Vic Chesnutt

This article (totally revised) is available in English here

En viktig gren är "Dark Americana. Den störste av alla inom ”Dark Americana” är, eller rättare sagt var, Vic Chesnutt. Vic Chesnutt avled på juldagen 2009. Han vaknade aldrig upp från en koma orsakad av en överdos muskelavslappnade medicin – sannolikt helt oavsiktligt. Ironiskt nog, beskriver han sitt förhållande till döden i låten ”Flirted With You All My Life”. I en intervju kommenterade han låten: ”You know, I've attempted suicide three or four times. It didn't take." Tragiskt. Ännu mer tragiskt är att hans musik inte fått större uppmärksamhet. Han har kvar sin hemsida http://vicchesnutt.com/ (hemsidan ser ut som den gjorde på juldagen 2009, lite spooky)

Vic Chesnutt växte upp i Zebulon, Georgia. Efter en bilolycka 1983 (alkoholpåverkad) blev han delvis förlamad och beroende av rullstol. Han plockade upp gitarrspelande. Michael Stipe i R.E.M. såg honom uppträda i Athens, Georgia och insåg begåvningen direkt. Stipe producerade också de två första albumen ”Little” (1990) och ”West of Rome” (1991). Många VC-kännare håller den senare skivan som den klart bästa i hans produktion, vilken i sig är imponerande stor. Utöver de två ovan nämnda: ”Drunk” (1993), “Is The Actor Happy?” (1995), “About To Choke” (1996), “The Salesman And Bernadette” (1997)”, “Merriment” (2000), “ Left To his Own Devices” (2001), “Silver Lake” (2003), “Ghetto Bells” (2005), “North Star Deserter” (2007), “Dark Developments” (2008), “At The Cut” (2009) och “Skitter on Take-off” (2009). Han medverkade både på andras skivor och samarbetade med andra på sina egna skivor, exempelvis på “The Salesman And Bernadette” med Lambchop (senaste skivan med Lambchop, Mr. M. som kom 2012 är för övrigt tillägnad Vic Chesnutt). På “Dark Developments” samarbetade han med Elf Power and The Amorphous Strums. Fler exempel finns.

Vic Chesnutt ”slog igenom” genom att andra artister framförde hans låtar på skivan ”Sweet Relief II: Gravity Of The Situation” med betydligt mer namnkunniga artister, exempelvis R.EM. Någon egentlig hit eller storsäljare fick han aldrig, även om Vic Chesnutt hade en trogen krets av skivköpare och ett mycket högt anseende bland andra musiker. Häromåret kom f.ö. Cowboy Junkies ut med en cover-skiva med 11 Vic Chesnutt-låtar.

Med 14 studioalbum har Vic Chesnutt definitivt underlag till en dubbel-cd kompilation. Det skulle lika gärna kunnat bli en trippel-cd kompilation, utan någon märkbar kvalitetssänkning. Jag har givetvis alla skivor. Det är inte ofta man stöter på hans skivor på rundorna, utan jag har köpt dem på nätet. ”Left To His Own Devices” var f.ö. mycket svår att få tag på. Nedan följer en dubbel-cd kompilation. Enjoy.

Musiken är mycket mörk med svart humor och självironi. På All Music Guide beskrivs musiken som "skewed, refracted version of Americana that is haunting, funny, poignant, and occasionally mystical, usually all at once". 

Vic Chesnutt tog dock sitt eget artisteri på djupaste allvar. På Youtube finns ett fint klipp från en konsert där en kille i publiken utan större eftertanke sätter sig på scenkanten framför Vic som blir helt galen. ”Get the fuck off my stage”, skriker Vic och blänger. Killen dryper långsamt av. Det handlar dock inte om något storhetsvansinne eller någon skev verklighetsuppfattning, utan om respekt och värdighet som artist. Vic Chesnutt led efter olyckan 1983 av kronisk smärta och var anhängare av medicinsk marijuana. Han hade också perioder av återkommande depressioner. P.g.a. förlamningen hade han endast rörlighet i två fingrar kunde han endast spela enklare ackord på gitarr. Den kraft som strömmar från Vic Chesnutt är mot denna bakgrund anmärkningsvärt. Orkestreringen är ofta minimal. Man tänker inte på den. Den bara finns där. Sång och musik sammanstrålar i ett. Vic Chesnutt hade en egen stil eller rättare sagt stilar. Han kunde vräka på rejält och röja som i ”Distortion” och ”Everything I Say” eller vara minimalistisk som i ”The Garden” och ”Marathon”. Vic Chesnutt var en oerhört begåvad låtskrivare. Han skrev om livets avigsidor. Som han uttryckte det själv: “Other people write about the bling and the booty. I write about the pus and the gnats. To me, that's beautiful." Som här i ”Marathon” från ”North Star Deserter”.

to-do lists on a long yellow legal pad
blue windsor knots framed by basic black
resplendent tables
great forests of paper plates
carrying the weight of the world
saps every ounce of your strength

in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your sunday shoes on
in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your dress shoes on

but all the recurring dreams
will increase and then peter out and cease
tears do evaporate
but oh so slowly like piss on toilet seat

in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your sunday shoes on
in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your dress shoes on

Bästa skiva är North Star Deserter. At The Cut, The Salesman And Bernadette och West of Rome är också fantastiska.
Bästa låtar är Withering, Panic Pure, Supernatural, Betty Lonely, Bernadette & Her Crowd, The Garden, Everything I Say, Debriefing, Marathon, Flirted With You All My Life.

Vic Chesnutts liv bestod inte bara av smärta, utan även av stora ekonomiska problem. När han dog 2009 var han överhopad av obetalda läkarräkningar. Han dog endast 45 år gammal. Samtidigt kan man bara spekulera i vilka skivor han kunnat göra om han fått leva. De sista skivorna “North Star Deserter” och ”At The Cut” visade hur mycket mer av musik som fanns kvar inom honom. Aldrig har en man i rullstol fört så mycket väsen. Och det är samtidigt så egensinnigt och begåvat.