nåja, aptitretaren skulle snart följas av ett långt välfyllt album som tillfredsställde de gamla fansen, och därtill även flera nya. 1989 års Freedom återställde ordningen. 

 
--------------------------------------------------------------------------------

Diskografi (och omdöme)

hawksHawks And Doves (1980)
****

Om liknelsen med hökar och duvor är avsiktlig skulle duvorna representeras i lägereldsmusiken på skivans första halva. Neil plockar fram några tidigare skrivna låtar varav främst Captain Kennedy och The Old Homestead förtjänar en genomlyssning. I den skrålande hillbillymusiken på den andra halvan presenteras en stor portion patriotiska slagdängor, kanske mest tydlig i titelspåret med rader som ”USA, USA, so my sweet wife can dance another free day” och ”Don’t push too hard my friend”. I en intervju på Musikbyrån för några år sedan var Neils eget omdöme om plattan något i stil med ”things were getting obscure with this one”.


reactorRe•ac•tor (1981)
****
Den snabba riffrocken passar både Neil och Crazy Horse ganska illa. Det är stereotypt och tämligen ointressant, om man inte roas av rader som ”You were born to rock/You’ll never be an opera star/Op-papa-pa-papa”. Till den inhemska bilindustrins försvar sjunger Neil ”There’s already too many Datsuns in this town”. Mest absurt är ändå det nio minuter långa mässandet i T-bone; ”Ain’t got no T-bone/Got mashed potatoes”. Höjdpunkterna är tåghyllningen Southern Pacific och framförallt den starkt drivna Shots, där Neil och Sampedro verkligen får sina gitarrer att låta som maskingevär.


transTrans (1982)
******

Trans är inte alls så illa som sitt rykte. Förutom syntlåtarna återfinns låtar av mer traditionell karaktär, vilket även illustreras på omslaget där den gamla världen möter den nya. Syntspåren dominerar och har överraskande genomträngande och bra melodier, som i Sample And Hold, Computer Age och Transformer Man. Betydligt mer traditionell är det muntra öppningsspåret Little Thing Called Love. Ett plus också till det långa avslutningsspåret Lika An Inca som är i samma anda som klassikern Cortez The Killer. Trans tillhör för övrigt en av Neil Youngs egna favoriter.


rockinEverybody’s Rockin (1983)
***

”Är det rock dom vill ha ska dom få det” tänkte Neil och levererade tio rockabilly låtar vars totala speltid inte sträckte sig till mer än 25 minuter. Skivbolaget tvingades fästa en klisteretikett på alla utgåvor där köparen varnades för hur lite musik skivan rymde. Plattan lider avsevärt av det svaga låtmaterialet, som exempelvis i Kinda Fonda Wanda. Två spår förtjänar dock att omnämnas. Wonderin’ har en bra country inspirerad melodi och Payola Blues är främst minnesvärd för texten. ”Don’t matter what I do/I never hear my records on the radio.”

 

oldwaysOld Ways (1985)
*****

Fans och kritiker längtade efter en Neil Young de kunde känna igen och var därför mycket positiva till denna platta. Utan tvekan är Old Ways Neils mest genuina country platta, men låtmaterialet är knappast i paritet med tidigare countryinfluerade spår på Harvest eller Comes A Time. Willie Nelsons och Waylon Jennings närvaro hjälper föga för att höja plattan till högre nivåer. Några guldkorn finns dock, som i de vemodiga balladerna My Boy och Are There Any More Real Cowboys samt i den gladare Get Back To The Country.  


landingLanding On Water (1986)
****

Neil utlovade ett kommersiellt modernt album och för detta projekt tog han hjälp av två studiomusiker som tillsammans åstadkom en kraftig dos energisk 80-tals pop med framträdande tunga trummor, tidstypiska syntpålägg och egendomligt lågt mixad sång. Kontrasterna mellan detta album och Old Ways kunde knappast ha varit större. Potential finns i låtar som Violent Side, Touch The Night, Pressure och framförallt Hippie Dream, men de framfördes utan passion. Skivans syntetiska rock var resultatet av en misslyckad kompromiss. 


lifeLife (1987)
*****

Life var ett ljus i mörkret för fansen, inte minst för att Crazy Horse för första gången på flera år hade anlitats. Men kompbandets sävliga och lite slarviga spel byggt på känsla kommer inte riktigt till sin rätt när låtmaterialet skiftar mellan garage- och syntrock. De långsamma spåren We Never Danced och When Your Lonely Heart Breaks håller god klass, även om syntstråkarna känns lite fel när Crazy Horse är närvarande. Inca Queen är stark och fullbordar Cortez trilogin. Neil visar inga tecken på att röka fredspipa med skivbolaget i Prisoners Of Rock’n Roll.


thisnotesThis Note´s For You (1988)
****

Neil släpptes äntligen från Geffens skivbolag och samlade ihop ett kompband med blåssektion. De hade nog kul, men blues i storbandsformat var inte det som den tynande skaran av Neil-fans hade hoppats på. ”Ain’t singing for Pepsi/Ain’t singing for Coke” sjöng Neil i titelspåret vilket gjorde videon oanvändbar i det av dryckesjättarna reklamfinansierade MTV. I övrigt är det en svag samling upptempo blues kombinerat med några hyfsade ballader. Coupe de Ville och One Thing är OK. Annars tillhör det en av Neils svagare plattor.


freedomFreedom (1989)
********

”They don’t know what a comeback is”, sa Neil syrligt när förståsigpåarna hyllade Freedom. Men nog var det längesedan han hade samlat ihop så mycket bra låtmaterial. Rockin’ In The Free World blev Neils största hit på åtskilliga år och framfördes i två versioner, en elektrisk och en ackustisk. Låtarna framfördes med mycket energi och innehållet i texterna var intressanta, vilket t.ex. framgår i Crime In The City. Wrecking Ball och Eldorado är några andra höjdare. Neil var tillbaka i god form, och nu fanns det ingen annan som bestämde än han själv.


Jonas E

 

 

Prenumerera på denna RSS-feed

Mest besökt Listor

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

Bästa låtar enligt Johan S

06-12-2006 Hits:9701 Topplistor Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

Jag begränsade mitt urval till sådant jag har på CD (1,000+ st vilket väl lätt borde motsvara 10,000+ låtar). Det kändes helt OK, jag kom inte på någon låt som...

Read more

Bästa låtar enligt Micke H

06-12-2006 Hits:9383 Topplistor Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

Världens 100 bästa låtar enligt Micke H Mina erfarenheter hoppas jag kan hjälpa andra. När min topp-100-lista var klar blev jag osäker. Var det verkligen "min" lista? Alla låtar var nog med...

Read more

Bästa album enligt Micke Å

25-06-2013 Hits:7273 Topplistor Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

Den här grafen sammanfattar min albumlista på ett bra sätt:  Inte bara att den förra listan var sjukt 70-talsdominant utan att den nya till och med utökades med 4 nya 70-talare...

Read more