Menu
Gothic Country

Gothic Country (38)

Souled American

Souled AmericanThis article (slightly revised) is available in English here

Vid det här laget borde det med all önskvärd tydlighet stå klart att countrystilarna glider in i varandra. En variant av alt-country är lo-fi”. Målet är autencitet snarare än överproduktion. Ibland kallas inriktningen ”Melan Country” och i något fall ”Country ’n’ Strychnine”. De mest kända banden inom genren är Lambchop och Cowboy Junkies. De är såpass välkända att de i detta sammanhang lämnas utan åtgärd (se dock ”battlen” om bästa Lambchop-kompilation på denna hemsida). Ett av de första banden inom ”lo-fi” var Souled American. Bandet bildades 1983 i Chicago, Illinois.

Bandet bildades av Chris Grigoroff (gitarr och sång) och Joe Aducci (bas). Sedan kom Scott Tuma (gitarr) och Jamey Barnard (trummor) med. Souled American är mig veterligen inte formellt upplöst, men Tuma och Barnard lämnade bandet redan under början respektive mitten av 1990-talet. Grigoroff och Aducci har fortsatt med bandet. Bandet har gett ut sex skivor. De fyra första: Fe (1988), Flubber (1989), Around The Horn (1990) och Sonny (1992) på Rough Trade (!). Utvecklingen gick dock åt fel håll för bandet. Skivorna sålde efterhand allt mindre. Även musikaliskt gick det åt fel håll. Jag vet inte om man kan tala om musikalisk utveckling när det gäller Souled American. Mer korrekt är nog att de drog sitt koncept till sin spets och kanske t.o.m. aningen längre än så. Souled Americans koncept med drömska och flummiga harmonier, Fender VI sexsträngad bas, stökigt plink-plonkande gitarrspel och märklig sång utvecklades i allt mer särpräglade former. Bandet återkom1994 med Frozen och sedan följde Notes Campfire (1997) på tyska bolaget Moll Enträger. Deras mest enkla och lättillgängliga skiva är Fe, medan den sista skivan, Notes Campfire, naturligt nog, är den mest flummiga och svårtillgängliga skivan. Sedan år 2007 pågår ett nytt skivprojekt. Jag har själv inte de fyra första originalskivorna, utan endast en återutgivning av dem på Tumult Records. Den fina cdboxen hittade jag, efter långt letade, på nätet i en skivaffär i San Francisco http://www.aquariusrecords.org/ Det är originalskivorna som syns här.

 

fe flubber aroundthehorn sonny
frozen notescampfire    


Man måste verkligen befinna sig i rätt sinnesstämning om man ska ta sig igenom en kompilation med Souled American. Nedan följer nedan ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de sex studioalbumen.

  

Bästa skiva är Fe eller Frozen (kan inte bestämma mig). Bästa låtar är Make Me Laugh Make Me Cry, She Broke My Heart, Second Of All, Frozen och Deal.

Nr

Låt

Album

1

Notes Campfire

Fe

2

Make Me Laugh Make Me Cry

Fe

3

She Broke My Heart

Fe

4

Wind To Dry

Flubber

5

You And You Alone

Flubber

6

Over The Hill

Flubber

7

Zillion

Flubber

8

Second Of All

Around The Horn

9

Old Old House

Around The Horn

10

In The Mud

Around The Horn

11

Dark As The Dungeon

Sonny

12

Not Over

Sonny

13

Frozen

Frozen

14

Downblossom

Frozen

15

Heyman

Frozen

16

Before Tonight

Notes Campfire

17

Set In

Notes Campfire

18

Deal

Notes Campfire

Läs mer ...

Jim White

Jim WhiteThis article (totally revised) is available in English here

Ibland står det om en artist att denne ”rör sig obehindrat mellan olika genrer”. I nio fall av tio stämmer inte detta. Vad som egentligen ofta brukar avses med denna formulering är istället att artisten på sin höjd klarar av att göra lite hjälpliga gästspel i andra genrer, men egentligen tydligt tillhör en viss genre. Jim White är dock ett-av-tio-fallen. Min uppfattning är att detta inte är en pose, utan en genuin mångsidighet som behöver komma till uttryck.

Jim White är ursprungligen från Pensacola, Florida. http://www.jimwhite.net/ Uppvuxen i ett s.k. pentekostalt (motsvarande pingströrelsen) hem. Han figurerar som ledsagare/berättare i BBC-dokumentären ”Searching for the Wrong-Eyed Jesus”. Filmen var inspirerad av hans första skiva. Jim White står för urvalet till soundtracket “Jim White Presents Music From Searching for the Wrong-Eyed Jesus”. Jim White är en mångsidig man. Han har gått i filmskola vid New York University. Han har hunnit med att vara komiker, modell, boxare, predikant, surfare och taxichaufför. Enligt uppgift även uteliggare. Han skriver också teaterpjäser och noveller. Så vad är det för musik? Först av allt. Jim White är en otroligt begåvad låtskrivare och med detta avser jag både musiken och texterna. Texterna är små berättelser som dryper av ironi och sarkasm. Musiken är country, americana, pop, soul, funk m.m. Till skillnad från andra artister inom ”Dark Americana” är hans skivor inte lika råa i uttrycket, utan extremt välproducerade (men inte överproducerade). Både helhet och detaljer är genomförda med stor konsekvens. Han sjunger också mycket bra. Andra kända artister medverkar här och var på skivorna (Aimee Mann, Victoria Williams m.fl.). Jim White håller genomgående en mycket hög kvalitet och man hittar alltid nya små detaljer i hans variationsrika musik och i hans fyndiga texter. Det är inte heller någon musik som kräver någon särskild sinnesstämning.

 

Jim White har tills dags dato gett ut sex studioskivor. Wrong-Eyed Jesus (The Mysterious Tale of How I Shouted) (1997), No Such Place (2001), Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See (2004), Transnormal Skiperoo (2007), Funny Little Cross To Bear (2008) och Where It Hits You (2012). Funny Little Cross To Bear är en EP. Alla skivor är bra. Den senaste skivan är den klart svagaste, vilket är en smula oroande.

 

Wrong-Eyed Jesus No Such Place Drill a Hole in That Substrate and Tell Me What you See Transnormal Skiperoo
Funny Little Cross To Bear Where It Hits You    


Och nu över till det stora problemet: att göra en cd-kompilation med Jim White. Jag har gjort några försök och visst går det tekniskt och hårdhjärtat att välja ut några låtar och tota ihop. Men det slutar alltid i katastrof när man lyssnar igenom listan. Skälet är dels att låtarna är långa (ofta 5-6 minuter), dels på att låtarna på ett väldigt medvetet sätt ingår i ett sammanhang.
Man hör tydligt att det går över i en annan skiva, utan att låtarna alls är konceptartade. Genom att göra en 2 cd-kompilering gör jag inte anspråk på att löst problemet, men åtminstone att ha minskat spänningarna. Jag har tagit med alla skivor på Ipoden. Där - i sitt sammanhang - fungerar de allra bäst. Problemet löst och inga spänningar. Fegt kan man också kalla det. Till mitt försvar kan jag nämna att kompilationen inte fyller 160 minuter fullt ut, utan att det faktiskt finns rejält med luft kvar. Med detta sagt lämnar jag förslag på en 2 cd-kompilering för Jim White (sex första studioalbumen). Härtill är jag nödd och tvungen. I andra fall gör jag ofta anspråk på estetik i mitt arbete med kompilationer. Inte denna gång. Se förslaget till kompilation som en lista med introduktion till Jim White. Inget annat.

 

 

 

 

Nr

Låt

Album

1

Book Of Angels

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

2

Burn The River Dry

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

3

Still Waters

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

4

Sleepy-Town

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

5

A Perfect Day To Chase Tornados

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

6

Stabbed In The Heart

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

7

The Road That Leads To Heaven

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

8

Corvair

No Such Place

9

The Wrong Kind Of Love

No Such Place

10

Christmas Day

No Such Place

11 

Corvair (Reprise)

No Such Place

12

Static On The Radio

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

13

Bluebird

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

14

Combing My Hair In In A Brand-New Style

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

15

That Girl From Brownsville Texas

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

16 

Borrowed Wings

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See 

17 

If Jesus Drove A Motor Home

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

18 

Alabama Chrome

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

19 

Stranger Candy

Funny Little Cross To Bear

20

Jailbird

Transnormal Skiperoo

21

Diamonds To Coal

Transnormal Skiperoo

22

Counting Numbers In The Air

Transnormal Skiperoo

23

Plywood Superman

Transnormal Skiperoo

24

Pieces Of Heaven

Transnormal Skiperoo

25 

Chase The Dark Away

Where It Hits You

 

 

Bästa skiva är The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus eller Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See (kan inte bestämma mig).
Bästa låtar är Still Waters, A Perfect Day To Chase Tornados, Christmas Day, Static On The Radio, Bluebird, Jailbird, Stranger Candy och Chase The Dark Away.

Läs mer ...

Bonnie "Prince" Billy

Bonnie "Prince" BillyThis article (totally revised) is available in English here

Bonnie ”Prince” Billy är en figur som inte tycker om att inordnas i ett koordinatsystem. Som en upplysning till dig som konsument uppträder han under flera namn (Bonnie ”Prince” Billy, Palace, Palace Brothers, Palace Music, Palace Songs respektive Will Oldham) för att folk ska veta i vilken egenskap de möter honom. Min uppfattning Will Oldham (som han heter) oroar sig i onödan. Sedan 1998 har alla skivor kommit under namnet Bonnie ”Prince” Billy. Namnet är ett artistnamn. Will Oldham är från Louisville, Kentucky. http://www.bonnieprincebilly.com/

Under alla omständigheter är Bonnie ”Prince” Billy extremt produktiv. Han har gett ut över 15 studioalbum och ett antal livealbum. Han samarbetar ofta med andra musiker, utan någon inbördes rangordning vilket bidrar till förvirringen om vem som egentligen backar upp vem. There Is No-One What Will Take Care Of You (1993), Days In The Wake (1994), Viva Last Blues (1995), Arise Therefore (1996), Joya (1997), I See A Darkness (1999), Ease Down The Road (2001), Master And Everyone (2003), Superwolf (2005), The Brave And The Bold (2006), The Letting Go (2006), Lie Down In The Light (2008), Beware (2009), The Wonder Show Of The World (2010) och Wolfroy Goes To Town (2011).

  

  

ThereIsNoOneWhatWillTakeCareofYou daysinthewake vivalastblues arisetherefore
joya iseeadarkness easedowntheroad mastereveryone
superwolf thebraveandthebold thelettinggo liedowninthelight
beware thewondershow wolfroy      


Jag har givetvis alla skivor. Den bästa skivan är I See A Darkness. Ett mästerverk måste jag erkänna. Inte ett dåligt spår. Det är en mycket mörk skiva. Johnny Cash har gjort en mycket bra version av titel-spåret I See A Darkness på American III: Solitary Man.

 

Well, you're my friend, and can you see?
Many times, we've been out drinking;
Many times we shared our thoughts.
But did you ever, ever notice, the kind of thoughts I got?
Well, you know I have a love; a love for everyone I know.
And you know I have a drive, to live I won't let go.
But can you see its opposition, comes rising up sometimes?
That its dreadful imposition, comes blacking in my mind?

And then I see a darkness,
And then I see a darkness,
And then I see a darkness,
And then I see a darkness.
Did you know how much I love you?
Its a hope that somehow you,
Can save me from this darkness.

Well, I hope that someday buddy
We have peace in our lives;
Together or apart,
Alone or with our wives,
And we can stop our whoring,
And pull the smiles inside,
And light it up forever,
And never go to sleep.
My best unbeaten brother,
This isn't all I see.

Oh no, I see a darkness.
Oh no, I see a darkness.
(Oh) no, I see a darkness.
Oh no, I see a darkness.
Did you know how much I love you?
Its a hope that somehow you,
Can save me from this darkness.

 

Med (hittills) över 15 studioalbum har Bonnie ”Prince” Billy skrapat ihop en 2-cd kompilation. I See A Darkness dominerar med åtta låtar. Det kunde kanske kommit med några till, men jag har också försökt få med låtar från flera skivor.

 

Nr

Låt

Album

1

Long Before

There Is No-One What Will Take Care Of You

2

Riding

There Is No-One What Will Take Care Of You

3

You Will Miss When I Burn

Days In The Wake

4

The Brute Choir

Viva Last Blues

5

New Partner

Viva Last Blues

6

Stablemate

Arise Therefore

7

You Have Cum In Your Hair And Your Dick Is Hanging Out

Arise Therefore

8

Idea And Deed

Joya

9

Nomadic Revery (All Around)

I See A Darkness

10

I See A Darkness

I See A Darkness

11

Another Day Full Of Dread

I See A Darkness

12

Death To Everyone

I See A Darkness

13

Song For The New Breed

I See A Darkness

14

Today I Was An Evil One

I See A Darkness

15

Black

I See A Darkness

16

Raining In Darling

I See A Darkness

17

Careless Love

Ease Down The Road

18

Grand Dark Feeling Of Emptiness

Ease Down The Road

19

Ain’t You Wealthy, Ain’t You Wise

Master And Everyone

20

Wolf Among Wolfes

Master And Everyone

21

Even If Love

Master And Everyone

22

Hard Life

Master And Everyone

23

Blood Embrace

Superwolf

24

I Gave You

Superwolf

25

Some Say (I Got Devil)

The Brave And The Bold

26

Love Comes To Me

The Letting Go

27

Strange Form Of Life

The Letting Go

28

Cursed Sleep

The Letting Go

29

I Called You Back

The Letting Go

30

You Remind Me Of Something

Lie Down In The Light

31

For Every Field There Is A Mole

Lie Down In The Light

32

Willow Trees Bend

Lie Down In The Light

33

There Is Something I Have To Say

Beware

34

Where Wind Blows

The Wonder Show Of The World

35

Someone Coming Through

The Wonder Show Of The World

36

There Will Be Spring

Wolfroy Goes To Town

37

Quail And Dumplings

Wolfroy Goes To Town

38

We Are Unhappy

Wolfroy Goes To Town

 

Sista låten heter “We Are Unhappy” och det är både en fin avslutning och en bra beteckning för Bonnie ”Prince” Billy. Det handlar om mörka texter och enkel musik. Det är ändå vackert på sitt fula och ruffiga sätt. Låtarna är enkelt framförda. Ofta bara lite plink-plonkande på instrumenten. Definitivt aldrig någon överproduktion eller många instrument. Det funkar. Bonnie ”Prince” Billy sjunger både vackert och falskt. Jag tror inte han själv vet när han gör det ena respektive det andra. Det vackra/falska är inget att uppröras över, utan det ingår i själva konceptet. Till skillnad från de flesta andra artister inom genren är han också - med countrymått mätt - lite ful i munnen i sina texter. Att lyssna på en 160-minuters kompilation kräver att man är i rätt sinnesstämning. Men är man inte nere innan man börjar lyssna så blir man det efter ett tag med Bonnie ”Prince” Billy.

 

Bästa skiva är I See a Darkness.

Bästa låtar är The Brute Choir, Idea And Deed, I See A Darkness, Another Day Full Of Dread, Death To Everyone, Black, Some Say (I Got Devil), Strange Form Of Life och Quail And Dumplings.

 

 

Läs mer ...

Vic Chesnutt

vicchesnuttbwThis article (totally revised) is available in English here

En viktig gren är "Dark Americana. Den störste av alla inom ”Dark Americana” är, eller rättare sagt var, Vic Chesnutt. Vic Chesnutt avled på juldagen 2009. Han vaknade aldrig upp från en koma orsakad av en överdos muskelavslappnade medicin – sannolikt helt oavsiktligt. Ironiskt nog, beskriver han sitt förhållande till döden i låten ”Flirted With You All My Life”. I en intervju kommenterade han låten: ”You know, I've attempted suicide three or four times. It didn't take." Tragiskt. Ännu mer tragiskt är att hans musik inte fått större uppmärksamhet. Han har kvar sin hemsida http://vicchesnutt.com/ (hemsidan ser ut som den gjorde på juldagen 2009, lite spooky)

Vic Chesnutt växte upp i Zebulon, Georgia. Efter en bilolycka 1983 (alkoholpåverkad) blev han delvis förlamad och beroende av rullstol. Han plockade upp gitarrspelande. Michael Stipe i R.E.M. såg honom uppträda i Athens, Georgia och insåg begåvningen direkt. Stipe producerade också de två första albumen ”Little” (1990) och ”West of Rome” (1991). Många VC-kännare håller den senare skivan som den klart bästa i hans produktion, vilken i sig är imponerande stor. Utöver de två ovan nämnda: ”Drunk” (1993), “Is The Actor Happy?” (1995), “About To Choke” (1996), “The Salesman And Bernadette” (1997)”, “Merriment” (2000), “ Left To his Own Devices” (2001), “Silver Lake” (2003), “Ghetto Bells” (2005), “North Star Deserter” (2007), “Dark Developments” (2008), “At The Cut” (2009) och “Skitter on Take-off” (2009). Han medverkade både på andras skivor och samarbetade med andra på sina egna skivor, exempelvis på “The Salesman And Bernadette” med Lambchop (senaste skivan med Lambchop, Mr. M. som kom 2012 är för övrigt tillägnad Vic Chesnutt). På “Dark Developments” samarbetade han med Elf Power and The Amorphous Strums. Fler exempel finns.

 

image4 image5 image6 image7
abouttochoke  thesalesmanandbernadettte  merriment  lefttohisowndevices 
silverlake ghettobells northstardeserter darkdevelopments
atthecut skitter    

 

Vic Chesnutt ”slog igenom” genom att andra artister framförde hans låtar på skivan ”Sweet Relief II: Gravity Of The Situation” med betydligt mer namnkunniga artister, exempelvis R.EM. Någon egentlig hit eller storsäljare fick han aldrig, även om Vic Chesnutt hade en trogen krets av skivköpare och ett mycket högt anseende bland andra musiker. Häromåret kom f.ö. Cowboy Junkies ut med en cover-skiva med 11 Vic Chesnutt-låtar.

Med 14 studioalbum har Vic Chesnutt definitivt underlag till en dubbel-cd kompilation. Det skulle lika gärna kunnat bli en trippel-cd kompilation, utan någon märkbar kvalitetssänkning. Jag har givetvis alla skivor. Det är inte ofta man stöter på hans skivor på rundorna, utan jag har köpt dem på nätet. ”Left To His Own Devices” var f.ö. mycket svår att få tag på. Nedan följer en dubbel-cd kompilation. Enjoy.

   

Nr

Låt

Album

1

Isadora Duncan

Little

2

Bakersfield

Little

3

Withering

West Of Rome

4

Sponge

West Of Rome

5

Panic Pure

West Of Rome

6

West Of Rome

West Of Rome

7

Supernatural

Drunk

8

Sad Peter Pan

Is The Actor Happy?

9

Betty Lonely

Is The Actor Happy?

10

Guilty By Association

Is The Actor Happy?

11

Threads

About To Choke

12

Bernadette & Her Crowd

The Salesman And Bernadette

13

Arthur Murray

The Salesman And Bernadette

14

Woodrow Wilson

The Salesman And Bernadette

15

Blanket Over The Head

The Salesman And Bernadette

16

Merriment

Merriment

17

Very Friendly Lighthouses

Left To His Own Devices

18

Distortion

Left To His Own Devices

19

Styrofoam

Silver Lake

20

Wren’s Nest

Silver Lake

21

The Garden

Ghetto Bells

22

Everything I Say

North Star Deserter

23

Fodder On Her Wings

North Star Deserter

24

Rustic City Fathers

North Star Deserter

25

Debriefing

North Star Deserter

26

Marathon

North Star Deserter

27

Mystery

Dark Developments

28

Coward

At The Cut

29

Chinaberry Tree

At The Cut

30

Chain

At The Cut

31

Concord Country Jubilee

At The Cut

32

Flirted With You All My Life

At The Cut

33

Granny

At The Cut

34

Feast In The Time Of Plague

Skitter On Take-Off

35

Sewing Machine

Skitter On Take-Off

 

Musiken är mycket mörk med svart humor och självironi. På All Music Guide beskrivs musiken som "skewed, refracted version of Americana that is haunting, funny, poignant, and occasionally mystical, usually all at once". 

vicchesnutt altVic Chesnutt tog dock sitt eget artisteri på djupaste allvar. På Youtube finns ett fint klipp från en konsert där en kille i publiken utan större eftertanke sätter sig på scenkanten framför Vic som blir helt galen. ”Get the fuck off my stage”, skriker Vic och blänger. Killen dryper långsamt av. Det handlar dock inte om något storhetsvansinne eller någon skev verklighetsuppfattning, utan om respekt och värdighet som artist. Vic Chesnutt led efter olyckan 1983 av kronisk smärta och var anhängare av medicinsk marijuana. Han hade också perioder av återkommande depressioner. P.g.a. förlamningen hade han endast rörlighet i två fingrar kunde han endast spela enklare ackord på gitarr. Den kraft som strömmar från Vic Chesnutt är mot denna bakgrund anmärkningsvärt. Orkestreringen är ofta minimal. Man tänker inte på den. Den bara finns där. Sång och musik sammanstrålar i ett. Vic Chesnutt hade en egen stil eller rättare sagt stilar. Han kunde vräka på rejält och röja som i ”Distortion” och ”Everything I Say” eller vara minimalistisk som i ”The Garden” och ”Marathon”. Vic Chesnutt var en oerhört begåvad låtskrivare. Han skrev om livets avigsidor. Som han uttryckte det själv: “Other people write about the bling and the booty. I write about the pus and the gnats. To me, that's beautiful." Som här i ”Marathon” från ”North Star Deserter”.

 

to-do lists on a long yellow legal pad
blue windsor knots framed by basic black
resplendent tables
great forests of paper plates
carrying the weight of the world
saps every ounce of your strength

in training to run a marathon

miles and miles and miles
with your sunday shoes on
in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your dress shoes on

but all the recurring dreams
will increase and then peter out and cease
tears do evaporate
but oh so slowly like piss on toilet seat

in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your sunday shoes on
in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your dress shoes on

 

Bästa skiva är North Star Deserter. At The Cut, The Salesman And Bernadette och West of Rome är också fantastiska.
Bästa låtar är Withering, Panic Pure, Supernatural, Betty Lonely, Bernadette & Her Crowd, The Garden, Everything I Say, Debriefing, Marathon, Flirted With You All My Life.

Vic Chesnutts liv bestod inte bara av smärta, utan även av stora ekonomiska problem. När han dog 2009 var han överhopad av obetalda läkarräkningar. Han dog endast 45 år gammal. Samtidigt kan man bara spekulera i vilka skivor han kunnat göra om han fått leva. De sista skivorna “North Star Deserter” och ”At The Cut” visade hur mycket mer av musik som fanns kvar inom honom. Aldrig har en man i rullstol fört så mycket väsen. Och det är samtidigt så egensinnigt och begåvat.

 

 

Läs mer ...

Pinebox Serenade

This article (slightly revised) is available in English here

Pinebox Serenade är från Denton, Texas, se hemsida http://www.pineboxserenade.com/
Denton är för övrigt ett viktigt kluster i ”Gothic Country”-världen.
PineboxnewPinebox syftar - såvitt jag kan förstå - i amerikansk slang på den enklast tänkbara kistan vid begravningar. Pinebox Serenade är ett klockrent bandnamn för ett ”gothic country”-band, eller ”gothic americana” eller ”goth-grass” som är andra vanliga etiketter på bandet.

Pinebox Serenade startades år 2003 av Chris Welch (gitarr och sång) och Patrick Newkirk (mandolin och sång) som en akustisk trio med bluegrass-inriktning. I dag består gruppen av ytterligare fem medlemmar: Holly Manning (fiol), Tyler Adams (bas), Cris Ott (steel gitarr, cello), Nick Foreman (banjo, dragspel och sång) och Jeff Barnard (trummor). Flera av medlemmarna är även engagerade i andra grupper/konstellationer som spelar rockmusik på Denton-scenerna. Pinebox Serenade’s musik ligger rätt nära rocken så helt apart är det inte. 

Musiken är inte särskild tillkrånglad. Pinebox Serenade stil ligger nära vanlig alt-country med dragning åt det traditionella hållet, men med skillnaden att det ligger slingor av banjo, mandolin och fiol ovanpå. Pinebox Serenade anser själva att de med tiden kommit att utvecklas mot det mer rockigare hållet. Chris Welch (i rutig skjorta mitt på bilden) står för merparten av sången och har en fin och djup baryton. Låtarna är av högsta klass. Med sju bandmedlemmar (och ännu fler instrument) finns en risk för att ljudbilden blir tjock och tillrättalagd, men det är mycket minimalistiskt hållet. En musikkritiker beskriver musiken som ”music that is formed from the dirt of despair, songs of love and rejection, life and death, daily pleasures and hourly pains”. Mycket väl formulerat, tycker jag.

Pinebox Serenade har gjort tre studioalbum ”Pinebox Serenade” (2005), “Let The River Take Them Home” (2008) och The Silent Years (2013). Den första skivan är inspelad och producerad av Brent Best i hans hemmastudio och utgiven på ett mindre skivbolag, Hot Links Records. Den andra skivan är också den inspelad och producerad av Brent Best och utgiven på det numera insomnade skivbolaget, Devil’s Ruin Records. Även den tredje skivan är inspelad och producerad av Brent Best och utgiven av bandet. Särskilt den andra skivan är extremt svår att få tag på (förbannelsen med att ge ut dem på små bolag som sedan läggs ned). Jag har dock efter mycket letande på webben lyckats få tag på den. Let The River Take Them Home fann jag till slut i Graz, Österrike (!), var annars? Jag var nära nervsammanbrott när leveransen drog ut på tiden (18 dagar). Det var också osäkert om det tredje albumet skulle släppas på cd. Jag har varit i mejlkontakt med Chris Welch. Hans besked var lugnande. Pinebox Serenade skulle lägga upp cd:n för beställning på Bandcamp, men sköta distributionen av skivan själva. D
et var mycket lugnande besked eftersom jag inte bor i Denton, Texas och cd är mitt format. I oktober 2013 köpte jag ett av exemplaren i första utgåvan (limiterad till 20 exemplar!). På den tredje skivan har bandet rört sig från countryn och mot rocken. Det har tycker jag är lite synd.

 pinebox large  let the river new  PS tsy  

 
Omslagen är mycket snygga. På omslaget till Pinebox Serenades första skiva drar en pojke - med ett påtagligt bekymrat ansiktsuttryck - en anka i ett snöre. På baksidan följer pojken ett begravningsfölje bestående av en björn, sköldpadda, elefant, struts, flodhäst och giraff (!) bärande en kista (pinebox). Omslaget är designat av Brian Gibb på Art Prostitute i Denton. Det andra omslaget är ursnyggt. Två genomskinliga hjortar avbildade mot en gråspräcklig bakgrund. På baksidan två armar i medeltida rustning som bildar en romb. Omslaget till ”Let The River Take Them Home” är designat av Agnieszka Ledochowska. Det andra omslaget är snyggt, men inte riktigt i samma klass som de två föregående. Det är designat av Tony Ferraro.

Tonviken i kompilationen ligger på de två första albumen. Pinebox Serenade har med en låt (The Lash) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är utan tvekan en kvalitetsstämpel.

Nr

Låt

Album

1

Lost Pines

Pinebox Serenade

2

Snow, OK

Pinebox Serenade

3

Emptiness

Pinebox Serenade

4

Gravediggers Blues

Pinebox Serenade

5

Town Drunk

Pinebox Serenade

6

Last Breath

Pinebox Serenade

7

Diamond Bessie

Pinebox Serenade

8

Black Dress

Pinebox Serenade

9

Your Turn

Pinebox Serenade

10

Carried Away

Pinebox Serenade

11

Woven Arms

Let The River Take Them Home

12

Bottle And Rusty Blade

Let The River Take Them Home

13

The Plains

Let The River Take Them Home

14

Too Cold To Snow

Let The River Take Them Home

15

The Faithful

Let The River Take Them Home

16

Forgiveness

Let The River Take Them Home

17

Sons Of Soil

Let The River Take Them Home

18

Darkness Falls

Let The River Take Them Home

19

Witch On The Mountain

Let The River Take Them Home

20

The Lash

Let The River Take Them Home

21 

Brushfire 

The Silent Years 

22 

San Saba 

The Silent Years 

23 

Shine 

The Silent Years 


Bästa skiva är Let The River Take Them Home.

Bästa låtar är Lost Pines, Snow, OK, Woven Arms, Bottle And Rusty Blade, The Plains, Forgiveness, Witch On The Mountain och The Lash.

Läs mer ...

Reverend Glasseye

This article (totally revised) is available in English here

Reverend Glasseye (tidigare Reverend Glasseye And His Wooden Legs) har flyttat runt en hel del. Reverend Glasseye startade i Denver, Colorado (som är ett mycket viktigt kluster i ”Gothic Country”-världen). Bandet flyttade bandet till Boston, Massachusetts år 2001. Sedan år 2007 är Reverend Glasseye lokaliserat till Austin, Texas. Reverend Glasseye tog en ”paus” år 2009. Om denna ”paus” är permanent eller inte får framtiden utvisa, se hemsida http://www.reverendglasseye.com/

beckley

Reverend Glasseye - vilket namn! Ordet Reverend hittar man i och för sig här och där, men Glasseye är inte vanligt förekommande. Namnet kommer från ett glåpord. Som barn genomgick huvudpersonen i bandet en ögonoperation och hade under en period ett ögonskydd. Han blev givetvis retad av andra barn med glåpord som ”Glasseye” och namnet blev kvar - med det viktiga tillägget ”Reverend”.

Frontfigur (och i princip hela konceptet) är Reverend Glasseye a.k.a. Adam Beckley (sång, banjo, mandolin, gitarr och klockspel m.m.). Man behöver vara epidemiolog för att hålla reda på bandets alla konstellationer och byten av medlemmar. Bland andra har Timothy Maher, Richard Cuneo, Dennis Maher, Piet Masone, Jon Wobesky, Wendy Emerson, Paul Dilly, Kevin Corzett, Cassandra Lomas, Ryan Rooney, Barbara Arriaga, Randall Holt, Scott Hinman och Thom Washburn spelat i Reverend Glasseye. Därutöver medverkade ofta Tom Hagerman, Paul Fonfara och Stevhen Iancu som inhoppande gäster. Puh. Adam Beckley och Timothy Maher har f.ö. ett förflutet i Slim Cessna’s Auto Club (se även Jay Munly). I dag består bandet - såvitt jag kunnat utröna - av Reverend Adam ”Glasseye” Beckley, Barbara Arriaga (cello), Randall Holt (cello), Scott Hinman (orgel) och Thom Washburn (trummor). I den senaste uppsättningen har Reverend Glasseye rört sig mot en mer nedtonad och mörkare ljudbild.

Reverend Glasseye kan etiketteras som ”dark salvation music”. Musiken består av fartfylld cabaret-vaudeville-punk-country. Reverend Glasseye är kända för sina spektakulära framträdanden, bl.a. har de år 2005 vunnit en prestigefull bandtävling ”Battle of the Bands, WBCN Rock And Roll Rumble” i Boston. Reverend Glasseye har f.ö. en licens att viga och assistera vid dop och begravningar. Den ordnade han på nätet till en billig peng. De religiösa inslagen i texterna finns med, men inte med den konsekvens eller det allvar som kännetecknar exempelvis 16 Horsepower. Men vad sägs om denna text från titellåten ”Black River Falls”.
"The funeral was filled with grief
Her mother made not a sound
No one could hear her bite her fingers off
Buried alive underground.”

Alla ”gothic country”-intresserade gillar inte Reverend Glasseye. Huvudkritiken går ut på att det går alldeles för snabbt, är stökigt och allmänt störande. Framförallt är det sången som brukar kritiseras för att vara nasal, skrikig och ibland helt ourskiljbar. Adam Beckley har en bakgrund i punken, vilket kan förklara saken. Men undantag finns. Kanske är det också ett problem för bandet att attityden ibland överskuggar begåvningen. Det är åtminstone min åsikt om man tar sig lite tid att lyssna igenom skivorna ordentligt. I flera av sina låtar visar Reverend Glasseye att de kan göra helt olika sorters musik. Live är det nog ingenting man kan göra åt saken, tror jag.

Reverend Glasseye har gjort tre studioalbum ”Black River Falls” (2001), “Happy End And Begin” (2004) och “Our Lady Of The Broken Spine” (2005). Skivan “Happy End And Begin” är endast dryga 22 minuter lång och klassas både som en CD och som EP (CDS). Det finns också en demo-skiva från år 2009 “One Year Lost At Sea” utgiven i endast 50 exemplar. ”Black River Falls” har en kultstatus i “gothic country”-kretsar och är utgiven på CooCoo Birds Records, medan de två andra är utgivna på bolaget Music for Cats. Enligt uppgift finns (eller fanns) planer på en ny skiva med arbetsnamnet ”The Good Times”. Skivan skulle komma ut under år 2010, men har av något eller några skäl har detta inte blivit av. Vem vet, kanske av ekonomiska skäl? Man blir definitivt inte miljonär på ”gothic country”. Snarare tvärtom. På hemsidan kan man skänka pengar till artisten för skivutgivning och andra utvecklingsprojekt.

b r f happy end our lady


Omslagen är perfekta. På samma sätt som ett bokomslag ska tala om vad boken handlar om ska omslaget till skivan tala om vad det är för slags musik. På omslaget till skivan ”Black River Falls” finns ett tinotypiskt foto med två uppklädda flickor med varsitt ljus i handen. Omslaget är designat av Cyan Puppy Design. På omslaget till skivan ”Happy End And Begin” sitter en flicka med ett lamm i knät, medan ett vakande öga håller koll på de två ormarna i närheten. Omslaget pryds även av yxa, hacka och sirligt skrivet bandnamn som är designat av Abigail Karp. På omslaget till skivan ”Our Lady Of The Broken Spine” ligger en dam, i en spöklik skog där löven precis släppt från träden, placerad i en minst sagt förvriden kroppsställning, typ bruten ryggrad. Jeff Lowe har gjort målningen. Mycket gothic country”-aktigt.

Nedan följer ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de tre studioalbumen (i kronologisk ordning). Reverend Glasseye har med en låt (Blood O'Lambs) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är i sig en kvalitetsstämpel. 

 

Nr

Låt

Album

1

Midnight Cabaret

Black River Falls

2

No Road Out Of Houston

Black River Falls

3

Blood O’ Lambs

Black River Falls

4

Penitentiary Highball

Black River Falls

5

Seven Little Girls

Black River Falls

6

3 Ton Chain

Black River Falls

7

Carnival Of Pills

Black River Falls

8

Black River Falls

Black River Falls

9

The World Is Not My Home Sir

Happy End And Begin

10

Sins Of Portsmouth

Happy End And Begin

11

Promenade

Our Lady Of The Broken Spine

12

God Help You Dumb Boy

Our Lady Of The Broken Spine

13

17 Lashes

Our Lady Of The Broken Spine

14

Belle’s Palsy

Our Lady Of The Broken Spine

15

Sleep Sweet Countrymen

Our Lady Of The Broken Spine

16

King Of Men

Our Lady Of The Broken Spine

 

Bästa skiva är Black River Falls.
Bästa låtar är Midnight Cabaret, Penitentiary Highball, 3 Ton Chain, Carnival Of Pills, Black River Falls, The World Is Not My Home Sir, God Help You Dumb Boy, 17 Lashes och Sleep Sweet Countrymen.

Läs mer ...

Blanche

blanchestorThis article (slightly revised) is available in English here

Blanche är från Detroit, Michigan. Blanche kan beskrivas som ”gothic country”-genrens svar på Roxy Music. Musiken är extremt snygg och välproducerad samtidigt som bandets yttre är mycket välpolerat. Bandets klädstil är klassisk vintage - ungefär som om de vore födda i helt fel decennium. Men det är ändå ”gothic country”, se hemsida http://www.blanchemusic.com/
Även denna grupp utgörs av ett äkta par, Dan John Miller (gitarr och sång) och Tracee Mae Miller (bas och sång). I bandet ingår också Davy Feeny (pedal steel), Lisa ”Jaybird” Jannon (trummor) och Little Jack Lawrence (banjo och autoharp). Den senare ersatte Brian ”Patch” Boyle.
På hemsidan kan man läsa om Blanche’s Mission Statement: ”To create, maintain and extend throughout the community high standards of musical standards”. En bra verksamhetsidé för ett band, eller hur? Blanche har etiketterats som ”gothic-indie-folk-medicine show revivalists”. Bandet är mycket samspelt. Dan och Tracee sjunger växelvis om vartannat i vackra harmonier i mycket välskrivna melodier. Blanche saknar helt det råa uttryck som många av de andra banden inom genren har. Musikaliskt (skicklighetsmässigt) spelar Blanche i en helt annan och högre division, men skicklighet är som du kanske redan har förstått inte den enda (eller viktigaste) parametern inom ”gothic country”. Texterna utgörs av både vardagliga och dystra berättelser. Som exempelvis i låten “So Long Cruel World”:

“Folks you think I’d be happy and delighted
Because all my dreams are finally coming true
But did I mention all my dreams are nightmares
And in my head there’s a storm about to brew”

Blanche har gjort två studioalbum ” If We Can’t Trust The Doctors…” (2004) och Little Amber Bottles (2007). De är båda mycket bra såväl vad gäller arrangemang, ljudbild som låtkvalitet. If We Can’t Trust The Doctors… är den mest helgjutna skivan av de två. Blanche kan överraska ibland. Inbäddad i den sista låten Someday kommer efter ca 30 sekunders tystnad Blanche’s version (knappt möjlig att urskilja) av Van Halens låt Running With The Devil, men med det viktiga tillägget: ”I was running with the Devil but Jesus has called med back home”. Blanche har ingen ny skiva på gång såvitt jag kunnat utröna.

if we little a    


Nedan följer ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de två studioalbumen (i kronologisk ordning). If We Can’t Trust The Doctors kommer med i sin helhet. Jag har kommit fram till slutsatsen att det är motiverat i detta fall.

 

Nr

Låt

Album

1

(Preamble)

If We Can’t Trust The Doctors

2

Who's To Say

If We Can’t Trust The Doctors

3

Do You Trust Me?

If We Can’t Trust The Doctors

4

Superstition

If We Can’t Trust The Doctors

5

Bluebird

If We Can’t Trust The Doctors

6

So Long Cruel World

If We Can’t Trust The Doctors

7

Another Lost Summer

If We Can’t Trust The Doctors

8

Jack On Fire

If We Can’t Trust The Doctors

9

Garbage Picker

If We Can’t Trust The Doctors

10

The Hopeless Waltz

If We Can’t Trust The Doctors

11

Wayfaring Stranger

If We Can’t Trust The Doctors

12

Someday

If We Can’t Trust The Doctors

13

A Year From Now

Little Amber Bottles

14

No Matter Where We Go...

Little Amber Bottles

15

What This Town Needs

Little Amber Bottles

16

Child Of The Moon

Little Amber Bottles

 17

 Little Amber Bottles

 Little Amber Bottles

 18

 O Death, Where Is Thy Sting?

 Little Amber Bottles

 19

 Exordium

 Little Amber Bottles

 20

 The World´s Largest Crucifix

 Little Amber Bottles

Bästa skiva är If We Can’t Trust The Doctors…
Bästa låtar är Superstition, So Long Cruel Bird, Jack On Fire, Wayfaring Stranger, A Year From Now och O Death Where’s Thy Sting.

Läs mer ...

Baptist Generals

BaptistThis article (slightly revised) is available in English here

Baptist Generals är från Denton, Texas, se hemsida http://www.baptistgenerals.com/ Baptist Generals kan beskrivas som ”gothic country”-genrens svar på Nirvana. Baptist Generals bildades år 1998 av Chris Flemmons (gitarr och sång) och Steve Hill (trummor). Under årens lopp har många musiker passerat revy, samtidigt som det blivit trängre på scenen. I den senaste uppsättningen ingår - såvitt jag förstår - utöver Chris Flemmons också Paul Slavens, Jeff Ryan, Peter Salisbury, Ryan Williams, Jason Reimer, David Pierce och Charles Brunswick. En presentation av bandmedlemmarna på nätet inleds med formuleringen ”…included but not limited to”. Vem som är medlem i bandet verkar således inte vara en viktig fråga.
Bandet är i likhet med Pinebox Serenade från Denton, Texas. Där upphör likheterna. Låt mig inleda med att säga att Baptist Generals inte är för alla. Musiken är extremt enkel, avskalad och rå, särskilt på den första skivan. Den låter som ett första rått utkast till demo. Men Baptist Generals gör rätt varierad musik. Det är stökig country-grunge å ena sidan och plink-plonkande å andra sidan. Sången är skrikig och opolerad på gränsen till outhärdlig. Det finns ett fint inspelat inslag på låten Ay Distress där en mobil plötsligt börjar ringa (ca 25 sek från slutet), följt av ett fullständigt vansinnesutbrott från ägaren till telefonen. De andra i bandet tar det lugnare: ”Hey hey, its OK…we’ll do it again…”. Måste höras. Definitivt en kandidat till bästa rock-roll-skrik på denna hemsida. Texterna handlar i korthet om ”interpersonal desolation, detachment and emotional ruin”. De senaste år har Baptist Generals kommit att ”av-elektrifiera” sig och musiken framförs akustiskt och lågprofilerat. Bandet väljer också att spela på mindre ställen som konstgallerier, muséer och andra ställen.
Baptist Generals har gjort två studioalbum och en EP däremellan (EPn får vara med för att den är central i produktionen och har en fin ordlek i titeln). Skivorna är ”Dog” (2000), EPn “Void Touching Faster Victuals” (2002) och ”No Silver/No Gold” (2003). Baptist Generals tog en ”paus” mellan år 2009-2012. En ny skiva är enligt uppgift på gång under år 2012.

dog void no silver  


Nedan följer ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de två studioalbumen och EP:n (i kronologisk ordning).

 

Nr

Låt

Album

1

2/3rd Jim's Head

Dog

2

Blue Suit Tobacco

Dog

3

Sweet Red Wine

Dog

4

Socials

Dog

5

Damn The Bloom

Dog

6

Jim's Head

Void Touching Faster Victuals

7

Fucked Up Life

Void Touching Faster Victuals

8

Unimaginative

Void Touching Faster Victuals

9

Ay Distresss

No Silver/No Gold

10

500 League Reunion March

No Silver/No Gold

11 

Diminished

No Silver/No Gold

12

Going Back Song

No Silver/No Gold

13

Creeper

No Silver/No Gold

14

Preservatine

No Silver/No Gold

15

On A Wheel

No Silver/No Gold

16

Feds On A Highway

No Silver/No Gold

Bästa skiva är No Silver/No Gold.
Bästa låtar är Sweet Red Wine, Jim’s Head, Fucked Up Life, Unimaginative, Ay Distress, Diminished, Going Back Song, Creeper, Preservatine, On A Wheel och Feds On The Highway.

Läs mer ...

.357 String Band

357bandThis article (slightly revised) is available in English here

.357 String Band är (var) från Milwaukee, Wisconsin, se hemsida http://www.streetgrass.com/ (denna hemsida underhålls inte, fungerar inte och det är högst tveksamt om den någonsin fungerat). Ironiskt nog, är det en god illustration över bandets kommunikations- och marknadsföringsstrategier. .357 String Band tillhör mina absoluta favoriter. Bandet är - liksom flera andra band inom ”gothic country” - sprunget ur punkrocken (vilket förklarar drivet, energin och attityden). Det finns även en koppling till rockabilly. .357 String Band bildades år 2004. Efter att ha bestämt sig för att börja spela bluegrass (!) ägnade bandet de första åren åt att lära sig att behärska instrumenten och att uppträda på mindre ställen i Milwaukee, bl.a. Riverwest’s Circle A Café. Övning gav färdighet. Medlemmarna behärskade sina instrument till fullo. .357 String Band musik kallas bl.a. ”streetgrass”, ”bluegrass on steroids”, ”amphetamine-fueled mountain music” eller betecknas som ”gutter punk meets Appalachia”. Bluegrass från nordstaterna - är det möjligt? Som framgår av avsnittet Introduktion kommer bra musik från de mest oväntade ställen i USA. Musiken är inte bunden av geografi. Tvärtom, när musiken kommer från något helt annat ställe än ursprunget är den ofta helt oförstörd och obesmittad. Ibland bättre än originalet.

 

357medpistol.357 String Band bildades av Derek Dunn (gitarr, sång), Joseph Huber (banjo, fiol och sång), Rick Ness (bas) och Jayke Orvis (multiinstrumentalist bl.a. mandolin). Bandet hade ingen uttalad frontfigur, men Derek Dunn var oftast den som förde bandets talan. Enbart stränginstrument (string band) är ett lika vågat som intressant upplägg. Trummor saknas helt och hållet. Det gör inget. Basen, gitarren, banjon och mandolinen för sig och tillsammans är fullständigt makalösa. .357 String Band turnerade i stort sett jämt både i USA (spelade i alla stater utom två) och i Europa. Det hårda arbetet tog ut sin rätt på olika sätt, bl.a. blev bandets familjerelationer lidande. I juni 2009 sparkades Orvis från bandet p.g.a. meningsskiljaktigheter när det gällde ”creative as well as business aspects of the band”. Det var en uppslitande händelse, vilket framgår med plågsam tydlighet i bandets tillkännagivande på nätet och i kommentaren från Orvis. Trots en målande beskrivning av händelsen som ”dropping me lika a groupie” var Orvis stor nog att ändå uttrycka sin sympati för bandet och för sin efterträdare, Billy Cook. Men slutet för .357 String Band skulle komma drygt två år senare. På senhösten 2011 meddelade .357 String Band att det hela var över. Bakgrunden var att Joseph Huber hade bestämt sig för att sluta i bandet p.g.a. att såsom det uttrycktes av bandet på nätet ”the aesthetic of The .357 String Band no longer represents him; he will returning to school to study woodworking, and pursue his own musical interest part time. The other three of us could not agree on a way to continue The .357 String Band without him.” Det var det formella skälet. Hubers beslut att hoppa av var knappast den enda orsaken till att bandet lade ned. Det lyfte aldrig ekonomiskt för bandet. Utan någon kommersiell framgång eller utsikter om det inom en förutsebar framtid går det på sikt inte att arbeta oförtrutet vidare. Det är en obarmhärtig naturlag i musikens djungel. .357 String Band räknade ut detta på egen hand den hårda vägen.

 

Två avskedskonserter hölls i Turner Hall i Milwaukee respektive på Crunchy Frog i Green Bay den 25 och 26 november 2011. Förband var Trapper Schoepp & The Shades (deras release-party) och Those Poor Bastards (också från Wisconsin). Det finns ett fint konsertklipp från konserten i Turner Hall på Youtube. Derek Dunn inför den avslutande låten: “Keep on supporting local music, the local economy, and keep on taking care of each other. You’re the best fucking fans in the world”. Sedan bryter helvetet löst i låten ”Rollin’ Down The Track”. Efter denna avslutning kan ingen människa vid sina sinnes fulla bruk hävda något annat än att .357 String Band levererade ända in i kaklet. Ett mycket värdigt slut för övrigt.

hardtimesJag kan inte riktigt släppa historien om .357 String Band. ”Music business” är annars precis som ett långsamt och förutsebart TV-program där Sir David Attenborough torrt och sakligt kommenterar att djur dör till höger och vänster. Regnet kommer till savannen och livet går vidare. Jag har funderat en hel del på varför just detta bands historia engagerar mig. En viktig förklaring är den monumentala orättvisan i detta fall: intresset för musiken, det stora engagemanget, den enastående begåvningen, den löjligt låga avkastningen på nedlagt arbete, alla försakelser av familj och vänner samt den obrutna livssynen trots den uteblivna kommersiella framgången. Vad är då förklaringen till att det aldrig lyfte för bandet? I olika intervjuer lyfter bandet själv fram avsaknaden av strategier för att göra sin musik och bandet känt. I en tid då minsta perifera skitband arbetar mer med kommunikation än sin musik och kallar köparna för marknadssegment samt använder sig av kanalseparation för att sälja skiten var .357 String Band något av en dinosaurie. Bandet var extremt dåliga på att marknadsföra sig och hatade det samtidigt, vilket i sammanhanget inte är någon bra kombination. Bandet hade hela sitt fokus på att spela och turnera. Lite naivt kanske, men att ha kvar sin integritet och bara göra det man tror på är inte så dumt det heller. Inte i mina ögon i alla fall. Om man får fantisera litegrann: med lite hjälp av en verkligt hårdför manager, typ Peter G. Grant hade .357 String Band kunnat skörda frukterna av sitt arbete på ett helt annat sätt än vad som nu blev fallet.

  

357vapenI en intervju efter upplösningen av bandet på http://www.savingcountrymusic.com/ säger Derek Dunn: ”I’ve played shows in front of thousands of people, which was awesome, and shows in front of 5 people singing every word to every one of our songs, which was even more awesome. I learned to love my country by traveling around it in a van, and I learned to love my home by traveling around the country. People around the world are listening to our creative output. In many ways, I am absolutely the luckiest person on Earth. All that being said, .357 also caused me an insane amount of blood, sweat, and grief.” Med över 500 spelningar under sju år under minst sagt oglamorösa förhållanden körde de slut på sig själva. På ovan nämnda hemsida avslutas recensionen av .357 String Bands avskedskonsert i Milwaukee med orden: ”Rest easy boys, you did well”. Mycket väl sammanfattat, tycker jag. Staten Wiconsins motto består för övrigt enbart av ett ord: ”Forward”. .357 String Band - ni har min fullständiga och oreserverade respekt. 

   

Hur ska jag beskriva musiken? På distributörens (CD Baby) hemsida finns en recension av bandet ”This ain’t your grandaddy’s bluegrass, this is streetgrass”. Klatschigt, men jag håller inte riktigt med. .357 String Band är trogna bluegrassen, men de tillför också något helt eget och nytt till genren som i hög grad är revitaliserande, typ neo-traditionell bluegrass. Mer specifikt tänker jag på influenserna av mördarballader, dark americana, gospel, outlaw country, mountain music, punk, speed metal m.m. Texterna är mycket mörka, men det finns också hopp i .357 String Bands värld. De bibliska referenserna är mycket vanligt förekommande. Det finns ett litet problem i musiken och det är följande. Det konstnärliga uttrycket i form av kompositionen av låtarna blir ofta underordnat själva framförandet. Det ligger i sakens natur. Det är inte lätt att uppfatta alla nyanser när .357 String Band drar igång (vare sig det är på skiva eller live). Men det skickliga hantverket framgår tydligt om man lyssnar mycket och ordentligt på musiken. De spelar extremt snabbt, men samtidigt exakt rätt. Det är ju inte alltid som båda dessa parametrar är samtidigt uppfyllda i musikens underbara värld, särskilt inte inom ”gothic country-världen”.

 

ghosttown fireandhail lightningfromthenorth  

 

.357 String Band har gjort tre album utgivna på egen hand. Den första skivan heter ”Ghost Town” (2006). Releasepartyt hölls på Linneman’s Riverwest Inn, Milwaukee den 15 juli 2006. Inuti omslaget står ett "mission statement": "Rather be hated for what we are than loved for what we ain't." Den andra skivan heter ”Fire & Hail” (2008). Releasepartyt hölls på Mad Planet, Milwaukee den 26 april 2008. Skivan kvalar in på plats nr 7 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/ Den tredje skivan heter “Lightning From The North” (2010). Releasepartyt hölls på Turner Hall, Milwaukee den 12 februari 2010. .357 String Band har med en låt (Holy Water) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodenticide III). Det är som framgått av flera andra artiklar i denna serie en kvalitetsstämpel.

Det har varit en mycket lång och traumatiskt resa innan jag fick tag på samtliga skivor. De två första skivorna är utgångna och mycket svåra (och dyra) att få tag i. Den första skivan (originalutgivningen) "Ghost Town" betingar i dagsläget ett pris på ca $125 begagnad på amerikanska Amazon (ännu dyrare på brittiska Amazon, ca £150 respektive tyska Amazon ca 190). Den första skivan är dock glädjande nog återutgiven på holländska Rosa Records, vilken jag köpte för normalpris - lite motvilligt - för jag ville ju helst ha originalutgåvan. Oväntade händelser inträffar ibland. Under en cdrunda i början av år 2013 fiskade Micke Å. upp "Ghost Town" för 45 kr från någon av Skivbörsens många och svårtillgängliga högar. Det var Rosa Records-utgåvan, men ändå. Jag har aldrig hört talas om eller sett en .357-skiva i Stockholm eller i Sverige överhuvudtaget. Fyndet har fått ett nytt hem hos Johan som också skriver artiklar på denna hemsida. Den andra skivan "Fire & Hail" är i princip aldrig till försäljning vare sig ny eller begagnad. Den har inte ens ett pris. Jag har gått igenom eld och vatten för att få tag i den. Jag har fullständigt dammsugit nätet och mejlbombat halva Wisconsin. När det gäller skivor har jag utrustats med tålamod som tål att jämföras med Job. En tisdagmorgon i slutet av februari 2013 fanns den plötsligt där - begagnat på nätet till priset 30$ - under några skälvande ögonblick.  Jag fibblade nervöst på tangenterna men fick till slut iväg beställningen. Säljaren var lokaliserad i Oak Creek i Milwaukees södra del. Mindre än en vecka senare kom skivan fram. Skivan var i s.k. "mint condition". Det var sannolikt det absolut finaste ögonblicket i min skivköparkarriär som sträcker sig mer än 35 år tillbaka i tiden. Den tredje skivan "Lightning From The North" är däremot lätt att få tag i. Ett fjärde obetitlat album från gruppen var på gång vid upplösningen, bl.a. med låtarna ”Let The Bones Be Burned”, ”Tongues Of Fire” och ”Poisonous Circles”. Endast ett mindre inspelningsarbete återstod innan det var dags för mixning och mastering, men den skivan kommer med största sannolikhet aldrig att se dagens ljus. 

Omslagen är snygga. På omslaget till första skivan: bandet i motljus och med ett kulhål i en glasruta uppe till höger. På andra skivan: en banjospelande figur mot en bakgrund av eld och hagel. Joseph Huber har gjort omslaget. På tredje skivan: bandets örnlogga tryckt på beige-grått papper.

Det går in en hel del låtar på en kompilation med .357 String Band, eftersom låtarna är korta. Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

 

Nr

Låt

Album

1

Riot Act

Ghost Town

Evil On My Mind

Ghost Town

Raise The Moon

Ghost Town

4

Hard Times

Ghost Town

Little Black Train Of Death

Fire & Hail

6

Fire & Hail

Fire & Hail

7

Cluck Ol' Hen

Fire & Hail

8

Black River Blues

Fire & Hail

9

Down On A Bender

Fire & Hail

10

Glory, Amen

Fire & Hail

11

Holy Water

Fire & Hail

12

I'm Gone

Fire & Hail

13

Darleen

Fire & Hail

14 

 Long Put Down That Gospel

 Fire & Hail

15

Two White Horses

Fire & Hail

16

Rollin' Down The Track

Fire & Hail

17

Lightning From The North

Lightning From The North

18

Darkness In My Soul

Lightning From The North

19

The Harvest Is Past

Lightning From The North

20

Head On My Heel

Lightning From The North

21

Rags To Rags

Lightning From The North

22

The Days Engrave

Lightning From The North

23

Ride Again

Lightning From The North

24

'Til Peace Or Hell

Lightning From The North


 

Bästa skiva är Fire & Hail.

Bästa låtar är Raise The Moon, Hard Times, Little Black Train Of Death, Black River Blues, Glory Amen, Rags To Rags, The Days Engrave och ‘Til Peace Or Hell.

 

Epilog

Vad hände sedan med medlemmarna i detta fantastiska band det vill säga Jayke Orvis (som efterträddes av Billy Cook), Joseph Huber, Derek Dunn och Rick Ness?

jorvisJayke Orvis deppade inte ihop. Så här säger han på sin hemsida http://www.broken-band.com/ ”I have no qualms telling you I was basically behind the .357 String Band steering wheel for the first 4 and a half years. People always ask, so I’m explaining. Shit happens, and it did, we stopped being friends. I also believe everything happens for a reason.” Jayke Orvis gick vidare på egen hand och gav ut skivan ”It’s All Been Said” på Farmageddon Records år 2010 (för övrigt bolagets första utgivning). Skivan fick ett mycket fint mottagande. Skivan kvalar in på plats nr 12 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/ Det finns tre kanonlåtar på skivan: Yankee Taste, Shady Grove och Dreadful Sinner. Numera finns ett band Jayke Orvis & the Broken Band. Bandet består av toppmusiker: Liz Sloan (fiol), Jared McGovern (ståbas), James Hunnicut (gitarr) och Joe Perreze (banjo). Courtney Kostrick brukar rycka in när Jared McGovern har förhinder. Samtliga har egna eller andra bandengagemang. Jayke Orvis andra platta ”Bless This Mess” kom i maj 2013. Det finns fyra kanonlåtar på skivan: Murder Of Crows, Clankertown, Lead Me Astray och Long Way HomeDet finns en live-upptagning av Lead Me Astray på Youtube från Linneman’s Riverwest Inn, Milwaukee den 14 juli 2012 som helt otroligt intensiv. Bandet turnerar konstant. Mottot är "Stand By Your Van". I detta fall kan man verkligen prata om "livspussel" när det gäller att få ihop allas kalendrar. Jayke Orvis & the Broken Band kommer till Stockholm 20 juni 2013. Inte världens bästa tid på året för ett konsertbesök, men jag ska försöka komma loss.

bcookBilly Cook, multiinstrumentalisten, spelar numera tillsammans med Dan Infecto, Darci Carlison och Ben Larson. Dan Infecto och Billy Cook har ett förflutet i Bob Wayne & The Outlaw Carnies. Billy Cook gav ut en soloskiva "Left To Remember" digitalt maj 2013 och den har i februari 2014 kommit på cd och går att beställa från Farmageddon Records. Titelspåret spelas av .357 String Band.  Det går rysningar när jag hör den. Skivan är beställd och jag återkommer med ett omdöme. Det kan inte ha varit lätt att komma efter Jayke Orvis. Dels var han mycket populär, dels var han otroligt skicklig på sitt instrument. Det är en ständigt återkommande fråga vilken av dem som var "bäst" och huruvida .357 String Band stod på sin höjd med Jayke Orvis eller med Billy Cook. Vissa anser att det skoningslösa drivet försvann när Jayke Orvis lämnade bandet. Andra bedömare håller Billy Cook högre (åtminstone i teknisk mening) än Jayke Orvis som mandolinspelare. Högre betyg kan man väl inte få. Nu verkar Billy Cook i första hand satsa på en solokarriär och en ny skiva, men om han skulle spela med alternativt vara med i andra band är det nog många "gothic country"-band som av ren självbevarelsedrift skulle vara mycket intresserade av Billy Cook's tjänster.

jhuber Joseph Huber slutade i .357 String Band p.g.a. ”the aesthetic of The .357 String Band no longer represents him”. Redan 2010 gav han ut skivan “Bury Me Where I Fall”. Huber har bytt ut banjon mot gitarren och hans gitarrspel är utsökt. På skivan framgår också vilken otroligt skicklig låtskrivare han är. Det är mycket starka låtar som levereras i denna debut. Jag tycker också att Joseph Huber sjunger bäst av alla i .357 String Band. Kanske inte den bästa tekniken, men det är mycket känsla i hans röst. Ensam på skiva är det inte heller samma besinningslösa tempo som med .357, utan mer singer/songwriter/country. Det finns fem urstarka låtar på skivan: Bury Me Where I Fall, Riddler’s Song, Death, Cruel Shadow, Be My Shade, Slow Death March och Can’t You See A Flood’s A-Comin. En andra skiva kom år 2012, “Tounges Of Fire”. Fyra av låtarna (Tongues of Fire, Walkin' Fine, An Old Mountain Tune and Hello Milwaukee) var avsedda för den fjärde skivan som aldrig såg dagens ljus. Huber's andra skiva är mer orienterad mot det traditionella country-hållet.  Den första skivan är klart bäst. Jag har självfallet båda skivorna. När jag jagade Fire & Hail var jag i kontakt med Joseph Huber. Han hade inte ens ett eget exemplar, men önskade mig lycka till. När Joseph Huber slutade i .357 String band så annonserades att; "he will returning to school to study woodworking". Och det har han gjort. Se hans hemsida: http://www.josephhuberwoodworks.com/ Det är befriande med en människa som inte låter sig definieras av en tidigare given roll. Han verkar vara lika bra på träarbete som på att spela banjo och gitarr. Och det ena utesluter inte det andra. Jag hoppas att det kommer mer musik från honom framöver. Joseph Huber har också nyligen lanserat en hemsida (för musiken): http://www.josephhubermusic.com/

billycook
derekwdunn    

  

ddunnDerek Dunn var den som oftast som förde .357 String Band's talan. Den framskjutna positionen har såvitt jag kunnat bedöma inte direkt övergått i en lysande solokarriär. Dunn spelar på mindre ställen. Repertoaren består bl.a. av gamla .357-låtar och han verkar föra en tynande tillvaro. Derek Dunn har aviserat att han kommer ge ut låtar från .357-tiden, bl.a. ”Let The Bones Be Burned” och ”Poisonous Serpents”. En EP är aviserad sedan länge. Den kom ut februari 2014. På hans FB-sida skriver han: "It's been 2+ years in the making, but the Poisonous Serpents EP is finally done, pressed, and in hand!...Thank you all for being patient. Whew. Finally. Feels like this EP has finally gotten out of my dreams and into my car, all 9 boxes of 'em....". Återkommer med ett omdöme när skivan levererats.På något sätt verkar han ha kommit ut betydligt sämre efter .357-tiden än både Orvis och Huber. Det är i alla fall inte hans arbetsinsats det är fel på. Han arbetar som alltid mycket hårt. Jag har funderat en del över detta. Kanske har förutsättningarna inte varit de bästa eller så är det helt enkelt så att det var i .357 String Band tillsammans med Huber, Ness och Orvis/Cook som han blommade ut och kom till sin rätt. Det är mycket svårt att dekomponera ned ett band i vad var och en av medlemmarna betyder för bandet. Ibland är 1+1+1+1=5, men det omvända gäller också. Kanske är detta fallet här. Lyskraften blir inte densamma utan sammanhanget .357 String Band. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har svårt att tro att Derek Dunn’s karriär kommer att ta fart. Kanske vänder det nu när hans skiva äntligen kommit. Att ha varit med i .357 String Band är stort nog. Jag har tidigare lovat mig själv att om han ger ger ut en skiva så köper jag den - oavsett hur den låter - av respekt för honom och .357 String Band.  

rness Rick Ness eller ”The Rickness” som han ofta kallas har tills vidare slutat med musiken. Det är synd, eftersom han var .357 String Band's svar på Volvo Penta. Oerhört driftssäker och dessutom fantastisk på bas. Rick Ness tuggar tuggummi, röker cigg och dricker öl samtidigt. Precis hur cool han är i verkligheten framgår av ovan nämnda konsertklipp från avskedskonserten i Turner Hall. Han har efter att .357 String Band splittrades arbetat en tid inom gruvindustrin (!) och blivit lite av en halvkändis i vissa kretsar. Bakgrunden till denna märkliga karriär är helt osannolik. På en turné i Southeast Alaskan State Fair träffade han en man vid namn Parker Schnabel. Vid detta möte uttryckte Rick Ness ett önskemål om att någon gång jobba inom gruvindustrin. Ingenting hände. Efter nio månader ringde telefonen om ett gruvjobb. Då visste inte Rick att gruvjobbet också skulle innebära deltagande i ett populärt reality-program, Gold Rush, på Discovery Channel. Gruvjobbet är slut nu. När Rick i ett avsnitt av Gold Rush visade upp sig i en sliten .357 t-shirt gick .357 hard core fansen i spin. Utanför musiken gillar Rick motorcyklar och att vara i gymmet. Han har enligt uppgift inte övergivit planerna på att återvända till musiken. Det är nog i likhet med Billy Cook många band som skulle vara intresserade av Rick Ness tjänster.         

Många drömmer om återförening av .357 String Band i allmänhet och inklusive Jayke Orvis i synnerhet. Vid några tillfällen har delar av bandet spelat tillsammans. Exempelvis har Joseph Huber och Rick Ness hoppat in och avlöst Jared McGovern och Joe Perreze på en Jayke Orvis-spelning halvägs in i .357-låten "Raise The Moon" . I samband med en begravning av Farmageddon-legenden Richard Laferte II i början av januari 2013 spelade Joseph Huber, Jayke Orvis och Derek Dunn (förstärkta med James Hunnicut på gitarr) tre låtar tillsammans. Det var engångsspelning, ingen återförening. Synd, för det lät extremt bra i "Raise The Moon". I en analys skriver redaktören på http://www.savingcountrymusic.com/ "And they were all the absolute best possible musicians you could find at their respective positions, each challenging each other, pushing each other to keep up with the band’s demands for artistic excellence in both instrumental technique and creative composition. Listening back now at Fire & Hail, with so much talent in one place, no wonder the project was untenable, and no wonder the respective players have moved on to become their own trees instead of respective branches of the same project. Still, the loss of .357 String Band may go down as underground country’s greatest tragedy. I can think of no other project that was so ripe for becoming a success story of authentic American underground roots. They were brilliant, but accessible at the same time." Det är vackert så. Även om det är hårt att erkänna är det betydligt bättre att vara "i ljust minne bevarad" än att återkommande vara utsatt för omvärldens futila återupplivningsförsök. ”Rest easy boys, you did well”. 

Läs mer ...

Those Poor Bastards

tpb lwtmThis article (slightly revised) is available in English here

Those Poor Bastards är från Madison, Wisconsin se hemsida http://thosepoorbastards.com/ vilken också är föredömligt väl utformad och funktionell. Det är kanske bäst att inleda med ett varningens ord. Those Poor Bastards är inte för alla. Mycket, mycket  långt därifrån. Bandet består av Lonesome Wyatt (gitarr och sång) och The Minister (banjo, bas, slagverk och sång – dock endast studio), och Vincent Presley (trummor och moog – endast live).  Lonesome Wyatt - som är extrem aktiv och inte verkar ha några fritidsproblem - uppträder också under eget namn Lonesome Wyatt And The Holy Spooks (se nedan). Those Poor Bastards är Lonesome Wyatt får man väl säga. The Minister vill inte framträda offentligt eller visa sitt ansikte. Av detta skäl bär han en burka-gardin-liknande mask. Vem vet, kanske är han lärare och orkar inte förklara för sina elever varför han är med i Those Poor Bastards och spelar den mest extrema och hårdaste ”gothic countryn” i världshistorien. Stilen kallas ibland för "death country". TPB omnämner sig själva som "Prophets Of The Country Doom". Jag instämmer helt i denna självvärdering. Vill man gå vidare med etiketteringen så är Those Poor Bastards (evil doom/death country) i jämförelse med Sons Of Perdition (apocalyptic doom/death country).

Jag har försökt ta reda på lite grundläggande fakta om Those Poor Bastards, men det är i sanningens namn inte så lätt. Jag har inte ens kunnat klarlägga när bandet bildades. TPB vill vara lite hemliga och de lyckas med sitt uppsåt. Jag har fått hålla tillgodo med det bandet själva vill förmedla till oss andra förtappade själar. Men å andra sidan är det som förmedlas från TPB både intressant och (o)roande. Så här presenterar de sig på hemsidan: Those Poor Bastards play miserable and primitive old-time gothic country music.. ... If you're looking for slick, over-produced, commercial songs, you'd better cover your delicate little ears. Those Poor Bastards play it raw and they play it mean.” Om inte denna varudeklaration har avskräckt dig från att gå vidare har bandet varit försiktiga nog att bygga in ytterligare en varning. I deras första låt deklamerar TPB: “I'm warning you friends, this ain't the sanitized, safe, and clean as the neighborhood ball country bullshit you're used to No, this is country music as it was meant to be, Raw and bleeding”. På skivorna finns inga “Parental Advisory: Explicit Content”, men TPB har i hög grad gjort sig förtjänta av flera s.k. "Tipper sticker", men några sådana finns inte på skivorna. Skivorna är nämligen utgivna på egna skivbolaget Tribulation Records som inte tar någon som helst notis om vad den fega kommersiella skivbranschen (RIAA) kommit överens om. Artistisk integritet är en väldigt fin egenskap. Med ett eget bolag slipper man mycket trams.

 

tpb lwtm2Musiken är mycket enkel och avskalad. Ofta bara några enkla ackordsföljder, lite plink-plonkade på gitarren och habila banjoslingor respektive basgångar från The Minister. Det är verkligen inte lätt att beskriva stilen. Ordet mörkt kan möjligtvis bidra något till att beskriva stilen. Lonesome Wyatt och The Minister är två övertygade misantroper och det är när sången kommer in som TPB-konceptet i hela sin skruvade härlighet blir fulländat. Lonesome Wyatt sjunger, joddlar, nynnar, mumlar, ylar och skriker sig igenom de explicita texterna. Texterna är ett kapitel för sig. Det är inte mycket hopp (om något) som Those Poor Bastards - i egenskap av talesmän för de fördömda här i jordelivet - har att erbjuda. Texterna är nattsvarta. Men vad kan man vänta sig av ett band som skriver låtar om sina stora intressen, vilka i tur och ordning är mord, Gud, hopplöshet och döden. Andra vanliga teman är förlorad gudstro, botgöring, straff och ånger. Bibeln är ständigt närvarande. I korthet är det himmel och helvete med stark betoning på det senare. Samtidigt är TPB-konceptet mycket underhållande. På något sätt lyckas de med att - med bibehållen trovärdighet - få ihop sitt svalosande budskap med många ironiska blinkningar. TPB menar allvar och är autentiska. Tro inget annat. Som framgår av avsnittet Introduktion är autenticitet viktigt inom ”gothic country”. Det skadar inte att vara lite hälsosamt misstänksam när man rör sig och botaniserar bland banden inom ”gothic country”. Genren är tyvärr inte helt befriad från effektsökeri från band som tror att det räcker med ett spektakulärt namn, spelad attityd och halvbegåvning för att kunna smälta in och få en plats bland de autentiska ”gothic country”-banden. Det räcker definitivt inte. Domen blir skoningslös. När jag lyssnade på TPB första gångerna tyckte jag att det var lite ”over-the-top” för min smak. Men efter ett tag gav jag efter. De körde helt enkelt över mig med sin musik och sina texter.

Those Poor Bastards har till dags dato gjort sex skivor (därutöver har jag nedan tagit med två stycken EP): ”Country Bullshit” (EP 2004), “Songs Of Desperation” (2005), “Hellfire Hymns” (2007), The Plague (2008), “Satan Is Watching” (2009), “Abominations” (EP 2009), “Gospel Haunted” (2010) och “Behold The Abyss” (2012). Jag har givetvis alla ovanstående skivor samt Lonesome Wyatt’s sex skivor. TPB har med en låt (A Curse) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel.

tpb cbt tpb sod tpb hhs tpb pla
tpb siw tpb abo tpb ght tpb bas

 

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. En cd är alldeles utmärkt. Mer är nog inte hälsosamt med TPB. Man får med en hel del låtar på en cd, eftersom det Those Poor Bastards har att säga avhandlas på ca tre minuter åt gången. Som lyssnare behöver du också hämta andan. De korta låtarna fungerar således åt båda hållen.

 

Nr

Låt

Album

1

Raw & Bleeding

Country Bullshit

2

Black Dog Yodel

Country Bullshit

3

Pills I Took

Country Bullshit

4

This Is Desperation

Songs Of Desperation

5

A Bone To Pick

Songs Of Desperation

6

Among The Pines

Songs Of Desperation

7

The Dust Storm

Hellfire Hymns

8

Ruin My Life

Hellfire Hymns

9

Stay Away From The Forest Son

Hellfire Hymns

10

Sick & Alone

The Plague

11

A Curse

The Plague

12

Old Pine Box

The Plague

13

The World Is Evil

Satan Is Watching

14

Crooked Man

Satan Is Watching

15

Swallowed By Sin

Satan Is Watching

16

I Walk The Line

Satan Is Watching

17

Nightmare World

Abominations

18

Glory Amen

Gospel Haunted

19

Open Wounds

Gospel Haunted

20

Ill At Ease

Gospel Haunted

21

He Of Cloven Hoof

Behold The Abyss

22

Everything Is Temporary

Behold The Abyss

23

Your Faith Shall Be Tested

Behold The Abyss

24

Sacrificial Lamb

Behold The Abyss


 

Bästa skiva är Satan Is Watching.

Bästa låtar är Black Dog Yodel, The Dust Storm, A Curse, The World Is Evil, I Walk The Line, Glory Amen och Everything Is Temporary.

  

Lonesome Wyatt and the Holy Spooks

LW1Lonesome Wyatt är drivande i Those Poor Bastards. Vid sidan om TPB har Lonesome Wyatt ett sidoprojekt med namnet Lonesome Wyatt and the Holy Spooks. I likhet med TPB har han ett "mission statement": "strange, sad music from a time that never was". Det är lite mer återhållet än TPB:s "Prophets Of The Country Doom" och belyser skillnaderna mellan huvud- och sidoprojektet på ett bra sätt. Lonesome Wyatt är Those Poor Bastards och sidoprojektet. Det kan dels verka szichofrent och dels antas orsaka vissa problem. Vem ska ge ut vad och varför? Lonesome Wyatt har dock inga som helst problem med att avgöra om det är Those Poor Bastards eller Lonesome Wyatt and the Holy Spooks som är slutstation för en idé. Ofta har han redan ett inspelningsprojekt i åtanke när han sätter igång. Samtidigt är TPB och Lonesome Wyatt and the Holy Spooks ganska olika när det gäller stil och texter. Lonesome Wyatt samarbetar ibland med andra artister, exempelvis Rachel Brooke, Hank Williams III, Joseph Huber och Sons Of Perdition samt turnerar. Han uppskattar dock ensamhet och trivs allra bäst med att skriva och spela in låtar hemma i Madison, Wisconsin (också kallat Nowhere, Wisconsin). I likhet med Those Poor Bastards är Lonesome Wyatt And The Holy Spooks inte för alla. Lonesome Wyatt And The Holy Spooks skrämmer iväg folk med andra metoder än TPB, nämligen makabra berättelser i stil med noveller av Edgar Allan Poe. Allt detta till musik.  

LWRBLonesome Wyatt and the Holy Spooks har gett ut sex skivor. Den första skivan kom ut redan år 2001 (tre år före den första skivan med Those Poor Bastards gavs ut). Sedan tog det hela åtta år innan nästa skiva. Skivorna utgörs av "Sabella” (2001), “A Bitter Harvest” med Rachel Brooke (2009), “Moldy Basement Tapes” (2010), "Heartsick" (2012) och “Ghost Ballads”  och "Halloween Is Here" (2013). Jag har givetvis alla skivor, vilka sinsemellan är olika inom den givna ram Lonesome Wyatt and the Holy Spooks arbetar. Sabellla innehåller tre mycket bra låtar: "Black Is The Color" (bara titeln), "The Ballerina's Twirl" och sist men inte minst "A Lovely Coffin"). Den senare innehåller de vackra raderna "If I were dead you'd be my coffin, To rest my weary body inside". "A Bitter Harvest" är den mest kända och lättillgängliga av skivorna. Brooke och Lonesome Wyatt turnerade tillsammans och bestämde sig sedan för att göra en skiva ihop. Rachel Brooke och Lonesome Wyatt är en helt osannolik kombination, men samtidigt helt kongenialt. De spelar och sjunger växelvis i vackra harmonier. Det är en samling med dystra men vackra låtar. Skivan fick ett mycket fint mottagande. Skivan kvalar in på plats nr 11 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/  

LW2"Moldy Basement Tapes" är en trippel-cd (!) och den mest svårtillgängliga skivan. Inspelad under enkla förhållanden på fyra kanaler. Lonesome Wyatt skriver: "These surreal, dream-haunted songs were recorded in my parents' moldy basement between the years 1998-2000. The house was surrounded by acres of crooked cornfields and we lived in a state of almost complete isolation. As I listen to these tapes again, I realize this music could only been created in that strange time and place. They have a pleasant stench of rural solitude and decay, which I can only hope to someday recapture. Thank you to my brother for holding on to this tapes when any sane person would have destroyed them long ago. All of the hiss, noise and defects from the original recordings have been retained for your listening displeasure. Beware!" Efter att ha lyssnat igenom trippel-cdn kan jag konstatera det jag misstänkt under en längre tid, nämligen att Lonesome Wyatt var ett mycket säreget barn/tonåring samt att han fortfarande är det som vuxen. Inget ängsligt sneglande åt sidorna, utan ett konsekvent genomförande av sina idéer från början till slut. Man är dock lite matt efter en genomlyssning. Den fjärde skivan "Heartsick" är även den en mycket bra skiva och börjar högstämt med "All I See Are Bones". Andra bra låtar är "There Is Nothing" och "I Wonder". Den näst senaste skivan "Ghost Ballads" är för övrigt inspelad i det övergivna, slitna och hemsökta Maribel Caves Hotel i Maribel, Wisconsin (mer känt som "Hotel Hell"). Miljön måste betraktas som helt naturlig och idealisk för Lonesome Wyatt's musikskapande. "Ghost Ballads" innehåller flera mycket bra låtar exempelvis "The Golden Rule" och "You Cannot Be Saved From The Grave". Den senaste skivan "Halloween Is Here" är enbart för "hard-core followers" som jag själv. Det som är ovanligt med Lonesome Wyatt and the Holy Spooks är att hans kvalitet och omsorg om produktionen inte verkar minska över tid, snarare tvärtom. Lonesome Wyatt har med en låt (The Ballerina's Twirl) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel.

Omslagen är snygga och passar ihop med musiken och titlarna. Sabella och Ghost Ballads är designade av Strange Fortune Design Co. A Bitter Harvest, Moldy Basement Tapes och Heartsick är designade av Katie Umhoefer.  

sabella

abitterharvest moldybasementtapes heartsick
ghostballads cd hal-400x400    

 Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

Black Is The Color

Sabella

2

The Ballerina's Twirl

Sabella

3

A Lovely Coffin

Sabella

4

This Painful Summer

A Bitter Harvest

5

Poor Desperate Fools

A Bitter Harvest

6

Crippled Farms

A Bitter Harvest

7

Darkness

A Bitter Harvest

8

Empty House

A Bitter Harvest

9

Give Up And Die

A Bitter Harvest

10

The Haunt Of You

Moldy Basement Tapes

11

The Sideshow Is Coming!

Moldy Basement Tapes

12

A Journey To The South

Moldy Basement Tapes

13

The Cementary

Moldy Basement Tapes

14

All I See Are Bones

Heartsick

15

Long, Long Ago

Heartsick

16

Never Coming Home

Heartsick

17

There Is Nothing

Heartsick

18

I Wonder

Heartsick

19 

The Golden Rule

Ghost Ballads

20

Skin And Bones

Ghost Ballads

21

October 1347

Ghost Ballads

22

The Mouldering One Returns

Ghost Ballads

23

Death Of Me

Ghost Ballads

24

You Cannot Be Saved From The Grave

Ghost Ballads

25

Bone Orchard Rise

Ghost Ballads

26 

Hallow's Eve 

Halloween Is Here 

27 

Such A Fright 

Halloween Is Here 

 

 

 


 

Bästa skiva är ... (kan inte bestämma mig).

Bästa låtar är: A Lovely Coffin, Crippled Farms, All I See Are Bones, There Is Nothing, The Golden Rule och You Cannot Be Saved From The Grave.

 

 

Läs mer ...
Prenumerera på denna RSS-feed

Sons Of Perdition

Mest besökt Gothic

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

.357 String Band

08-10-2012 Hits:10628 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here .357 String Band är (var) från Milwaukee, Wisconsin, se hemsida http://www.streetgrass.com/ (denna hemsida underhålls inte, fungerar inte och det är högst tveksamt om...

Read more

Gothic Country, Southern Gothic, Gothic …

12-08-2012 Hits:10181 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

Read about Gothic Country in English by the same Author hereNu är det dags att ge sig på den svåra men angelägna uppgiften att försöka beskriva en musik som inte...

Read more

Strawfoot

25-08-2012 Hits:8010 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here Strawfoot är från St. Louis, Missouri och bildades år 2004. Det var från början menat som ett studioprojekt, men istället blev det ett...

Read more