Menu
Konztroll

Konztroll

O'Death

odeath

This article (totally revised) is available in English here

O’Death är från New York, New York och blandar hejvilt mellan bluegrass, folk, Americana, punk och grunge. http://odeath.net/ Bandet bildades 2003 av Greg Jamie (gitarr och sång), Gabe Darling (banjo), David Rogers-Berry (trummor), Jesse Newman (bas) och Bob Pycior (fiol). De träffades alla på NY State University. O’Death debuterade på ett nu nedlagt ställe som hette ”Apocalypse Lounge”. De sålde också inledningsvis i karriären en hembränd CD-R ”Carl Nemelka Family Photographs” på konserter. Säkert en raritet i dag.

Det brukar ibland hävdas att O’Death’s skivor är tråkiga, medan deras spelningar är otroligt bra. Jag är av en helt annan åsikt. Inte för att jag någonsin varit på någon spelning, utan för att jag har skivorna. Det är ett otroligt ös på skivorna, (vilket givetvis inte hindrar att spelningarna är så spektakulära som det sägs). O’Death behärskar genreöverskridanden och tempoväxlingar till fullo. Gärna inom ramen för en och samma låt. Musiken är tät. Banjo och fiol broderar ut i vackra harmonier ovanpå en kompakt matta av bas-gitarr-trummor. Fiolen används ibland på ett tuffare sätt. Greg Jamie’s sångstil är mycket speciell: skrik, gnäll, ylande och finstämd balladsång om vartannat. O’Death’s texter är helt inom ramen för ”Gothic Country” - som här i låten “Home”:

"I'd light a fire beside the skin and dig a hole for bones to lay

Find a sacred resting place where the pecking hens won’t harm the eyes
Home, home the air I breathe
Home, home the air I breathe"


O’Death har till dags dato gjort tre skivor ”Head Home” (2007) “Broken Hymns, Limbs and Skin” (2008) och “Outside” (2011). En ny skiva har aviserats på deras hemsida och ska komma under senhösten 2013. O’Death har med en låt (Adelita) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel.


Head Home Broken Hymns, Limbs and Skins Outside


Nedan följer ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de tre studioalbumen (i kronologisk ordning).

 

Nr

Låt

Album

1

Down To Rest

Head Home

2

Adelita

Head Home

3

O Lee O

Head Home

4

Face Mask

Head Home

5

Only Daughter

Head Home

6

Ground Stump

Head Home

7

Jesus Look Down

Head Home

8

Lowtide

Broken Hymns, Limbs and Skin

9

Fire On Peshtigo

Broken Hymns, Limbs and Skin

10

Vacant Moan

Broken Hymns, Limbs and Skin

11

A Light That Does Not Dim

Broken Hymns, Limbs and Skin

12

Grey Sun

Broken Hymns, Limbs and Skin

13

Home

Broken Hymns, Limbs and Skin

14

Crawl Through Snow

Broken Hymns, Limbs and Skin

15

Ratscars

Broken Hymns, Limbs and Skin

16

Bugs

Outside

17

Ghost Head

Outside

18

Alamar

Outside

19

Black Dress

Outside

20

Ourselves

Outside

21

Look At The Sun

Outside

22

Back Of The Garden

Outside

23

The Lake Departed

Outside

 

Bästa skiva är Broken Hymns, Limbs and Skin.

Bästa låtar är Down To Rest, O Lee O, Ground Stump, Lowtide, Vacant Moan, Home, Ghost Head och Black Dress.

Strawfoot

StrawfootThis article (slightly revised) is available in English here

Strawfoot är från St. Louis, Missouri och bildades år 2004. Det var från början menat som ett studioprojekt, men istället blev det ett band som levde vidare. Bandnamnet kommer från en gammal soldatsång från amerikanska inbördeskriget. Soldaterna kunde inte skilja höger från vänster så befälen lät binda (hay) på soldatens vänsterfot och (straw) på högerfot. Då kunde de marschera: “Hay-foot, straw-foot, hay-foot, straw-foot”. Nya rekryter kallades också för ”strawfoot”. Bandnamnet är också en symbol för att marschera på här i livet. Strawfoot består av Marcus Eder, mandolin och sång (enligt uppgift en avlägsen släkting till Mark Twain), Steve Simmons (gitarr), Brian Bauer (banjo och sång), Wesley Jones (bas), Jennifer Kube (fiol) och John Joern (trummor). Bandet leds av ”Reverend” Marcus, bandet benämns ibland ”Congregation” och medlemmarna kallas ibland ”Brother” and ”Sister” följt av förnamn. Medlemsbyten har skett mellan första och andra skivan samt nyligen. Den nuvarande line-upen är något oklar.


Strawfoot6Strawfoot har hittills gett ut två skivor ”Chasing Locusts” (2007) och ”How We Prospered” (2009). På första skivan finns en extremt minimalistisk (plus en hårdare) version av ”Wayfarin Stranger” som t.o.m. får 16 Horsepower’s version att låta något överproducerad. När de ska beskriva vad deras musik (och texter) handlar om på den andra skivan säger de själva ”an album full of rusty shovels, broken crowns, chain shaking, angry forefathers, invisible men, crooked necks, self destruction and the black plague, among other things”. Och det är nog en ganska uttömmande beskrivning. Musiken är en korsning mellan 16 Horsepower och The Pogues. Den har inslag av burlesk kabarémusik och av, hör och häpna, s.k. pubrock. Banjo, mandolin och fiol har en framträdande plats. Soundet betecknas som ”Candy-Coated Salvation and Eternal Damnation”. De båda skivorna gav de ut på egen hand på ett litet oberoende skivbolag. De är i dag utgångna och mycket svåra (och dyra) att få tag i. Jag har sökt dem med stor energi och till slut lyckats att få tag på båda skivorna. ”Chasing Locusts” hittade jag av en slump begagnad på amerikanska Amazon. ”How We Prospered” var ännu svårare. Jag hade dammsugit nätet dagligen i över ett år. Till slut hittade jag cd:n i en skivaffär i St: Louis, Missouri - var annars? Strawfoot har med en låt (Damnation Way) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel.

 

Strawfoot nyaStrawfoot har bytt ut flera medlemmar och instrument. Reverend Marcus vill samtidigt förändra inriktningen radikalt. På sin blogg skriver han i september 2012: "The old Strawfoot started writing a third album a while back, titled Swansong. And it seemed to everyone in the band that it would be just that. It was shaping up to be a good, solid follow up to How We Prospered, with songs of treason and the assassination of Abe Lincoln, among other subjects…But we just couldn’t make it to the finish line before hitting the wall. Only a few select songs survived, the rest falling into home recordings and folklore. But, just as we did in the previous two albums, we built our songs around our genre, rather than who we really were. And by the time we got to Swansong, it felt a little inauthentic. It felt like we were trying to produce another Prospered, rather than really growing. strawfoot demoThis all changed in the blink of an eye, when my band—and life—suddenly crumbled around me, desperately crying out to be rebuilt from the ground up. And that’s what’s different this time around. What we’re creating is going to be special. Honest. We’re shedding the whiskey drenched cliches and trappings we began falling into musically, and are working hard to make something…true. As in our past albums, the words are still mine. But this time, they’re a lot more personal. They’re real. When we wrote for our last two albums, the band was determined to record only what we could play live. This time, we’re breaking down our songs, arranging them, filling them out, stripping them down and spinning them around on their heads. We’re bringing in guest musicians and taking advantage of the opportunity to do more than what you see on stage. This album is taking a lot longer, because we’re more invested in every level of it. We understand that 1000 Tragedies has the potential to be something very, very special. We’re nearly finished writing it, at long last."

 

Jag är lite skeptisk till den nya inriktningen som aviserats. De låg (och lät) helt rätt på de två första skivorna. Enligt uppgift på nätet har de nu lämnat sina mörka bluegrassrötter och rört sig mot "zigenar-swing". Agressiviteten ska dock finnas kvar. Jag kommer dock att följa upp "1000 Tragedies" om och när den väl kommer.

 

Omslagen är mycket snygga. På omslaget till första skivan "Chasing Locusts": en "kraniepumpa" i högtidsdräkt mot en olivgrön bakgrund. Omslaget till ”Chasing Locusts” är förmodligen designat av Reverend Marcus Eder (det finns ingen uppgift). På omslaget till andra skivan "How We Prospered": Bandet i svarta sorgkläder i färd med att förätta en begravning fotade nerifrån kistan. Omslaget till ”How We Prospered” är designat av Reverend Marcus Eder.

  

Chasing Locusts How We Prospered    

 
Nedan följer ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de två studioalbumen (i kronologisk ordning).

 

Nr

Låt

Album

1

Wayfarin Stranger

Chasing Locusts

2

Cursed Neck

Chasing Locusts

3

Strawfoot Waltz

Chasing Locusts

4

Damnation Way

Chasing Locusts

5

Cloth

Chasing Locusts

6

Fiddle And Jug

Chasing Locusts

7

Effigy

Chasing Locusts

8

Wayfarin Stranger

Chasing Locusts

9

More Of Dread

How We Prospered

10

Invisible Man

How We Prospered

11

Ramblin Man

How We Prospered

12

Hole

How We Prospered

13

Sinner’s Lament

How We Prospered

14

Seven Ways

How We Prospered

15

Independence Day

How We Prospered

16

Churchyard Cough

How We Prospered

17

Funeral March

How We Prospered

 

Bästa skiva är Chasing Locusts.
Bästa låtar är Wayfarin Stranger, Damnation Way, Effigy, More Of Dread, Sinner’s Lament, Independence Day och Funeral March.

Blackgrass

This article (slightly revised) is available in English here

Blackgrass kommer från Knoxville, Tennessee. Blackgrass betyder salttåg (juncus gerardii). När man söker på Blackgrass på nätet kommer både bekämpningsmedel och andra band upp. Blackgrass (ej att förväxla med andra band med samma namn - här avses Artist ID på ALL MUSIC GUIDE P 706612) bildades år 2001 och splittrades redan efter tre år. Se hemsida http://www.blackgrass.com/ 

blackgrassJag upptäckte Blackgrass under min triangulering av "gothic country"-genren på nätet. I en ovanligt välinfomerad tråd på ett forum lämnade medlemmen "Jackie Blue" förslag på såväl kända (Sixteen Horsepower och Wovenhand) som mindre kända artister/band (Rex, Blackgrass, Lift To Experience och Black Heart Procession). Sixteen Horsepower och Wovenhand kände jag till sedan tidigare, med de övriga banden har jag "Jackie Blue" att tacka för.  

Termerna ”jazz grass”, “banjo rock”, ”postapunkalyptic”, ”goth-twang” och ”appalachian punk” har använts som etiketter på Blackgrass. Hur ska jag beskriva musiken? Tja, om man plockade bort banjon och fiolen skulle det bli kvar country-rock. Med banjon och fiolen (som får mycket utrymme) blir det ”Gothic Country”. Väldigt gedigen sådan. En musikkritiker har beskrivit det som att Blackgrass ”uses traditional instruments in nontraditional ways”. Banjon och fiolen går i olika takt, men harmonierar extremt bra tillsammans. Banjon plink-plonkar på i samma takt som övriga instrument, medan fiolen löper i långsamma och deppiga harmonier som mer påminner om en ensam fiol i Östeuropa än hur fiol traditionellt spelas i USA. Sången är - med ”gothic country” mått mätt - mycket bra. Rösten är mörk och klar. Det innebär att man hör texterna artikuleras ordentligt. Blackgrass texter är inte fullt så gammaltestamentliga och svavelosande som exempelvis 16 Horsepower, men de religiösa referenserna finns där. Texterna är mörka och dystra, ibland med lite ironi som i låten God Sings The Blues med referens till Psaltaren 23:4. “Yea, though I walk through valley of the shadow of death! I will fear no evil I’ve got a shotgun with a pistol grip.”

 

blackgrass sticker

 

Bandet bestod av Joshua Hurston Hall (banjo och sång), Scott Alan Trowbridge (bas och sång), Christian Lange (fiol) och Roman Karpynec (trummor och sång) och Kevin ”CrookedLegs” Walford (gitarr och sång). När de inte var musiker arbetade de bland annat som sjukhusanställd, fotograf, socialarbetare respektive skådespelare/filmare. Blackgrass har gjort två skivor med 10 års mellanrum (!). Mer om den osannolika bakgrunden till detta nedan. Den första skivan ”13” (2003) är utgiven på egen hand. Blackgrass hade under denna tid tillgång till en källarstudio och kunde i lugn och ro spela in och mixa skivan. Releasepartyt hölls på Preservation Pub i Knoxville, Tennessee den 26 april 2003. Skivan består av 13 låtar varav 11 egna och två traditionella låtar (varav en är ”Wayfarin Stranger”). En hel del omsorg har också lagts ned på konvolutet: eller vad sägs om en gråtande figur med fjärilsvingar (!). Mycket ”gothic country”. Även själva inlägget är smakfullt utformat. Omslaget är designat Daniel Martin Diaz, se hemsida 

13 blackgrasshope    

Blackgrass finns tyvärr inte längre. Den 18 juli 2004 gjorde bandet sin avskedsspelning på Barleys i Knoxville, Tennessee. Blackgrass upplöstes utan dramatik. Trowbridge flyttade till Washington DC för studier och startade American Sinner. Lange startade ett nytt band (Swing Shoe Revival - i dag Swing Booty) och Walford slutade för att koncentrera sig på att bli förälder. Se där. Allt slutar inte i självmord, missbruk eller osämja i ”gothic country”-världen. Joshua Hurton Hall spelar i dag i The Humanaires.

blackgrass reunionMen vad hände sedan? I samband med att jag var i kontakt med Scott Trowbridge angående artikeln om American Sinner så skickade han mig en andra (!) cd med Blackgrass. I mejlet skriver han: "I also included a second Blackgrass CD, so you'll have the whole collection. This had been recorded 10 years ago, right before I moved to Washington, D.C. and we had never finished it due to random stupid things. We got asked to play a reunion show earlier this month and finally finished it." Härintill är affischen till den "one time only reunion concert" som hölls 11 oktober 2013 på "The Birdhouse" i Knoxville, Tennessee (jag tror dock det baptist-inspirerade fotot är av äldre datum). Förband var The Biscuitheads. Om jag har förstått saken rätt flög Kevin Walford hela vägen från London för att vara med på konserten. Enligt uppgift repeterade bandet nästan sex timmar kvällen före konserten. Den andra skivan heter "Hope" (2013). "Hope" är inspelad i Yahrr studios. Även den andra skivan är utgiven på egen hand. Vem som har gjort det mycket snygga omslaget framgår inte av skivan. "Hope" är minst lika bra som "13". Det finns en otroligt bra version av mördarballaden Knoxville Girl på skivan. Man kan givetvis spekulera lite i vad som hade hänt om "Hope" kommit ut redan för tio år sedan och om bandet fortsatt tillsammans. Hade det funnits någon rättvisa hade det säkert gått mycket bra för bandet. Egensinnigheten, kreativiteten och spelskickligheten talar för detta, men det är som sagt enbart en spekulation från min sida. Men jag tror faktiskt jag vet vad jag talar om efter att ha lyssnat igenom ett hundratal band inom genren och dissat merparten av dem. Som jag nämnt på några andra ställen i denna artikelserie är autencitet A och O. Har man inte det är det morsning och goodbye. 

 

Nr

Låt

Album

1

Wayfaring Stranger

13

2

Toward Rebirth

13

3

Tiny Ghost

13

4

Pumpkin Smile

13

5

Fields of Poppies

13

6

Big House Blues

13

7

Charlotte

13

8

God Sings The Blues

13

9

Distill

13

10

To Give Up Religion For Lent

13

11

Station 18 

13 

12 

Like A Clock 

Hope 

13

Lillies

Hope

14

Knoxville Girl 

Hope 

15 

Ursula 

Hope 

16 

Kudzu 

Hope 

17 

Hope 

Hope 

18 

Back Home 

Hope 

19 

Blow Up A Storm 

Hope 

 

Bästa skiva är "13" eller "Hope" (kan inte bestämma mig).
Bästa låtar är: Wayfaring Stranger, Tiny Ghost, Charlotte, God Sings The Blues, Station 18, Lillies, Knoxville Girl och Hope
.

 

Jay Munly a.k.a Munly and the Lee Lewis Harlots

Jay Munly This article (totally revised) is available in English here

Jay Munly är också känd som ”Munly”, ”Munly Jay Munly” eller ”Munly Munly” samt ett antal andra namn. Jay Munly är baserad i Denver, Colorado. Han är medlem i Slim Cessna’s Auto Club och Denver Broncos UK. Vid sidan av det leder han ”Munly and the Lee Lewis Harlots”. Innan dess gav han ut skivor i eget namn (Jay Munly m.m.). Inga fritidsproblem där inte.

Jay Munly spelar själv gitarr, banjo, sjunger och skriver låtar (tvåa från höger på bilden). Munly and the Lee Lewis Harlots består av Munly själv, Paul Bradley (bas), Jeff Linsenmaier (trummor), Elin Palmer (fiol), Frieda Stalheim (fiol) och Rebecca Vera (cello). Munly har till dags dato gett ut sex ”egna” skivor: Blurry (1996), Munly De Dar He (1997), Galvanized Yankee (1999), Jimmy Carter Syndrome (2002), Munly and the Lee Lewis Harlots (2004) och Petr & the Wulf (2010). Jag har de tre senare skivorna och har inte hunnit införskaffa och gå igenom den tidigare produktionen. Musik är mycket ”Gothic Country”. Munly sjunger både i ordnade former och med otroligt driv och halv-manisk stämma. Att ha två fioler och en cello i ett gothic-country band (som dessutom får mycket utrymme) tillhör inte vanligheterna, men det skapar en vacker inramning till den tunga grunden med gitarr-bas-trummor. Bra växelspel mellan sång och kör. Texterna “include religion, violence and dysfunctional relationships; often they are intertwined.” Eller vad sägs om Goose Walking Over My Grave?

 

She said ‘punch me in the stomach’ I said girl I do not know,
if I punch you in the stomach that our child inside will not grow.
She said ‘if you truly love me you’ll do this thing for me,’
so I punched her in the stomach and she fell down to both of her knees.
There’s a goose walkin’ over my grave
There’s a goose walkin’ over my grave

We went on down the mountain we paid up for the country fair,
all the men they spied her flat gut and the women sent birds up to air.
Then we found ourselves a half-breed to tell us our fortune today,
he painted my hands a deep dark red said, ‘now boy you know you gotta pay.’
Well she spat and she swore she ground all her teeth then she swolled up all her veins,
She said, ‘mister for claimin’ all that ya know don’t you know my brother’s bird brained!’
‘Whoah back up girl didn’t you heat the half-breed, sayin’ somethin’ bout... well I don’t know’
She pulled me away by my goosefleshed flesh, she’s too late I caught up to my slow.

We went back up the mountain we sat down upon our front porch,
And come yonder carryin’ a bucket was our dead child doin’ his chores.
So we drunk down a bucket of chokecherry wine and she dunked her thumbs inside,
With her thumbs dyed red she grabbed my head and she gouged out both of mine eyes.
There’s a goose walkin’ over my grave
There’s a goose walkin’ over my grave

So I drug her down the mountain, turned her over to the town youths.
As she lay there squiblin’ and squablin’ I said ‘girl now your my goose.’
Then she crawled up to me on her bloody red knees and said, ‘why did you do this to me?’
I said ‘sister let me tell you what you do not know, I was blind but now I can see.’
“I was blind but now I can see”

 

blurry dedarhe galvanizedyankee jimmycartersyndrome
leelewis  petrandthewulf    

Nedan följer nedan ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de tre senare studioalbumen (i kronologisk ordning). Petr & The Wulf fick inte plats. Den är inte på något sätt dålig, men det är en uttalad s.k. konceptskiva. Munly planerar att ge ut ett antal skivor om den fiktiva staden Lupercalia. Den första skivan i denna serie är Petr & The Wulf. Jag har nyligen (maj 2013) köpt in albumen Blurry, De Dar He och Galvanized Yankee. En fullständig utvärdering kommer förhoppningsvis inom den närmaste tiden.

 

Nr

Låt

Album

1

My Darling Sambo

Jimmy Carter Syndrome

2

Circle Round My Bedside

Jimmy Carter Syndrome

3

Cooney vs. Munly

Jimmy Carter Syndrome

4

Censer From The Footlights

Jimmy Carter Syndrome

5

Spill The Wine

Jimmy Carter Syndrome

6

Amen Corner

Jimmy Carter Syndrome

7

Big Black Bull Comes Like A Ceasar

Munly and the Lee Lewis Harlots

8

Ragin’ Cajun

Munly and the Lee Lewis Harlots

9

Goose Walking Over My Grave

Munly and the Lee Lewis Harlots

10

The Leavening Of The Spit-Bread Girls

Munly and the Lee Lewis Harlots

11

A Gentleman’s Jihad

Munly and the Lee Lewis Harlots

12

The Denver Boot Redux

Munly and the Lee Lewis Harlots

13

Jacob Dumb

Munly and the Lee Lewis Harlots

14

My Second Salvation Army Choir

Munly and the Lee Lewis Harlots

15

River Forktine Tippecanoe

Munly and the Lee Lewis Harlots

 

Bästa skiva är Munly and the Lee Lewis Harlots.
Bästa låtar är Cooney vs. Munly, Goose Walking Over My Grave, The Leavening Of The Spit-Bread Girls och
My Second Salvation Army Choir.

Rex

Rex

This article (slightly revised) is available in English here

Rex ska inte förväxlas med en handfull andra band med samma namn - här avses Artist ID på ALL MUSIC GUIDE P 180217.  Rex brukar betecknas som ”slowcore”, vilket kan beskrivas i termer av “generally characterized by bleak lyrics, downbeat melodies, slower tempos and minimalist arrangements”. Bandet bildades i New York, New York (ursprungligen från Maine).

Bandet Rex var aktivt mellan år 1994-1999 och bestod initialt av Doug Scharin (trummor m.m), Curtis Harvey (gitarr, sång m.m.), Phil Spirito (bas m.m.) och Kirsten McCord (cello m.m.). Bandet hann med tre skivor Rex (1995), C (1996) och 3 (1997). Alla tre utgivna på Southern Records. McCord ersattes av Mike Billingsley på andra skivan. På tredje skivan var det bara Scharin, Harvey och Spirito kvar plus studiomusiker.

Oavsett om Rex är ”Gothic Country” eller inte så är musiken malande, för att inte säga molande. Det är inte bråttom direkt. Musiken byggs upp i successiva steg, långsamma taktbyten och utdragna toner. Musiken blir en smula ruvande och oroande. Ofta inleds låtarna med en ensam basgång, som sedan fylls på med ytterligare instrument. De vokala inslagen är inte särskilt framträdande. Det är mer ”backing vocal” än ”vocal”. Det är mycket suggestivt. Man måste dock vara på humör för denna typ av musik för det är en kompakt vägg som möter en när man träder in i världen ”Rexville”. Låtarna är ofta långa, vilket gör att nedanstående 80-minuters kompilation inte innehåller fler än 14 låtar. Det kunde blivit ännu färre också om ännu fler av de riktigt långa låtarna kommit med.

 

Rex C 3

Nedan följer nedan ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de tre studioalbumen.

 

Nr

Låt

Album

1

Nothing Is Most Honorable Than You

Rex

2

High School Dance Hit

Rex

3

Come Down

Rex

4

Critella

C

5

Audrey La’Mort

C

6

C

C

7

Porcelain

C

8

New Dirge

C

9

Farther Along

C

10

Gathered

3

11

Jet

3

12

Waterbug

3

13

Yah Land

3

14

Clean

3

 

Bästa skiva är C.

Bästa låtar är Nothing Is Most Honorable Than You, Critella, Porcelain, New Dirge, Yah Land och Clean.

Souled American

Souled AmericanThis article (slightly revised) is available in English here

Vid det här laget borde det med all önskvärd tydlighet stå klart att countrystilarna glider in i varandra. En variant av alt-country är lo-fi”. Målet är autencitet snarare än överproduktion. Ibland kallas inriktningen ”Melan Country” och i något fall ”Country ’n’ Strychnine”. De mest kända banden inom genren är Lambchop och Cowboy Junkies. De är såpass välkända att de i detta sammanhang lämnas utan åtgärd (se dock ”battlen” om bästa Lambchop-kompilation på denna hemsida). Ett av de första banden inom ”lo-fi” var Souled American. Bandet bildades 1983 i Chicago, Illinois.

Bandet bildades av Chris Grigoroff (gitarr och sång) och Joe Aducci (bas). Sedan kom Scott Tuma (gitarr) och Jamey Barnard (trummor) med. Souled American är mig veterligen inte formellt upplöst, men Tuma och Barnard lämnade bandet redan under början respektive mitten av 1990-talet. Grigoroff och Aducci har fortsatt med bandet. Bandet har gett ut sex skivor. De fyra första: Fe (1988), Flubber (1989), Around The Horn (1990) och Sonny (1992) på Rough Trade (!). Utvecklingen gick dock åt fel håll för bandet. Skivorna sålde efterhand allt mindre. Även musikaliskt gick det åt fel håll. Jag vet inte om man kan tala om musikalisk utveckling när det gäller Souled American. Mer korrekt är nog att de drog sitt koncept till sin spets och kanske t.o.m. aningen längre än så. Souled Americans koncept med drömska och flummiga harmonier, Fender VI sexsträngad bas, stökigt plink-plonkande gitarrspel och märklig sång utvecklades i allt mer särpräglade former. Bandet återkom1994 med Frozen och sedan följde Notes Campfire (1997) på tyska bolaget Moll Enträger. Deras mest enkla och lättillgängliga skiva är Fe, medan den sista skivan, Notes Campfire, naturligt nog, är den mest flummiga och svårtillgängliga skivan. Sedan år 2007 pågår ett nytt skivprojekt. Jag har själv inte de fyra första originalskivorna, utan endast en återutgivning av dem på Tumult Records. Den fina cdboxen hittade jag, efter långt letade, på nätet i en skivaffär i San Francisco http://www.aquariusrecords.org/ Det är originalskivorna som syns här.

 

fe flubber aroundthehorn sonny
frozen notescampfire    


Man måste verkligen befinna sig i rätt sinnesstämning om man ska ta sig igenom en kompilation med Souled American. Nedan följer nedan ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de sex studioalbumen.

  

Bästa skiva är Fe eller Frozen (kan inte bestämma mig). Bästa låtar är Make Me Laugh Make Me Cry, She Broke My Heart, Second Of All, Frozen och Deal.

Nr

Låt

Album

1

Notes Campfire

Fe

2

Make Me Laugh Make Me Cry

Fe

3

She Broke My Heart

Fe

4

Wind To Dry

Flubber

5

You And You Alone

Flubber

6

Over The Hill

Flubber

7

Zillion

Flubber

8

Second Of All

Around The Horn

9

Old Old House

Around The Horn

10

In The Mud

Around The Horn

11

Dark As The Dungeon

Sonny

12

Not Over

Sonny

13

Frozen

Frozen

14

Downblossom

Frozen

15

Heyman

Frozen

16

Before Tonight

Notes Campfire

17

Set In

Notes Campfire

18

Deal

Notes Campfire

Jim White

Jim WhiteThis article (totally revised) is available in English here

Ibland står det om en artist att denne ”rör sig obehindrat mellan olika genrer”. I nio fall av tio stämmer inte detta. Vad som egentligen ofta brukar avses med denna formulering är istället att artisten på sin höjd klarar av att göra lite hjälpliga gästspel i andra genrer, men egentligen tydligt tillhör en viss genre. Jim White är dock ett-av-tio-fallen. Min uppfattning är att detta inte är en pose, utan en genuin mångsidighet som behöver komma till uttryck.

Jim White är ursprungligen från Pensacola, Florida. http://www.jimwhite.net/ Uppvuxen i ett s.k. pentekostalt (motsvarande pingströrelsen) hem. Han figurerar som ledsagare/berättare i BBC-dokumentären ”Searching for the Wrong-Eyed Jesus”. Filmen var inspirerad av hans första skiva. Jim White står för urvalet till soundtracket “Jim White Presents Music From Searching for the Wrong-Eyed Jesus”. Jim White är en mångsidig man. Han har gått i filmskola vid New York University. Han har hunnit med att vara komiker, modell, boxare, predikant, surfare och taxichaufför. Enligt uppgift även uteliggare. Han skriver också teaterpjäser och noveller. Så vad är det för musik? Först av allt. Jim White är en otroligt begåvad låtskrivare och med detta avser jag både musiken och texterna. Texterna är små berättelser som dryper av ironi och sarkasm. Musiken är country, americana, pop, soul, funk m.m. Till skillnad från andra artister inom ”Dark Americana” är hans skivor inte lika råa i uttrycket, utan extremt välproducerade (men inte överproducerade). Både helhet och detaljer är genomförda med stor konsekvens. Han sjunger också mycket bra. Andra kända artister medverkar här och var på skivorna (Aimee Mann, Victoria Williams m.fl.). Jim White håller genomgående en mycket hög kvalitet och man hittar alltid nya små detaljer i hans variationsrika musik och i hans fyndiga texter. Det är inte heller någon musik som kräver någon särskild sinnesstämning.

 

Jim White har tills dags dato gett ut sex studioskivor. Wrong-Eyed Jesus (The Mysterious Tale of How I Shouted) (1997), No Such Place (2001), Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See (2004), Transnormal Skiperoo (2007), Funny Little Cross To Bear (2008) och Where It Hits You (2012). Funny Little Cross To Bear är en EP. Alla skivor är bra. Den senaste skivan är den klart svagaste, vilket är en smula oroande.

 

Wrong-Eyed Jesus No Such Place Drill a Hole in That Substrate and Tell Me What you See Transnormal Skiperoo
Funny Little Cross To Bear Where It Hits You    


Och nu över till det stora problemet: att göra en cd-kompilation med Jim White. Jag har gjort några försök och visst går det tekniskt och hårdhjärtat att välja ut några låtar och tota ihop. Men det slutar alltid i katastrof när man lyssnar igenom listan. Skälet är dels att låtarna är långa (ofta 5-6 minuter), dels på att låtarna på ett väldigt medvetet sätt ingår i ett sammanhang.
Man hör tydligt att det går över i en annan skiva, utan att låtarna alls är konceptartade. Genom att göra en 2 cd-kompilering gör jag inte anspråk på att löst problemet, men åtminstone att ha minskat spänningarna. Jag har tagit med alla skivor på Ipoden. Där - i sitt sammanhang - fungerar de allra bäst. Problemet löst och inga spänningar. Fegt kan man också kalla det. Till mitt försvar kan jag nämna att kompilationen inte fyller 160 minuter fullt ut, utan att det faktiskt finns rejält med luft kvar. Med detta sagt lämnar jag förslag på en 2 cd-kompilering för Jim White (sex första studioalbumen). Härtill är jag nödd och tvungen. I andra fall gör jag ofta anspråk på estetik i mitt arbete med kompilationer. Inte denna gång. Se förslaget till kompilation som en lista med introduktion till Jim White. Inget annat.

 

 

 

 

Nr

Låt

Album

1

Book Of Angels

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

2

Burn The River Dry

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

3

Still Waters

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

4

Sleepy-Town

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

5

A Perfect Day To Chase Tornados

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

6

Stabbed In The Heart

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

7

The Road That Leads To Heaven

The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus

8

Corvair

No Such Place

9

The Wrong Kind Of Love

No Such Place

10

Christmas Day

No Such Place

11 

Corvair (Reprise)

No Such Place

12

Static On The Radio

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

13

Bluebird

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

14

Combing My Hair In In A Brand-New Style

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

15

That Girl From Brownsville Texas

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

16 

Borrowed Wings

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See 

17 

If Jesus Drove A Motor Home

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

18 

Alabama Chrome

Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See

19 

Stranger Candy

Funny Little Cross To Bear

20

Jailbird

Transnormal Skiperoo

21

Diamonds To Coal

Transnormal Skiperoo

22

Counting Numbers In The Air

Transnormal Skiperoo

23

Plywood Superman

Transnormal Skiperoo

24

Pieces Of Heaven

Transnormal Skiperoo

25 

Chase The Dark Away

Where It Hits You

 

 

Bästa skiva är The Mysterious Tale of How I Shouted Wrong-Eyed Jesus eller Drill A Hole In That Substrate And Tell Me What You See (kan inte bestämma mig).
Bästa låtar är Still Waters, A Perfect Day To Chase Tornados, Christmas Day, Static On The Radio, Bluebird, Jailbird, Stranger Candy och Chase The Dark Away.

Bonnie "Prince" Billy

Bonnie "Prince" BillyThis article (totally revised) is available in English here

Bonnie ”Prince” Billy är en figur som inte tycker om att inordnas i ett koordinatsystem. Som en upplysning till dig som konsument uppträder han under flera namn (Bonnie ”Prince” Billy, Palace, Palace Brothers, Palace Music, Palace Songs respektive Will Oldham) för att folk ska veta i vilken egenskap de möter honom. Min uppfattning Will Oldham (som han heter) oroar sig i onödan. Sedan 1998 har alla skivor kommit under namnet Bonnie ”Prince” Billy. Namnet är ett artistnamn. Will Oldham är från Louisville, Kentucky. http://www.bonnieprincebilly.com/

Under alla omständigheter är Bonnie ”Prince” Billy extremt produktiv. Han har gett ut över 15 studioalbum och ett antal livealbum. Han samarbetar ofta med andra musiker, utan någon inbördes rangordning vilket bidrar till förvirringen om vem som egentligen backar upp vem. There Is No-One What Will Take Care Of You (1993), Days In The Wake (1994), Viva Last Blues (1995), Arise Therefore (1996), Joya (1997), I See A Darkness (1999), Ease Down The Road (2001), Master And Everyone (2003), Superwolf (2005), The Brave And The Bold (2006), The Letting Go (2006), Lie Down In The Light (2008), Beware (2009), The Wonder Show Of The World (2010) och Wolfroy Goes To Town (2011).

  

  

ThereIsNoOneWhatWillTakeCareofYou daysinthewake vivalastblues arisetherefore
joya iseeadarkness easedowntheroad mastereveryone
superwolf thebraveandthebold thelettinggo liedowninthelight
beware thewondershow wolfroy      


Jag har givetvis alla skivor. Den bästa skivan är I See A Darkness. Ett mästerverk måste jag erkänna. Inte ett dåligt spår. Det är en mycket mörk skiva. Johnny Cash har gjort en mycket bra version av titel-spåret I See A Darkness på American III: Solitary Man.

 

Well, you're my friend, and can you see?
Many times, we've been out drinking;
Many times we shared our thoughts.
But did you ever, ever notice, the kind of thoughts I got?
Well, you know I have a love; a love for everyone I know.
And you know I have a drive, to live I won't let go.
But can you see its opposition, comes rising up sometimes?
That its dreadful imposition, comes blacking in my mind?

And then I see a darkness,
And then I see a darkness,
And then I see a darkness,
And then I see a darkness.
Did you know how much I love you?
Its a hope that somehow you,
Can save me from this darkness.

Well, I hope that someday buddy
We have peace in our lives;
Together or apart,
Alone or with our wives,
And we can stop our whoring,
And pull the smiles inside,
And light it up forever,
And never go to sleep.
My best unbeaten brother,
This isn't all I see.

Oh no, I see a darkness.
Oh no, I see a darkness.
(Oh) no, I see a darkness.
Oh no, I see a darkness.
Did you know how much I love you?
Its a hope that somehow you,
Can save me from this darkness.

 

Med (hittills) över 15 studioalbum har Bonnie ”Prince” Billy skrapat ihop en 2-cd kompilation. I See A Darkness dominerar med åtta låtar. Det kunde kanske kommit med några till, men jag har också försökt få med låtar från flera skivor.

 

Nr

Låt

Album

1

Long Before

There Is No-One What Will Take Care Of You

2

Riding

There Is No-One What Will Take Care Of You

3

You Will Miss When I Burn

Days In The Wake

4

The Brute Choir

Viva Last Blues

5

New Partner

Viva Last Blues

6

Stablemate

Arise Therefore

7

You Have Cum In Your Hair And Your Dick Is Hanging Out

Arise Therefore

8

Idea And Deed

Joya

9

Nomadic Revery (All Around)

I See A Darkness

10

I See A Darkness

I See A Darkness

11

Another Day Full Of Dread

I See A Darkness

12

Death To Everyone

I See A Darkness

13

Song For The New Breed

I See A Darkness

14

Today I Was An Evil One

I See A Darkness

15

Black

I See A Darkness

16

Raining In Darling

I See A Darkness

17

Careless Love

Ease Down The Road

18

Grand Dark Feeling Of Emptiness

Ease Down The Road

19

Ain’t You Wealthy, Ain’t You Wise

Master And Everyone

20

Wolf Among Wolfes

Master And Everyone

21

Even If Love

Master And Everyone

22

Hard Life

Master And Everyone

23

Blood Embrace

Superwolf

24

I Gave You

Superwolf

25

Some Say (I Got Devil)

The Brave And The Bold

26

Love Comes To Me

The Letting Go

27

Strange Form Of Life

The Letting Go

28

Cursed Sleep

The Letting Go

29

I Called You Back

The Letting Go

30

You Remind Me Of Something

Lie Down In The Light

31

For Every Field There Is A Mole

Lie Down In The Light

32

Willow Trees Bend

Lie Down In The Light

33

There Is Something I Have To Say

Beware

34

Where Wind Blows

The Wonder Show Of The World

35

Someone Coming Through

The Wonder Show Of The World

36

There Will Be Spring

Wolfroy Goes To Town

37

Quail And Dumplings

Wolfroy Goes To Town

38

We Are Unhappy

Wolfroy Goes To Town

 

Sista låten heter “We Are Unhappy” och det är både en fin avslutning och en bra beteckning för Bonnie ”Prince” Billy. Det handlar om mörka texter och enkel musik. Det är ändå vackert på sitt fula och ruffiga sätt. Låtarna är enkelt framförda. Ofta bara lite plink-plonkande på instrumenten. Definitivt aldrig någon överproduktion eller många instrument. Det funkar. Bonnie ”Prince” Billy sjunger både vackert och falskt. Jag tror inte han själv vet när han gör det ena respektive det andra. Det vackra/falska är inget att uppröras över, utan det ingår i själva konceptet. Till skillnad från de flesta andra artister inom genren är han också - med countrymått mätt - lite ful i munnen i sina texter. Att lyssna på en 160-minuters kompilation kräver att man är i rätt sinnesstämning. Men är man inte nere innan man börjar lyssna så blir man det efter ett tag med Bonnie ”Prince” Billy.

 

Bästa skiva är I See a Darkness.

Bästa låtar är The Brute Choir, Idea And Deed, I See A Darkness, Another Day Full Of Dread, Death To Everyone, Black, Some Say (I Got Devil), Strange Form Of Life och Quail And Dumplings.

 

 

Vic Chesnutt

vicchesnuttbwThis article (totally revised) is available in English here

En viktig gren är "Dark Americana. Den störste av alla inom ”Dark Americana” är, eller rättare sagt var, Vic Chesnutt. Vic Chesnutt avled på juldagen 2009. Han vaknade aldrig upp från en koma orsakad av en överdos muskelavslappnade medicin – sannolikt helt oavsiktligt. Ironiskt nog, beskriver han sitt förhållande till döden i låten ”Flirted With You All My Life”. I en intervju kommenterade han låten: ”You know, I've attempted suicide three or four times. It didn't take." Tragiskt. Ännu mer tragiskt är att hans musik inte fått större uppmärksamhet. Han har kvar sin hemsida http://vicchesnutt.com/ (hemsidan ser ut som den gjorde på juldagen 2009, lite spooky)

Vic Chesnutt växte upp i Zebulon, Georgia. Efter en bilolycka 1983 (alkoholpåverkad) blev han delvis förlamad och beroende av rullstol. Han plockade upp gitarrspelande. Michael Stipe i R.E.M. såg honom uppträda i Athens, Georgia och insåg begåvningen direkt. Stipe producerade också de två första albumen ”Little” (1990) och ”West of Rome” (1991). Många VC-kännare håller den senare skivan som den klart bästa i hans produktion, vilken i sig är imponerande stor. Utöver de två ovan nämnda: ”Drunk” (1993), “Is The Actor Happy?” (1995), “About To Choke” (1996), “The Salesman And Bernadette” (1997)”, “Merriment” (2000), “ Left To his Own Devices” (2001), “Silver Lake” (2003), “Ghetto Bells” (2005), “North Star Deserter” (2007), “Dark Developments” (2008), “At The Cut” (2009) och “Skitter on Take-off” (2009). Han medverkade både på andras skivor och samarbetade med andra på sina egna skivor, exempelvis på “The Salesman And Bernadette” med Lambchop (senaste skivan med Lambchop, Mr. M. som kom 2012 är för övrigt tillägnad Vic Chesnutt). På “Dark Developments” samarbetade han med Elf Power and The Amorphous Strums. Fler exempel finns.

 

image4 image5 image6 image7
abouttochoke  thesalesmanandbernadettte  merriment  lefttohisowndevices 
silverlake ghettobells northstardeserter darkdevelopments
atthecut skitter    

 

Vic Chesnutt ”slog igenom” genom att andra artister framförde hans låtar på skivan ”Sweet Relief II: Gravity Of The Situation” med betydligt mer namnkunniga artister, exempelvis R.EM. Någon egentlig hit eller storsäljare fick han aldrig, även om Vic Chesnutt hade en trogen krets av skivköpare och ett mycket högt anseende bland andra musiker. Häromåret kom f.ö. Cowboy Junkies ut med en cover-skiva med 11 Vic Chesnutt-låtar.

Med 14 studioalbum har Vic Chesnutt definitivt underlag till en dubbel-cd kompilation. Det skulle lika gärna kunnat bli en trippel-cd kompilation, utan någon märkbar kvalitetssänkning. Jag har givetvis alla skivor. Det är inte ofta man stöter på hans skivor på rundorna, utan jag har köpt dem på nätet. ”Left To His Own Devices” var f.ö. mycket svår att få tag på. Nedan följer en dubbel-cd kompilation. Enjoy.

   

Nr

Låt

Album

1

Isadora Duncan

Little

2

Bakersfield

Little

3

Withering

West Of Rome

4

Sponge

West Of Rome

5

Panic Pure

West Of Rome

6

West Of Rome

West Of Rome

7

Supernatural

Drunk

8

Sad Peter Pan

Is The Actor Happy?

9

Betty Lonely

Is The Actor Happy?

10

Guilty By Association

Is The Actor Happy?

11

Threads

About To Choke

12

Bernadette & Her Crowd

The Salesman And Bernadette

13

Arthur Murray

The Salesman And Bernadette

14

Woodrow Wilson

The Salesman And Bernadette

15

Blanket Over The Head

The Salesman And Bernadette

16

Merriment

Merriment

17

Very Friendly Lighthouses

Left To His Own Devices

18

Distortion

Left To His Own Devices

19

Styrofoam

Silver Lake

20

Wren’s Nest

Silver Lake

21

The Garden

Ghetto Bells

22

Everything I Say

North Star Deserter

23

Fodder On Her Wings

North Star Deserter

24

Rustic City Fathers

North Star Deserter

25

Debriefing

North Star Deserter

26

Marathon

North Star Deserter

27

Mystery

Dark Developments

28

Coward

At The Cut

29

Chinaberry Tree

At The Cut

30

Chain

At The Cut

31

Concord Country Jubilee

At The Cut

32

Flirted With You All My Life

At The Cut

33

Granny

At The Cut

34

Feast In The Time Of Plague

Skitter On Take-Off

35

Sewing Machine

Skitter On Take-Off

 

Musiken är mycket mörk med svart humor och självironi. På All Music Guide beskrivs musiken som "skewed, refracted version of Americana that is haunting, funny, poignant, and occasionally mystical, usually all at once". 

vicchesnutt altVic Chesnutt tog dock sitt eget artisteri på djupaste allvar. På Youtube finns ett fint klipp från en konsert där en kille i publiken utan större eftertanke sätter sig på scenkanten framför Vic som blir helt galen. ”Get the fuck off my stage”, skriker Vic och blänger. Killen dryper långsamt av. Det handlar dock inte om något storhetsvansinne eller någon skev verklighetsuppfattning, utan om respekt och värdighet som artist. Vic Chesnutt led efter olyckan 1983 av kronisk smärta och var anhängare av medicinsk marijuana. Han hade också perioder av återkommande depressioner. P.g.a. förlamningen hade han endast rörlighet i två fingrar kunde han endast spela enklare ackord på gitarr. Den kraft som strömmar från Vic Chesnutt är mot denna bakgrund anmärkningsvärt. Orkestreringen är ofta minimal. Man tänker inte på den. Den bara finns där. Sång och musik sammanstrålar i ett. Vic Chesnutt hade en egen stil eller rättare sagt stilar. Han kunde vräka på rejält och röja som i ”Distortion” och ”Everything I Say” eller vara minimalistisk som i ”The Garden” och ”Marathon”. Vic Chesnutt var en oerhört begåvad låtskrivare. Han skrev om livets avigsidor. Som han uttryckte det själv: “Other people write about the bling and the booty. I write about the pus and the gnats. To me, that's beautiful." Som här i ”Marathon” från ”North Star Deserter”.

 

to-do lists on a long yellow legal pad
blue windsor knots framed by basic black
resplendent tables
great forests of paper plates
carrying the weight of the world
saps every ounce of your strength

in training to run a marathon

miles and miles and miles
with your sunday shoes on
in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your dress shoes on

but all the recurring dreams
will increase and then peter out and cease
tears do evaporate
but oh so slowly like piss on toilet seat

in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your sunday shoes on
in training to run a marathon
miles and miles and miles
with your dress shoes on

 

Bästa skiva är North Star Deserter. At The Cut, The Salesman And Bernadette och West of Rome är också fantastiska.
Bästa låtar är Withering, Panic Pure, Supernatural, Betty Lonely, Bernadette & Her Crowd, The Garden, Everything I Say, Debriefing, Marathon, Flirted With You All My Life.

Vic Chesnutts liv bestod inte bara av smärta, utan även av stora ekonomiska problem. När han dog 2009 var han överhopad av obetalda läkarräkningar. Han dog endast 45 år gammal. Samtidigt kan man bara spekulera i vilka skivor han kunnat göra om han fått leva. De sista skivorna “North Star Deserter” och ”At The Cut” visade hur mycket mer av musik som fanns kvar inom honom. Aldrig har en man i rullstol fört så mycket väsen. Och det är samtidigt så egensinnigt och begåvat.

 

 

Pinebox Serenade

This article (slightly revised) is available in English here

Pinebox Serenade är från Denton, Texas, se hemsida http://www.pineboxserenade.com/
Denton är för övrigt ett viktigt kluster i ”Gothic Country”-världen.
PineboxnewPinebox syftar - såvitt jag kan förstå - i amerikansk slang på den enklast tänkbara kistan vid begravningar. Pinebox Serenade är ett klockrent bandnamn för ett ”gothic country”-band, eller ”gothic americana” eller ”goth-grass” som är andra vanliga etiketter på bandet.

Pinebox Serenade startades år 2003 av Chris Welch (gitarr och sång) och Patrick Newkirk (mandolin och sång) som en akustisk trio med bluegrass-inriktning. I dag består gruppen av ytterligare fem medlemmar: Holly Manning (fiol), Tyler Adams (bas), Cris Ott (steel gitarr, cello), Nick Foreman (banjo, dragspel och sång) och Jeff Barnard (trummor). Flera av medlemmarna är även engagerade i andra grupper/konstellationer som spelar rockmusik på Denton-scenerna. Pinebox Serenade’s musik ligger rätt nära rocken så helt apart är det inte. 

Musiken är inte särskild tillkrånglad. Pinebox Serenade stil ligger nära vanlig alt-country med dragning åt det traditionella hållet, men med skillnaden att det ligger slingor av banjo, mandolin och fiol ovanpå. Pinebox Serenade anser själva att de med tiden kommit att utvecklas mot det mer rockigare hållet. Chris Welch (i rutig skjorta mitt på bilden) står för merparten av sången och har en fin och djup baryton. Låtarna är av högsta klass. Med sju bandmedlemmar (och ännu fler instrument) finns en risk för att ljudbilden blir tjock och tillrättalagd, men det är mycket minimalistiskt hållet. En musikkritiker beskriver musiken som ”music that is formed from the dirt of despair, songs of love and rejection, life and death, daily pleasures and hourly pains”. Mycket väl formulerat, tycker jag.

Pinebox Serenade har gjort tre studioalbum ”Pinebox Serenade” (2005), “Let The River Take Them Home” (2008) och The Silent Years (2013). Den första skivan är inspelad och producerad av Brent Best i hans hemmastudio och utgiven på ett mindre skivbolag, Hot Links Records. Den andra skivan är också den inspelad och producerad av Brent Best och utgiven på det numera insomnade skivbolaget, Devil’s Ruin Records. Även den tredje skivan är inspelad och producerad av Brent Best och utgiven av bandet. Särskilt den andra skivan är extremt svår att få tag på (förbannelsen med att ge ut dem på små bolag som sedan läggs ned). Jag har dock efter mycket letande på webben lyckats få tag på den. Let The River Take Them Home fann jag till slut i Graz, Österrike (!), var annars? Jag var nära nervsammanbrott när leveransen drog ut på tiden (18 dagar). Det var också osäkert om det tredje albumet skulle släppas på cd. Jag har varit i mejlkontakt med Chris Welch. Hans besked var lugnande. Pinebox Serenade skulle lägga upp cd:n för beställning på Bandcamp, men sköta distributionen av skivan själva. D
et var mycket lugnande besked eftersom jag inte bor i Denton, Texas och cd är mitt format. I oktober 2013 köpte jag ett av exemplaren i första utgåvan (limiterad till 20 exemplar!). På den tredje skivan har bandet rört sig från countryn och mot rocken. Det har tycker jag är lite synd.

 pinebox large  let the river new  PS tsy  

 
Omslagen är mycket snygga. På omslaget till Pinebox Serenades första skiva drar en pojke - med ett påtagligt bekymrat ansiktsuttryck - en anka i ett snöre. På baksidan följer pojken ett begravningsfölje bestående av en björn, sköldpadda, elefant, struts, flodhäst och giraff (!) bärande en kista (pinebox). Omslaget är designat av Brian Gibb på Art Prostitute i Denton. Det andra omslaget är ursnyggt. Två genomskinliga hjortar avbildade mot en gråspräcklig bakgrund. På baksidan två armar i medeltida rustning som bildar en romb. Omslaget till ”Let The River Take Them Home” är designat av Agnieszka Ledochowska. Det andra omslaget är snyggt, men inte riktigt i samma klass som de två föregående. Det är designat av Tony Ferraro.

Tonviken i kompilationen ligger på de två första albumen. Pinebox Serenade har med en låt (The Lash) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är utan tvekan en kvalitetsstämpel.

Nr

Låt

Album

1

Lost Pines

Pinebox Serenade

2

Snow, OK

Pinebox Serenade

3

Emptiness

Pinebox Serenade

4

Gravediggers Blues

Pinebox Serenade

5

Town Drunk

Pinebox Serenade

6

Last Breath

Pinebox Serenade

7

Diamond Bessie

Pinebox Serenade

8

Black Dress

Pinebox Serenade

9

Your Turn

Pinebox Serenade

10

Carried Away

Pinebox Serenade

11

Woven Arms

Let The River Take Them Home

12

Bottle And Rusty Blade

Let The River Take Them Home

13

The Plains

Let The River Take Them Home

14

Too Cold To Snow

Let The River Take Them Home

15

The Faithful

Let The River Take Them Home

16

Forgiveness

Let The River Take Them Home

17

Sons Of Soil

Let The River Take Them Home

18

Darkness Falls

Let The River Take Them Home

19

Witch On The Mountain

Let The River Take Them Home

20

The Lash

Let The River Take Them Home

21 

Brushfire 

The Silent Years 

22 

San Saba 

The Silent Years 

23 

Shine 

The Silent Years 


Bästa skiva är Let The River Take Them Home.

Bästa låtar är Lost Pines, Snow, OK, Woven Arms, Bottle And Rusty Blade, The Plains, Forgiveness, Witch On The Mountain och The Lash.

Prenumerera på denna RSS-feed

The Blackthorns

Mest besökt Gothic

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

.357 String Band

08-10-2012 Hits:10630 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here .357 String Band är (var) från Milwaukee, Wisconsin, se hemsida http://www.streetgrass.com/ (denna hemsida underhålls inte, fungerar inte och det är högst tveksamt om...

Read more

Gothic Country, Southern Gothic, Gothic …

12-08-2012 Hits:10188 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

Read about Gothic Country in English by the same Author hereNu är det dags att ge sig på den svåra men angelägna uppgiften att försöka beskriva en musik som inte...

Read more

Strawfoot

25-08-2012 Hits:8012 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here Strawfoot är från St. Louis, Missouri och bildades år 2004. Det var från början menat som ett studioprojekt, men istället blev det ett...

Read more