Menu
Konztroll

Konztroll

Reverend Glasseye

This article (totally revised) is available in English here

Reverend Glasseye (tidigare Reverend Glasseye And His Wooden Legs) har flyttat runt en hel del. Reverend Glasseye startade i Denver, Colorado (som är ett mycket viktigt kluster i ”Gothic Country”-världen). Bandet flyttade bandet till Boston, Massachusetts år 2001. Sedan år 2007 är Reverend Glasseye lokaliserat till Austin, Texas. Reverend Glasseye tog en ”paus” år 2009. Om denna ”paus” är permanent eller inte får framtiden utvisa, se hemsida http://www.reverendglasseye.com/

beckley

Reverend Glasseye - vilket namn! Ordet Reverend hittar man i och för sig här och där, men Glasseye är inte vanligt förekommande. Namnet kommer från ett glåpord. Som barn genomgick huvudpersonen i bandet en ögonoperation och hade under en period ett ögonskydd. Han blev givetvis retad av andra barn med glåpord som ”Glasseye” och namnet blev kvar - med det viktiga tillägget ”Reverend”.

Frontfigur (och i princip hela konceptet) är Reverend Glasseye a.k.a. Adam Beckley (sång, banjo, mandolin, gitarr och klockspel m.m.). Man behöver vara epidemiolog för att hålla reda på bandets alla konstellationer och byten av medlemmar. Bland andra har Timothy Maher, Richard Cuneo, Dennis Maher, Piet Masone, Jon Wobesky, Wendy Emerson, Paul Dilly, Kevin Corzett, Cassandra Lomas, Ryan Rooney, Barbara Arriaga, Randall Holt, Scott Hinman och Thom Washburn spelat i Reverend Glasseye. Därutöver medverkade ofta Tom Hagerman, Paul Fonfara och Stevhen Iancu som inhoppande gäster. Puh. Adam Beckley och Timothy Maher har f.ö. ett förflutet i Slim Cessna’s Auto Club (se även Jay Munly). I dag består bandet - såvitt jag kunnat utröna - av Reverend Adam ”Glasseye” Beckley, Barbara Arriaga (cello), Randall Holt (cello), Scott Hinman (orgel) och Thom Washburn (trummor). I den senaste uppsättningen har Reverend Glasseye rört sig mot en mer nedtonad och mörkare ljudbild.

Reverend Glasseye kan etiketteras som ”dark salvation music”. Musiken består av fartfylld cabaret-vaudeville-punk-country. Reverend Glasseye är kända för sina spektakulära framträdanden, bl.a. har de år 2005 vunnit en prestigefull bandtävling ”Battle of the Bands, WBCN Rock And Roll Rumble” i Boston. Reverend Glasseye har f.ö. en licens att viga och assistera vid dop och begravningar. Den ordnade han på nätet till en billig peng. De religiösa inslagen i texterna finns med, men inte med den konsekvens eller det allvar som kännetecknar exempelvis 16 Horsepower. Men vad sägs om denna text från titellåten ”Black River Falls”.
"The funeral was filled with grief
Her mother made not a sound
No one could hear her bite her fingers off
Buried alive underground.”

Alla ”gothic country”-intresserade gillar inte Reverend Glasseye. Huvudkritiken går ut på att det går alldeles för snabbt, är stökigt och allmänt störande. Framförallt är det sången som brukar kritiseras för att vara nasal, skrikig och ibland helt ourskiljbar. Adam Beckley har en bakgrund i punken, vilket kan förklara saken. Men undantag finns. Kanske är det också ett problem för bandet att attityden ibland överskuggar begåvningen. Det är åtminstone min åsikt om man tar sig lite tid att lyssna igenom skivorna ordentligt. I flera av sina låtar visar Reverend Glasseye att de kan göra helt olika sorters musik. Live är det nog ingenting man kan göra åt saken, tror jag.

Reverend Glasseye har gjort tre studioalbum ”Black River Falls” (2001), “Happy End And Begin” (2004) och “Our Lady Of The Broken Spine” (2005). Skivan “Happy End And Begin” är endast dryga 22 minuter lång och klassas både som en CD och som EP (CDS). Det finns också en demo-skiva från år 2009 “One Year Lost At Sea” utgiven i endast 50 exemplar. ”Black River Falls” har en kultstatus i “gothic country”-kretsar och är utgiven på CooCoo Birds Records, medan de två andra är utgivna på bolaget Music for Cats. Enligt uppgift finns (eller fanns) planer på en ny skiva med arbetsnamnet ”The Good Times”. Skivan skulle komma ut under år 2010, men har av något eller några skäl har detta inte blivit av. Vem vet, kanske av ekonomiska skäl? Man blir definitivt inte miljonär på ”gothic country”. Snarare tvärtom. På hemsidan kan man skänka pengar till artisten för skivutgivning och andra utvecklingsprojekt.

b r f happy end our lady


Omslagen är perfekta. På samma sätt som ett bokomslag ska tala om vad boken handlar om ska omslaget till skivan tala om vad det är för slags musik. På omslaget till skivan ”Black River Falls” finns ett tinotypiskt foto med två uppklädda flickor med varsitt ljus i handen. Omslaget är designat av Cyan Puppy Design. På omslaget till skivan ”Happy End And Begin” sitter en flicka med ett lamm i knät, medan ett vakande öga håller koll på de två ormarna i närheten. Omslaget pryds även av yxa, hacka och sirligt skrivet bandnamn som är designat av Abigail Karp. På omslaget till skivan ”Our Lady Of The Broken Spine” ligger en dam, i en spöklik skog där löven precis släppt från träden, placerad i en minst sagt förvriden kroppsställning, typ bruten ryggrad. Jeff Lowe har gjort målningen. Mycket gothic country”-aktigt.

Nedan följer ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de tre studioalbumen (i kronologisk ordning). Reverend Glasseye har med en låt (Blood O'Lambs) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är i sig en kvalitetsstämpel. 

 

Nr

Låt

Album

1

Midnight Cabaret

Black River Falls

2

No Road Out Of Houston

Black River Falls

3

Blood O’ Lambs

Black River Falls

4

Penitentiary Highball

Black River Falls

5

Seven Little Girls

Black River Falls

6

3 Ton Chain

Black River Falls

7

Carnival Of Pills

Black River Falls

8

Black River Falls

Black River Falls

9

The World Is Not My Home Sir

Happy End And Begin

10

Sins Of Portsmouth

Happy End And Begin

11

Promenade

Our Lady Of The Broken Spine

12

God Help You Dumb Boy

Our Lady Of The Broken Spine

13

17 Lashes

Our Lady Of The Broken Spine

14

Belle’s Palsy

Our Lady Of The Broken Spine

15

Sleep Sweet Countrymen

Our Lady Of The Broken Spine

16

King Of Men

Our Lady Of The Broken Spine

 

Bästa skiva är Black River Falls.
Bästa låtar är Midnight Cabaret, Penitentiary Highball, 3 Ton Chain, Carnival Of Pills, Black River Falls, The World Is Not My Home Sir, God Help You Dumb Boy, 17 Lashes och Sleep Sweet Countrymen.

Blanche

blanchestorThis article (slightly revised) is available in English here

Blanche är från Detroit, Michigan. Blanche kan beskrivas som ”gothic country”-genrens svar på Roxy Music. Musiken är extremt snygg och välproducerad samtidigt som bandets yttre är mycket välpolerat. Bandets klädstil är klassisk vintage - ungefär som om de vore födda i helt fel decennium. Men det är ändå ”gothic country”, se hemsida http://www.blanchemusic.com/
Även denna grupp utgörs av ett äkta par, Dan John Miller (gitarr och sång) och Tracee Mae Miller (bas och sång). I bandet ingår också Davy Feeny (pedal steel), Lisa ”Jaybird” Jannon (trummor) och Little Jack Lawrence (banjo och autoharp). Den senare ersatte Brian ”Patch” Boyle.
På hemsidan kan man läsa om Blanche’s Mission Statement: ”To create, maintain and extend throughout the community high standards of musical standards”. En bra verksamhetsidé för ett band, eller hur? Blanche har etiketterats som ”gothic-indie-folk-medicine show revivalists”. Bandet är mycket samspelt. Dan och Tracee sjunger växelvis om vartannat i vackra harmonier i mycket välskrivna melodier. Blanche saknar helt det råa uttryck som många av de andra banden inom genren har. Musikaliskt (skicklighetsmässigt) spelar Blanche i en helt annan och högre division, men skicklighet är som du kanske redan har förstått inte den enda (eller viktigaste) parametern inom ”gothic country”. Texterna utgörs av både vardagliga och dystra berättelser. Som exempelvis i låten “So Long Cruel World”:

“Folks you think I’d be happy and delighted
Because all my dreams are finally coming true
But did I mention all my dreams are nightmares
And in my head there’s a storm about to brew”

Blanche har gjort två studioalbum ” If We Can’t Trust The Doctors…” (2004) och Little Amber Bottles (2007). De är båda mycket bra såväl vad gäller arrangemang, ljudbild som låtkvalitet. If We Can’t Trust The Doctors… är den mest helgjutna skivan av de två. Blanche kan överraska ibland. Inbäddad i den sista låten Someday kommer efter ca 30 sekunders tystnad Blanche’s version (knappt möjlig att urskilja) av Van Halens låt Running With The Devil, men med det viktiga tillägget: ”I was running with the Devil but Jesus has called med back home”. Blanche har ingen ny skiva på gång såvitt jag kunnat utröna.

if we little a    


Nedan följer ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de två studioalbumen (i kronologisk ordning). If We Can’t Trust The Doctors kommer med i sin helhet. Jag har kommit fram till slutsatsen att det är motiverat i detta fall.

 

Nr

Låt

Album

1

(Preamble)

If We Can’t Trust The Doctors

2

Who's To Say

If We Can’t Trust The Doctors

3

Do You Trust Me?

If We Can’t Trust The Doctors

4

Superstition

If We Can’t Trust The Doctors

5

Bluebird

If We Can’t Trust The Doctors

6

So Long Cruel World

If We Can’t Trust The Doctors

7

Another Lost Summer

If We Can’t Trust The Doctors

8

Jack On Fire

If We Can’t Trust The Doctors

9

Garbage Picker

If We Can’t Trust The Doctors

10

The Hopeless Waltz

If We Can’t Trust The Doctors

11

Wayfaring Stranger

If We Can’t Trust The Doctors

12

Someday

If We Can’t Trust The Doctors

13

A Year From Now

Little Amber Bottles

14

No Matter Where We Go...

Little Amber Bottles

15

What This Town Needs

Little Amber Bottles

16

Child Of The Moon

Little Amber Bottles

 17

 Little Amber Bottles

 Little Amber Bottles

 18

 O Death, Where Is Thy Sting?

 Little Amber Bottles

 19

 Exordium

 Little Amber Bottles

 20

 The World´s Largest Crucifix

 Little Amber Bottles

Bästa skiva är If We Can’t Trust The Doctors…
Bästa låtar är Superstition, So Long Cruel Bird, Jack On Fire, Wayfaring Stranger, A Year From Now och O Death Where’s Thy Sting.

Baptist Generals

BaptistThis article (slightly revised) is available in English here

Baptist Generals är från Denton, Texas, se hemsida http://www.baptistgenerals.com/ Baptist Generals kan beskrivas som ”gothic country”-genrens svar på Nirvana. Baptist Generals bildades år 1998 av Chris Flemmons (gitarr och sång) och Steve Hill (trummor). Under årens lopp har många musiker passerat revy, samtidigt som det blivit trängre på scenen. I den senaste uppsättningen ingår - såvitt jag förstår - utöver Chris Flemmons också Paul Slavens, Jeff Ryan, Peter Salisbury, Ryan Williams, Jason Reimer, David Pierce och Charles Brunswick. En presentation av bandmedlemmarna på nätet inleds med formuleringen ”…included but not limited to”. Vem som är medlem i bandet verkar således inte vara en viktig fråga.
Bandet är i likhet med Pinebox Serenade från Denton, Texas. Där upphör likheterna. Låt mig inleda med att säga att Baptist Generals inte är för alla. Musiken är extremt enkel, avskalad och rå, särskilt på den första skivan. Den låter som ett första rått utkast till demo. Men Baptist Generals gör rätt varierad musik. Det är stökig country-grunge å ena sidan och plink-plonkande å andra sidan. Sången är skrikig och opolerad på gränsen till outhärdlig. Det finns ett fint inspelat inslag på låten Ay Distress där en mobil plötsligt börjar ringa (ca 25 sek från slutet), följt av ett fullständigt vansinnesutbrott från ägaren till telefonen. De andra i bandet tar det lugnare: ”Hey hey, its OK…we’ll do it again…”. Måste höras. Definitivt en kandidat till bästa rock-roll-skrik på denna hemsida. Texterna handlar i korthet om ”interpersonal desolation, detachment and emotional ruin”. De senaste år har Baptist Generals kommit att ”av-elektrifiera” sig och musiken framförs akustiskt och lågprofilerat. Bandet väljer också att spela på mindre ställen som konstgallerier, muséer och andra ställen.
Baptist Generals har gjort två studioalbum och en EP däremellan (EPn får vara med för att den är central i produktionen och har en fin ordlek i titeln). Skivorna är ”Dog” (2000), EPn “Void Touching Faster Victuals” (2002) och ”No Silver/No Gold” (2003). Baptist Generals tog en ”paus” mellan år 2009-2012. En ny skiva är enligt uppgift på gång under år 2012.

dog void no silver  


Nedan följer ett förslag till en cd-kompilation innehållande det bästa av de två studioalbumen och EP:n (i kronologisk ordning).

 

Nr

Låt

Album

1

2/3rd Jim's Head

Dog

2

Blue Suit Tobacco

Dog

3

Sweet Red Wine

Dog

4

Socials

Dog

5

Damn The Bloom

Dog

6

Jim's Head

Void Touching Faster Victuals

7

Fucked Up Life

Void Touching Faster Victuals

8

Unimaginative

Void Touching Faster Victuals

9

Ay Distresss

No Silver/No Gold

10

500 League Reunion March

No Silver/No Gold

11 

Diminished

No Silver/No Gold

12

Going Back Song

No Silver/No Gold

13

Creeper

No Silver/No Gold

14

Preservatine

No Silver/No Gold

15

On A Wheel

No Silver/No Gold

16

Feds On A Highway

No Silver/No Gold

Bästa skiva är No Silver/No Gold.
Bästa låtar är Sweet Red Wine, Jim’s Head, Fucked Up Life, Unimaginative, Ay Distress, Diminished, Going Back Song, Creeper, Preservatine, On A Wheel och Feds On The Highway.

.357 String Band

357bandThis article (slightly revised) is available in English here

.357 String Band är (var) från Milwaukee, Wisconsin, se hemsida http://www.streetgrass.com/ (denna hemsida underhålls inte, fungerar inte och det är högst tveksamt om den någonsin fungerat). Ironiskt nog, är det en god illustration över bandets kommunikations- och marknadsföringsstrategier. .357 String Band tillhör mina absoluta favoriter. Bandet är - liksom flera andra band inom ”gothic country” - sprunget ur punkrocken (vilket förklarar drivet, energin och attityden). Det finns även en koppling till rockabilly. .357 String Band bildades år 2004. Efter att ha bestämt sig för att börja spela bluegrass (!) ägnade bandet de första åren åt att lära sig att behärska instrumenten och att uppträda på mindre ställen i Milwaukee, bl.a. Riverwest’s Circle A Café. Övning gav färdighet. Medlemmarna behärskade sina instrument till fullo. .357 String Band musik kallas bl.a. ”streetgrass”, ”bluegrass on steroids”, ”amphetamine-fueled mountain music” eller betecknas som ”gutter punk meets Appalachia”. Bluegrass från nordstaterna - är det möjligt? Som framgår av avsnittet Introduktion kommer bra musik från de mest oväntade ställen i USA. Musiken är inte bunden av geografi. Tvärtom, när musiken kommer från något helt annat ställe än ursprunget är den ofta helt oförstörd och obesmittad. Ibland bättre än originalet.

 

357medpistol.357 String Band bildades av Derek Dunn (gitarr, sång), Joseph Huber (banjo, fiol och sång), Rick Ness (bas) och Jayke Orvis (multiinstrumentalist bl.a. mandolin). Bandet hade ingen uttalad frontfigur, men Derek Dunn var oftast den som förde bandets talan. Enbart stränginstrument (string band) är ett lika vågat som intressant upplägg. Trummor saknas helt och hållet. Det gör inget. Basen, gitarren, banjon och mandolinen för sig och tillsammans är fullständigt makalösa. .357 String Band turnerade i stort sett jämt både i USA (spelade i alla stater utom två) och i Europa. Det hårda arbetet tog ut sin rätt på olika sätt, bl.a. blev bandets familjerelationer lidande. I juni 2009 sparkades Orvis från bandet p.g.a. meningsskiljaktigheter när det gällde ”creative as well as business aspects of the band”. Det var en uppslitande händelse, vilket framgår med plågsam tydlighet i bandets tillkännagivande på nätet och i kommentaren från Orvis. Trots en målande beskrivning av händelsen som ”dropping me lika a groupie” var Orvis stor nog att ändå uttrycka sin sympati för bandet och för sin efterträdare, Billy Cook. Men slutet för .357 String Band skulle komma drygt två år senare. På senhösten 2011 meddelade .357 String Band att det hela var över. Bakgrunden var att Joseph Huber hade bestämt sig för att sluta i bandet p.g.a. att såsom det uttrycktes av bandet på nätet ”the aesthetic of The .357 String Band no longer represents him; he will returning to school to study woodworking, and pursue his own musical interest part time. The other three of us could not agree on a way to continue The .357 String Band without him.” Det var det formella skälet. Hubers beslut att hoppa av var knappast den enda orsaken till att bandet lade ned. Det lyfte aldrig ekonomiskt för bandet. Utan någon kommersiell framgång eller utsikter om det inom en förutsebar framtid går det på sikt inte att arbeta oförtrutet vidare. Det är en obarmhärtig naturlag i musikens djungel. .357 String Band räknade ut detta på egen hand den hårda vägen.

 

Två avskedskonserter hölls i Turner Hall i Milwaukee respektive på Crunchy Frog i Green Bay den 25 och 26 november 2011. Förband var Trapper Schoepp & The Shades (deras release-party) och Those Poor Bastards (också från Wisconsin). Det finns ett fint konsertklipp från konserten i Turner Hall på Youtube. Derek Dunn inför den avslutande låten: “Keep on supporting local music, the local economy, and keep on taking care of each other. You’re the best fucking fans in the world”. Sedan bryter helvetet löst i låten ”Rollin’ Down The Track”. Efter denna avslutning kan ingen människa vid sina sinnes fulla bruk hävda något annat än att .357 String Band levererade ända in i kaklet. Ett mycket värdigt slut för övrigt.

hardtimesJag kan inte riktigt släppa historien om .357 String Band. ”Music business” är annars precis som ett långsamt och förutsebart TV-program där Sir David Attenborough torrt och sakligt kommenterar att djur dör till höger och vänster. Regnet kommer till savannen och livet går vidare. Jag har funderat en hel del på varför just detta bands historia engagerar mig. En viktig förklaring är den monumentala orättvisan i detta fall: intresset för musiken, det stora engagemanget, den enastående begåvningen, den löjligt låga avkastningen på nedlagt arbete, alla försakelser av familj och vänner samt den obrutna livssynen trots den uteblivna kommersiella framgången. Vad är då förklaringen till att det aldrig lyfte för bandet? I olika intervjuer lyfter bandet själv fram avsaknaden av strategier för att göra sin musik och bandet känt. I en tid då minsta perifera skitband arbetar mer med kommunikation än sin musik och kallar köparna för marknadssegment samt använder sig av kanalseparation för att sälja skiten var .357 String Band något av en dinosaurie. Bandet var extremt dåliga på att marknadsföra sig och hatade det samtidigt, vilket i sammanhanget inte är någon bra kombination. Bandet hade hela sitt fokus på att spela och turnera. Lite naivt kanske, men att ha kvar sin integritet och bara göra det man tror på är inte så dumt det heller. Inte i mina ögon i alla fall. Om man får fantisera litegrann: med lite hjälp av en verkligt hårdför manager, typ Peter G. Grant hade .357 String Band kunnat skörda frukterna av sitt arbete på ett helt annat sätt än vad som nu blev fallet.

  

357vapenI en intervju efter upplösningen av bandet på http://www.savingcountrymusic.com/ säger Derek Dunn: ”I’ve played shows in front of thousands of people, which was awesome, and shows in front of 5 people singing every word to every one of our songs, which was even more awesome. I learned to love my country by traveling around it in a van, and I learned to love my home by traveling around the country. People around the world are listening to our creative output. In many ways, I am absolutely the luckiest person on Earth. All that being said, .357 also caused me an insane amount of blood, sweat, and grief.” Med över 500 spelningar under sju år under minst sagt oglamorösa förhållanden körde de slut på sig själva. På ovan nämnda hemsida avslutas recensionen av .357 String Bands avskedskonsert i Milwaukee med orden: ”Rest easy boys, you did well”. Mycket väl sammanfattat, tycker jag. Staten Wiconsins motto består för övrigt enbart av ett ord: ”Forward”. .357 String Band - ni har min fullständiga och oreserverade respekt. 

   

Hur ska jag beskriva musiken? På distributörens (CD Baby) hemsida finns en recension av bandet ”This ain’t your grandaddy’s bluegrass, this is streetgrass”. Klatschigt, men jag håller inte riktigt med. .357 String Band är trogna bluegrassen, men de tillför också något helt eget och nytt till genren som i hög grad är revitaliserande, typ neo-traditionell bluegrass. Mer specifikt tänker jag på influenserna av mördarballader, dark americana, gospel, outlaw country, mountain music, punk, speed metal m.m. Texterna är mycket mörka, men det finns också hopp i .357 String Bands värld. De bibliska referenserna är mycket vanligt förekommande. Det finns ett litet problem i musiken och det är följande. Det konstnärliga uttrycket i form av kompositionen av låtarna blir ofta underordnat själva framförandet. Det ligger i sakens natur. Det är inte lätt att uppfatta alla nyanser när .357 String Band drar igång (vare sig det är på skiva eller live). Men det skickliga hantverket framgår tydligt om man lyssnar mycket och ordentligt på musiken. De spelar extremt snabbt, men samtidigt exakt rätt. Det är ju inte alltid som båda dessa parametrar är samtidigt uppfyllda i musikens underbara värld, särskilt inte inom ”gothic country-världen”.

 

ghosttown fireandhail lightningfromthenorth  

 

.357 String Band har gjort tre album utgivna på egen hand. Den första skivan heter ”Ghost Town” (2006). Releasepartyt hölls på Linneman’s Riverwest Inn, Milwaukee den 15 juli 2006. Inuti omslaget står ett "mission statement": "Rather be hated for what we are than loved for what we ain't." Den andra skivan heter ”Fire & Hail” (2008). Releasepartyt hölls på Mad Planet, Milwaukee den 26 april 2008. Skivan kvalar in på plats nr 7 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/ Den tredje skivan heter “Lightning From The North” (2010). Releasepartyt hölls på Turner Hall, Milwaukee den 12 februari 2010. .357 String Band har med en låt (Holy Water) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodenticide III). Det är som framgått av flera andra artiklar i denna serie en kvalitetsstämpel.

Det har varit en mycket lång och traumatiskt resa innan jag fick tag på samtliga skivor. De två första skivorna är utgångna och mycket svåra (och dyra) att få tag i. Den första skivan (originalutgivningen) "Ghost Town" betingar i dagsläget ett pris på ca $125 begagnad på amerikanska Amazon (ännu dyrare på brittiska Amazon, ca £150 respektive tyska Amazon ca 190). Den första skivan är dock glädjande nog återutgiven på holländska Rosa Records, vilken jag köpte för normalpris - lite motvilligt - för jag ville ju helst ha originalutgåvan. Oväntade händelser inträffar ibland. Under en cdrunda i början av år 2013 fiskade Micke Å. upp "Ghost Town" för 45 kr från någon av Skivbörsens många och svårtillgängliga högar. Det var Rosa Records-utgåvan, men ändå. Jag har aldrig hört talas om eller sett en .357-skiva i Stockholm eller i Sverige överhuvudtaget. Fyndet har fått ett nytt hem hos Johan som också skriver artiklar på denna hemsida. Den andra skivan "Fire & Hail" är i princip aldrig till försäljning vare sig ny eller begagnad. Den har inte ens ett pris. Jag har gått igenom eld och vatten för att få tag i den. Jag har fullständigt dammsugit nätet och mejlbombat halva Wisconsin. När det gäller skivor har jag utrustats med tålamod som tål att jämföras med Job. En tisdagmorgon i slutet av februari 2013 fanns den plötsligt där - begagnat på nätet till priset 30$ - under några skälvande ögonblick.  Jag fibblade nervöst på tangenterna men fick till slut iväg beställningen. Säljaren var lokaliserad i Oak Creek i Milwaukees södra del. Mindre än en vecka senare kom skivan fram. Skivan var i s.k. "mint condition". Det var sannolikt det absolut finaste ögonblicket i min skivköparkarriär som sträcker sig mer än 35 år tillbaka i tiden. Den tredje skivan "Lightning From The North" är däremot lätt att få tag i. Ett fjärde obetitlat album från gruppen var på gång vid upplösningen, bl.a. med låtarna ”Let The Bones Be Burned”, ”Tongues Of Fire” och ”Poisonous Circles”. Endast ett mindre inspelningsarbete återstod innan det var dags för mixning och mastering, men den skivan kommer med största sannolikhet aldrig att se dagens ljus. 

Omslagen är snygga. På omslaget till första skivan: bandet i motljus och med ett kulhål i en glasruta uppe till höger. På andra skivan: en banjospelande figur mot en bakgrund av eld och hagel. Joseph Huber har gjort omslaget. På tredje skivan: bandets örnlogga tryckt på beige-grått papper.

Det går in en hel del låtar på en kompilation med .357 String Band, eftersom låtarna är korta. Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

 

Nr

Låt

Album

1

Riot Act

Ghost Town

Evil On My Mind

Ghost Town

Raise The Moon

Ghost Town

4

Hard Times

Ghost Town

Little Black Train Of Death

Fire & Hail

6

Fire & Hail

Fire & Hail

7

Cluck Ol' Hen

Fire & Hail

8

Black River Blues

Fire & Hail

9

Down On A Bender

Fire & Hail

10

Glory, Amen

Fire & Hail

11

Holy Water

Fire & Hail

12

I'm Gone

Fire & Hail

13

Darleen

Fire & Hail

14 

 Long Put Down That Gospel

 Fire & Hail

15

Two White Horses

Fire & Hail

16

Rollin' Down The Track

Fire & Hail

17

Lightning From The North

Lightning From The North

18

Darkness In My Soul

Lightning From The North

19

The Harvest Is Past

Lightning From The North

20

Head On My Heel

Lightning From The North

21

Rags To Rags

Lightning From The North

22

The Days Engrave

Lightning From The North

23

Ride Again

Lightning From The North

24

'Til Peace Or Hell

Lightning From The North


 

Bästa skiva är Fire & Hail.

Bästa låtar är Raise The Moon, Hard Times, Little Black Train Of Death, Black River Blues, Glory Amen, Rags To Rags, The Days Engrave och ‘Til Peace Or Hell.

 

Epilog

Vad hände sedan med medlemmarna i detta fantastiska band det vill säga Jayke Orvis (som efterträddes av Billy Cook), Joseph Huber, Derek Dunn och Rick Ness?

jorvisJayke Orvis deppade inte ihop. Så här säger han på sin hemsida http://www.broken-band.com/ ”I have no qualms telling you I was basically behind the .357 String Band steering wheel for the first 4 and a half years. People always ask, so I’m explaining. Shit happens, and it did, we stopped being friends. I also believe everything happens for a reason.” Jayke Orvis gick vidare på egen hand och gav ut skivan ”It’s All Been Said” på Farmageddon Records år 2010 (för övrigt bolagets första utgivning). Skivan fick ett mycket fint mottagande. Skivan kvalar in på plats nr 12 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/ Det finns tre kanonlåtar på skivan: Yankee Taste, Shady Grove och Dreadful Sinner. Numera finns ett band Jayke Orvis & the Broken Band. Bandet består av toppmusiker: Liz Sloan (fiol), Jared McGovern (ståbas), James Hunnicut (gitarr) och Joe Perreze (banjo). Courtney Kostrick brukar rycka in när Jared McGovern har förhinder. Samtliga har egna eller andra bandengagemang. Jayke Orvis andra platta ”Bless This Mess” kom i maj 2013. Det finns fyra kanonlåtar på skivan: Murder Of Crows, Clankertown, Lead Me Astray och Long Way HomeDet finns en live-upptagning av Lead Me Astray på Youtube från Linneman’s Riverwest Inn, Milwaukee den 14 juli 2012 som helt otroligt intensiv. Bandet turnerar konstant. Mottot är "Stand By Your Van". I detta fall kan man verkligen prata om "livspussel" när det gäller att få ihop allas kalendrar. Jayke Orvis & the Broken Band kommer till Stockholm 20 juni 2013. Inte världens bästa tid på året för ett konsertbesök, men jag ska försöka komma loss.

bcookBilly Cook, multiinstrumentalisten, spelar numera tillsammans med Dan Infecto, Darci Carlison och Ben Larson. Dan Infecto och Billy Cook har ett förflutet i Bob Wayne & The Outlaw Carnies. Billy Cook gav ut en soloskiva "Left To Remember" digitalt maj 2013 och den har i februari 2014 kommit på cd och går att beställa från Farmageddon Records. Titelspåret spelas av .357 String Band.  Det går rysningar när jag hör den. Skivan är beställd och jag återkommer med ett omdöme. Det kan inte ha varit lätt att komma efter Jayke Orvis. Dels var han mycket populär, dels var han otroligt skicklig på sitt instrument. Det är en ständigt återkommande fråga vilken av dem som var "bäst" och huruvida .357 String Band stod på sin höjd med Jayke Orvis eller med Billy Cook. Vissa anser att det skoningslösa drivet försvann när Jayke Orvis lämnade bandet. Andra bedömare håller Billy Cook högre (åtminstone i teknisk mening) än Jayke Orvis som mandolinspelare. Högre betyg kan man väl inte få. Nu verkar Billy Cook i första hand satsa på en solokarriär och en ny skiva, men om han skulle spela med alternativt vara med i andra band är det nog många "gothic country"-band som av ren självbevarelsedrift skulle vara mycket intresserade av Billy Cook's tjänster.

jhuber Joseph Huber slutade i .357 String Band p.g.a. ”the aesthetic of The .357 String Band no longer represents him”. Redan 2010 gav han ut skivan “Bury Me Where I Fall”. Huber har bytt ut banjon mot gitarren och hans gitarrspel är utsökt. På skivan framgår också vilken otroligt skicklig låtskrivare han är. Det är mycket starka låtar som levereras i denna debut. Jag tycker också att Joseph Huber sjunger bäst av alla i .357 String Band. Kanske inte den bästa tekniken, men det är mycket känsla i hans röst. Ensam på skiva är det inte heller samma besinningslösa tempo som med .357, utan mer singer/songwriter/country. Det finns fem urstarka låtar på skivan: Bury Me Where I Fall, Riddler’s Song, Death, Cruel Shadow, Be My Shade, Slow Death March och Can’t You See A Flood’s A-Comin. En andra skiva kom år 2012, “Tounges Of Fire”. Fyra av låtarna (Tongues of Fire, Walkin' Fine, An Old Mountain Tune and Hello Milwaukee) var avsedda för den fjärde skivan som aldrig såg dagens ljus. Huber's andra skiva är mer orienterad mot det traditionella country-hållet.  Den första skivan är klart bäst. Jag har självfallet båda skivorna. När jag jagade Fire & Hail var jag i kontakt med Joseph Huber. Han hade inte ens ett eget exemplar, men önskade mig lycka till. När Joseph Huber slutade i .357 String band så annonserades att; "he will returning to school to study woodworking". Och det har han gjort. Se hans hemsida: http://www.josephhuberwoodworks.com/ Det är befriande med en människa som inte låter sig definieras av en tidigare given roll. Han verkar vara lika bra på träarbete som på att spela banjo och gitarr. Och det ena utesluter inte det andra. Jag hoppas att det kommer mer musik från honom framöver. Joseph Huber har också nyligen lanserat en hemsida (för musiken): http://www.josephhubermusic.com/

billycook
derekwdunn    

  

ddunnDerek Dunn var den som oftast som förde .357 String Band's talan. Den framskjutna positionen har såvitt jag kunnat bedöma inte direkt övergått i en lysande solokarriär. Dunn spelar på mindre ställen. Repertoaren består bl.a. av gamla .357-låtar och han verkar föra en tynande tillvaro. Derek Dunn har aviserat att han kommer ge ut låtar från .357-tiden, bl.a. ”Let The Bones Be Burned” och ”Poisonous Serpents”. En EP är aviserad sedan länge. Den kom ut februari 2014. På hans FB-sida skriver han: "It's been 2+ years in the making, but the Poisonous Serpents EP is finally done, pressed, and in hand!...Thank you all for being patient. Whew. Finally. Feels like this EP has finally gotten out of my dreams and into my car, all 9 boxes of 'em....". Återkommer med ett omdöme när skivan levererats.På något sätt verkar han ha kommit ut betydligt sämre efter .357-tiden än både Orvis och Huber. Det är i alla fall inte hans arbetsinsats det är fel på. Han arbetar som alltid mycket hårt. Jag har funderat en del över detta. Kanske har förutsättningarna inte varit de bästa eller så är det helt enkelt så att det var i .357 String Band tillsammans med Huber, Ness och Orvis/Cook som han blommade ut och kom till sin rätt. Det är mycket svårt att dekomponera ned ett band i vad var och en av medlemmarna betyder för bandet. Ibland är 1+1+1+1=5, men det omvända gäller också. Kanske är detta fallet här. Lyskraften blir inte densamma utan sammanhanget .357 String Band. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har svårt att tro att Derek Dunn’s karriär kommer att ta fart. Kanske vänder det nu när hans skiva äntligen kommit. Att ha varit med i .357 String Band är stort nog. Jag har tidigare lovat mig själv att om han ger ger ut en skiva så köper jag den - oavsett hur den låter - av respekt för honom och .357 String Band.  

rness Rick Ness eller ”The Rickness” som han ofta kallas har tills vidare slutat med musiken. Det är synd, eftersom han var .357 String Band's svar på Volvo Penta. Oerhört driftssäker och dessutom fantastisk på bas. Rick Ness tuggar tuggummi, röker cigg och dricker öl samtidigt. Precis hur cool han är i verkligheten framgår av ovan nämnda konsertklipp från avskedskonserten i Turner Hall. Han har efter att .357 String Band splittrades arbetat en tid inom gruvindustrin (!) och blivit lite av en halvkändis i vissa kretsar. Bakgrunden till denna märkliga karriär är helt osannolik. På en turné i Southeast Alaskan State Fair träffade han en man vid namn Parker Schnabel. Vid detta möte uttryckte Rick Ness ett önskemål om att någon gång jobba inom gruvindustrin. Ingenting hände. Efter nio månader ringde telefonen om ett gruvjobb. Då visste inte Rick att gruvjobbet också skulle innebära deltagande i ett populärt reality-program, Gold Rush, på Discovery Channel. Gruvjobbet är slut nu. När Rick i ett avsnitt av Gold Rush visade upp sig i en sliten .357 t-shirt gick .357 hard core fansen i spin. Utanför musiken gillar Rick motorcyklar och att vara i gymmet. Han har enligt uppgift inte övergivit planerna på att återvända till musiken. Det är nog i likhet med Billy Cook många band som skulle vara intresserade av Rick Ness tjänster.         

Många drömmer om återförening av .357 String Band i allmänhet och inklusive Jayke Orvis i synnerhet. Vid några tillfällen har delar av bandet spelat tillsammans. Exempelvis har Joseph Huber och Rick Ness hoppat in och avlöst Jared McGovern och Joe Perreze på en Jayke Orvis-spelning halvägs in i .357-låten "Raise The Moon" . I samband med en begravning av Farmageddon-legenden Richard Laferte II i början av januari 2013 spelade Joseph Huber, Jayke Orvis och Derek Dunn (förstärkta med James Hunnicut på gitarr) tre låtar tillsammans. Det var engångsspelning, ingen återförening. Synd, för det lät extremt bra i "Raise The Moon". I en analys skriver redaktören på http://www.savingcountrymusic.com/ "And they were all the absolute best possible musicians you could find at their respective positions, each challenging each other, pushing each other to keep up with the band’s demands for artistic excellence in both instrumental technique and creative composition. Listening back now at Fire & Hail, with so much talent in one place, no wonder the project was untenable, and no wonder the respective players have moved on to become their own trees instead of respective branches of the same project. Still, the loss of .357 String Band may go down as underground country’s greatest tragedy. I can think of no other project that was so ripe for becoming a success story of authentic American underground roots. They were brilliant, but accessible at the same time." Det är vackert så. Även om det är hårt att erkänna är det betydligt bättre att vara "i ljust minne bevarad" än att återkommande vara utsatt för omvärldens futila återupplivningsförsök. ”Rest easy boys, you did well”. 

Those Poor Bastards

tpb lwtmThis article (slightly revised) is available in English here

Those Poor Bastards är från Madison, Wisconsin se hemsida http://thosepoorbastards.com/ vilken också är föredömligt väl utformad och funktionell. Det är kanske bäst att inleda med ett varningens ord. Those Poor Bastards är inte för alla. Mycket, mycket  långt därifrån. Bandet består av Lonesome Wyatt (gitarr och sång) och The Minister (banjo, bas, slagverk och sång – dock endast studio), och Vincent Presley (trummor och moog – endast live).  Lonesome Wyatt - som är extrem aktiv och inte verkar ha några fritidsproblem - uppträder också under eget namn Lonesome Wyatt And The Holy Spooks (se nedan). Those Poor Bastards är Lonesome Wyatt får man väl säga. The Minister vill inte framträda offentligt eller visa sitt ansikte. Av detta skäl bär han en burka-gardin-liknande mask. Vem vet, kanske är han lärare och orkar inte förklara för sina elever varför han är med i Those Poor Bastards och spelar den mest extrema och hårdaste ”gothic countryn” i världshistorien. Stilen kallas ibland för "death country". TPB omnämner sig själva som "Prophets Of The Country Doom". Jag instämmer helt i denna självvärdering. Vill man gå vidare med etiketteringen så är Those Poor Bastards (evil doom/death country) i jämförelse med Sons Of Perdition (apocalyptic doom/death country).

Jag har försökt ta reda på lite grundläggande fakta om Those Poor Bastards, men det är i sanningens namn inte så lätt. Jag har inte ens kunnat klarlägga när bandet bildades. TPB vill vara lite hemliga och de lyckas med sitt uppsåt. Jag har fått hålla tillgodo med det bandet själva vill förmedla till oss andra förtappade själar. Men å andra sidan är det som förmedlas från TPB både intressant och (o)roande. Så här presenterar de sig på hemsidan: Those Poor Bastards play miserable and primitive old-time gothic country music.. ... If you're looking for slick, over-produced, commercial songs, you'd better cover your delicate little ears. Those Poor Bastards play it raw and they play it mean.” Om inte denna varudeklaration har avskräckt dig från att gå vidare har bandet varit försiktiga nog att bygga in ytterligare en varning. I deras första låt deklamerar TPB: “I'm warning you friends, this ain't the sanitized, safe, and clean as the neighborhood ball country bullshit you're used to No, this is country music as it was meant to be, Raw and bleeding”. På skivorna finns inga “Parental Advisory: Explicit Content”, men TPB har i hög grad gjort sig förtjänta av flera s.k. "Tipper sticker", men några sådana finns inte på skivorna. Skivorna är nämligen utgivna på egna skivbolaget Tribulation Records som inte tar någon som helst notis om vad den fega kommersiella skivbranschen (RIAA) kommit överens om. Artistisk integritet är en väldigt fin egenskap. Med ett eget bolag slipper man mycket trams.

 

tpb lwtm2Musiken är mycket enkel och avskalad. Ofta bara några enkla ackordsföljder, lite plink-plonkade på gitarren och habila banjoslingor respektive basgångar från The Minister. Det är verkligen inte lätt att beskriva stilen. Ordet mörkt kan möjligtvis bidra något till att beskriva stilen. Lonesome Wyatt och The Minister är två övertygade misantroper och det är när sången kommer in som TPB-konceptet i hela sin skruvade härlighet blir fulländat. Lonesome Wyatt sjunger, joddlar, nynnar, mumlar, ylar och skriker sig igenom de explicita texterna. Texterna är ett kapitel för sig. Det är inte mycket hopp (om något) som Those Poor Bastards - i egenskap av talesmän för de fördömda här i jordelivet - har att erbjuda. Texterna är nattsvarta. Men vad kan man vänta sig av ett band som skriver låtar om sina stora intressen, vilka i tur och ordning är mord, Gud, hopplöshet och döden. Andra vanliga teman är förlorad gudstro, botgöring, straff och ånger. Bibeln är ständigt närvarande. I korthet är det himmel och helvete med stark betoning på det senare. Samtidigt är TPB-konceptet mycket underhållande. På något sätt lyckas de med att - med bibehållen trovärdighet - få ihop sitt svalosande budskap med många ironiska blinkningar. TPB menar allvar och är autentiska. Tro inget annat. Som framgår av avsnittet Introduktion är autenticitet viktigt inom ”gothic country”. Det skadar inte att vara lite hälsosamt misstänksam när man rör sig och botaniserar bland banden inom ”gothic country”. Genren är tyvärr inte helt befriad från effektsökeri från band som tror att det räcker med ett spektakulärt namn, spelad attityd och halvbegåvning för att kunna smälta in och få en plats bland de autentiska ”gothic country”-banden. Det räcker definitivt inte. Domen blir skoningslös. När jag lyssnade på TPB första gångerna tyckte jag att det var lite ”over-the-top” för min smak. Men efter ett tag gav jag efter. De körde helt enkelt över mig med sin musik och sina texter.

Those Poor Bastards har till dags dato gjort sex skivor (därutöver har jag nedan tagit med två stycken EP): ”Country Bullshit” (EP 2004), “Songs Of Desperation” (2005), “Hellfire Hymns” (2007), The Plague (2008), “Satan Is Watching” (2009), “Abominations” (EP 2009), “Gospel Haunted” (2010) och “Behold The Abyss” (2012). Jag har givetvis alla ovanstående skivor samt Lonesome Wyatt’s sex skivor. TPB har med en låt (A Curse) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel.

tpb cbt tpb sod tpb hhs tpb pla
tpb siw tpb abo tpb ght tpb bas

 

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. En cd är alldeles utmärkt. Mer är nog inte hälsosamt med TPB. Man får med en hel del låtar på en cd, eftersom det Those Poor Bastards har att säga avhandlas på ca tre minuter åt gången. Som lyssnare behöver du också hämta andan. De korta låtarna fungerar således åt båda hållen.

 

Nr

Låt

Album

1

Raw & Bleeding

Country Bullshit

2

Black Dog Yodel

Country Bullshit

3

Pills I Took

Country Bullshit

4

This Is Desperation

Songs Of Desperation

5

A Bone To Pick

Songs Of Desperation

6

Among The Pines

Songs Of Desperation

7

The Dust Storm

Hellfire Hymns

8

Ruin My Life

Hellfire Hymns

9

Stay Away From The Forest Son

Hellfire Hymns

10

Sick & Alone

The Plague

11

A Curse

The Plague

12

Old Pine Box

The Plague

13

The World Is Evil

Satan Is Watching

14

Crooked Man

Satan Is Watching

15

Swallowed By Sin

Satan Is Watching

16

I Walk The Line

Satan Is Watching

17

Nightmare World

Abominations

18

Glory Amen

Gospel Haunted

19

Open Wounds

Gospel Haunted

20

Ill At Ease

Gospel Haunted

21

He Of Cloven Hoof

Behold The Abyss

22

Everything Is Temporary

Behold The Abyss

23

Your Faith Shall Be Tested

Behold The Abyss

24

Sacrificial Lamb

Behold The Abyss


 

Bästa skiva är Satan Is Watching.

Bästa låtar är Black Dog Yodel, The Dust Storm, A Curse, The World Is Evil, I Walk The Line, Glory Amen och Everything Is Temporary.

  

Lonesome Wyatt and the Holy Spooks

LW1Lonesome Wyatt är drivande i Those Poor Bastards. Vid sidan om TPB har Lonesome Wyatt ett sidoprojekt med namnet Lonesome Wyatt and the Holy Spooks. I likhet med TPB har han ett "mission statement": "strange, sad music from a time that never was". Det är lite mer återhållet än TPB:s "Prophets Of The Country Doom" och belyser skillnaderna mellan huvud- och sidoprojektet på ett bra sätt. Lonesome Wyatt är Those Poor Bastards och sidoprojektet. Det kan dels verka szichofrent och dels antas orsaka vissa problem. Vem ska ge ut vad och varför? Lonesome Wyatt har dock inga som helst problem med att avgöra om det är Those Poor Bastards eller Lonesome Wyatt and the Holy Spooks som är slutstation för en idé. Ofta har han redan ett inspelningsprojekt i åtanke när han sätter igång. Samtidigt är TPB och Lonesome Wyatt and the Holy Spooks ganska olika när det gäller stil och texter. Lonesome Wyatt samarbetar ibland med andra artister, exempelvis Rachel Brooke, Hank Williams III, Joseph Huber och Sons Of Perdition samt turnerar. Han uppskattar dock ensamhet och trivs allra bäst med att skriva och spela in låtar hemma i Madison, Wisconsin (också kallat Nowhere, Wisconsin). I likhet med Those Poor Bastards är Lonesome Wyatt And The Holy Spooks inte för alla. Lonesome Wyatt And The Holy Spooks skrämmer iväg folk med andra metoder än TPB, nämligen makabra berättelser i stil med noveller av Edgar Allan Poe. Allt detta till musik.  

LWRBLonesome Wyatt and the Holy Spooks har gett ut sex skivor. Den första skivan kom ut redan år 2001 (tre år före den första skivan med Those Poor Bastards gavs ut). Sedan tog det hela åtta år innan nästa skiva. Skivorna utgörs av "Sabella” (2001), “A Bitter Harvest” med Rachel Brooke (2009), “Moldy Basement Tapes” (2010), "Heartsick" (2012) och “Ghost Ballads”  och "Halloween Is Here" (2013). Jag har givetvis alla skivor, vilka sinsemellan är olika inom den givna ram Lonesome Wyatt and the Holy Spooks arbetar. Sabellla innehåller tre mycket bra låtar: "Black Is The Color" (bara titeln), "The Ballerina's Twirl" och sist men inte minst "A Lovely Coffin"). Den senare innehåller de vackra raderna "If I were dead you'd be my coffin, To rest my weary body inside". "A Bitter Harvest" är den mest kända och lättillgängliga av skivorna. Brooke och Lonesome Wyatt turnerade tillsammans och bestämde sig sedan för att göra en skiva ihop. Rachel Brooke och Lonesome Wyatt är en helt osannolik kombination, men samtidigt helt kongenialt. De spelar och sjunger växelvis i vackra harmonier. Det är en samling med dystra men vackra låtar. Skivan fick ett mycket fint mottagande. Skivan kvalar in på plats nr 11 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/  

LW2"Moldy Basement Tapes" är en trippel-cd (!) och den mest svårtillgängliga skivan. Inspelad under enkla förhållanden på fyra kanaler. Lonesome Wyatt skriver: "These surreal, dream-haunted songs were recorded in my parents' moldy basement between the years 1998-2000. The house was surrounded by acres of crooked cornfields and we lived in a state of almost complete isolation. As I listen to these tapes again, I realize this music could only been created in that strange time and place. They have a pleasant stench of rural solitude and decay, which I can only hope to someday recapture. Thank you to my brother for holding on to this tapes when any sane person would have destroyed them long ago. All of the hiss, noise and defects from the original recordings have been retained for your listening displeasure. Beware!" Efter att ha lyssnat igenom trippel-cdn kan jag konstatera det jag misstänkt under en längre tid, nämligen att Lonesome Wyatt var ett mycket säreget barn/tonåring samt att han fortfarande är det som vuxen. Inget ängsligt sneglande åt sidorna, utan ett konsekvent genomförande av sina idéer från början till slut. Man är dock lite matt efter en genomlyssning. Den fjärde skivan "Heartsick" är även den en mycket bra skiva och börjar högstämt med "All I See Are Bones". Andra bra låtar är "There Is Nothing" och "I Wonder". Den näst senaste skivan "Ghost Ballads" är för övrigt inspelad i det övergivna, slitna och hemsökta Maribel Caves Hotel i Maribel, Wisconsin (mer känt som "Hotel Hell"). Miljön måste betraktas som helt naturlig och idealisk för Lonesome Wyatt's musikskapande. "Ghost Ballads" innehåller flera mycket bra låtar exempelvis "The Golden Rule" och "You Cannot Be Saved From The Grave". Den senaste skivan "Halloween Is Here" är enbart för "hard-core followers" som jag själv. Det som är ovanligt med Lonesome Wyatt and the Holy Spooks är att hans kvalitet och omsorg om produktionen inte verkar minska över tid, snarare tvärtom. Lonesome Wyatt har med en låt (The Ballerina's Twirl) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel.

Omslagen är snygga och passar ihop med musiken och titlarna. Sabella och Ghost Ballads är designade av Strange Fortune Design Co. A Bitter Harvest, Moldy Basement Tapes och Heartsick är designade av Katie Umhoefer.  

sabella

abitterharvest moldybasementtapes heartsick
ghostballads cd hal-400x400    

 Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

Black Is The Color

Sabella

2

The Ballerina's Twirl

Sabella

3

A Lovely Coffin

Sabella

4

This Painful Summer

A Bitter Harvest

5

Poor Desperate Fools

A Bitter Harvest

6

Crippled Farms

A Bitter Harvest

7

Darkness

A Bitter Harvest

8

Empty House

A Bitter Harvest

9

Give Up And Die

A Bitter Harvest

10

The Haunt Of You

Moldy Basement Tapes

11

The Sideshow Is Coming!

Moldy Basement Tapes

12

A Journey To The South

Moldy Basement Tapes

13

The Cementary

Moldy Basement Tapes

14

All I See Are Bones

Heartsick

15

Long, Long Ago

Heartsick

16

Never Coming Home

Heartsick

17

There Is Nothing

Heartsick

18

I Wonder

Heartsick

19 

The Golden Rule

Ghost Ballads

20

Skin And Bones

Ghost Ballads

21

October 1347

Ghost Ballads

22

The Mouldering One Returns

Ghost Ballads

23

Death Of Me

Ghost Ballads

24

You Cannot Be Saved From The Grave

Ghost Ballads

25

Bone Orchard Rise

Ghost Ballads

26 

Hallow's Eve 

Halloween Is Here 

27 

Such A Fright 

Halloween Is Here 

 

 

 


 

Bästa skiva är ... (kan inte bestämma mig).

Bästa låtar är: A Lovely Coffin, Crippled Farms, All I See Are Bones, There Is Nothing, The Golden Rule och You Cannot Be Saved From The Grave.

 

 

Sons of Perdition

sonsofperditionThis article (slightly revised) is available in English here
Sons Of Perdition startade år 2002 i Denton, Texas men bandet är sedan några år verksamt i Austin Texas,
se hemsida
http://sonsofperdition.com/ Sons Of Perdition ska ej förväxlas med The Sons Of Perdition. Här avses Artist ID på ALL MUSIC GUIDE P 1040261. All Music Guide har själv blandat ihop dem (!). Namnet Sons Of Perdition för tankarna till 4-5 stycken hårdföra ”country-gother”. Men Sons Of Perdition utgörs av en person, Zebulon Whatley, som dessutom har ett mycket vårdat yttre. Zebulon Whatley är en pseudonym sammansatt av namnen på militären Zebulon Montgomery Pike och sheriffen Willis Whatley (levde under första halvan av 1800-talet). Zebulon Whatley talar gärna om sin musik och vad som påverkat den. Han talar däremot inte så mycket om sig själv mer än att han är uppvuxen i en miljö med religiös fanatism, extrem kristen logik, andligt förfall och extrem fattigdom. Som han själv uttrycker det i en intervju: I’m never left without source material.Han är samtidigt en avhoppad konstskolestudent som bl.a. fascineras av pseudovetenskap. Zebulon Whatley började spela musik när han var 15 år. Det är ungefär det jag lyckats ta reda på. Zebulon är en skicklig multiinstrumentalist. På skiva och live medverkar ytterligare musiker. Namnet Sons Of Perdition kommer från Bibeln, Johannes 17:12 While I was with them, I was keeping them in Your name which You have given Me; and I guarded them and not one of them perished but the son of perdition, so that the Scripture would be fulfilled och i Thessalonikerbrevet 2:3 “Let no man deceive you by any means: for that day shall not come, except there come a falling away first, and that man of sin be revealed, the son of perdition”.

sophgwI likhet med Those Poor Bastards är ett varningens ord på plats. På Zebulon Whatley’s Facebook-sida har han själv formulerat det som: ”I make songs that shouldn't be heard”. Men om man bara är det minsta intresserad av ”gothic country” så är Sons Of Perdition en given artist att fördjupa sig i. Det finns flera beröringspunkter mellan Those Poor Bastards och Sons Of Perdition. Båda är aktiva inom den subgenre som kallas ”doom country” eller ”death country”. Lonesome Wyatt från TPB sjunger bl.a. på SOP's första skiva och det finns lite annat samarbete mellan dem. Men medan TPB arbetar med uttrycksfulla för att inte säga bombastiska medel, arbetar SOP mycket återhållet. Detta gäller enbart själva musiken. Ibland är mindre faktiskt mer och Sons Of Perdition är minst lika fascinerande och skrämmande som TPB, om inte mer. Texterna är lika explicita som TPB. Om man ska göra någon åtskillnad mellan dem så är Those Poor Bastards (evil doom/death country) och Sons Of Perdition (apocalyptic doom/death country). Referenserna till Bibeln finns med hela tiden och överallt i Sons of Perditions föreställningsvärld: "Hell Gapes Wide For Thee". 

sop 3Låtarna är enkelt uppbyggda med gitarr, slidegitarr, bas och ibland stråkar. Musiken är mycket långsam där olika stämningar byggs upp i ett fint samspel mellan sång och komp. Texterna är mycket mörka. Ibland extremt mörka som i Fall To Your Knees: When your spirit's surrendered and forsaken your flesh and you wander the earth with no comfort or rest, don't go searching for solace for you cannot be saved when your soul lies and festers in the mouth of the grave.” Låtarna utgörs av eskatologiska betraktelser, vandringssägner som med stållinjal understryker sensmoralen, riktigt otäcka mördarballader och egna iakttagelser baserad på den egna uppväxten. Zebulon Whatley har en mörk och mycket fin röst. Han sjunger med välmodulerad stämma. Det är på det hela taget vacker musik som kommer från Sons Of Perdition. Ibland glömmer man också att han gör det mesta helt och hållet själv.

TheFoolSons Of Perdition gjort tre skivor (eller rättare sagt tre album, varav två fysiska skivor): ”The Kingdom Is On Fire (2007), ”Psalms For The Spiritually Dead” (2010) och Trinity (2013). Tillsammans utgör albumen "The Dissolution Trilogy". TKIOF handlar om den fysiska döden och är i huvudsak ett akustiskt album. Sångerna skrevs under en treårsperiod. PFTSD handlar om den själsliga döden och här förekommer elektriska instrument och effekter. Trinity handlar om treenigheten mellan Fadern, Sonen och den heliga Anden. På Trinity är arrangemangen, orkestreringen och produktionen klart mer utvecklad. Musiken består av flera lager instrument, mer kör, stråkar, effekter och eko än på tidigare skivor. Ändå minimalistiskt. Med sina 72 minuter är det en mäktig upplevelse. Skivan avslutas med den mycket vackra "Ascension" - en värdig avslutning. Ljudkvaliteten är strålande. Zebulon Whatley skriver i sina liner notes "So concludes the Dissolution Trilogy. It is finished." När man köper skivan får man på köpet ett tarot-kort "The Fool" av konstnären Cristoph Mueller. Albumen är utgivna på/distribuerade genom Gravewax Records. PFTSD är endast utgiven digitalt. På hemsidan framgår skälet: "Psalms" is only available as MP3 for the foreseeable future. This will change, of course, when someone heaps enough cash on me to allow me to have records made.” Det är oförståeligt att det förhåller sig på det sättet. Vart är världen på väg? Att behöva lyssna på Sons Of Perdition i ett komprimerat format är inte värdigt hans musik. Eftersom CD är mitt format är detta mycket frustrerande. Jag kontaktade Zebulon Whatley och frågade om han möjligen planerade att ge ut PFTSD i FLAC (Free Lossless Audio Codec). Det skulle inte vara en perfekt lösning, utan endast näst bästa-lösning om en fysisk cd inte är aktuell. Han svarade så här: “I'll look into releasing songs in FLAC format. It's something I had thought about previously, but it didn't seem like anyone was interested.” I samband med att jag förhandsbeställde Trinity var jag på nytt i kontakt med Zebulon Whatley. Jag passade då på att fråga om jag kunde få köpa PFTSD i VAW-format. Eftersom jag i ren desperation redan köpt PFTSD på Itunes (AAC) ville han inte ha betalt. Han underströk dock att: "Psalms was never mastered, so don't have high hopes."  och "I'm not sure how much better the sound quality is, but this is at the level I recorded it." Och det är tydlig skillnad på PFTSD i komprimerat respektive okomprimerat format. Och mitt sökande är samtidigt över. It is finished, för att travestera Zebulon Whatley.

Jag skrev tidigare att Zebulon Whatley utgör själva bandet, men att ytterligare musiker medverkar på skiva och live. Så var det. I slutet av 2013 meddelade Zebulon Whatley på bandets FB-sida: "After his enormous contribution to Trinity, I had no choice but to make Simon Broke the first permanent member of Sons of Perdition after myself. Två veckor senare meddelade Zebulon Whatley: "Sons of Perdition is now a trio: Lacy Rose on harmonium and piano, Simon Broke on double bass, and Zebulon Whatley on everything else. And yeah, we're working on new stuff." Jag tror inte det detta faktum innebär någon större musikalisk förändring, åtminstone hoppas jag det.

Sons Of Perdition har med en låt (Psalm Of Nod) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är i sig en kvalitetsstämpel.

 

sop tkisof sop sotspd trinity  

 

Omslagen är snygga. På omslaget till första skivan, TKIOF: en familj fram sitt skjul till hus någonstans i ödemarken (enligt obekräftade uppgifter på nätet har skjulet numera faktiskt en fungerande internetuppkoppling). På andra skivan, PFTSD: tja, vad ska man säga mer än att omslaget passar musiken perfekt. Omslaget är skapat av Cristoph Mueller. På tredje skivan, Trinity: omslaget är skapat av Zebulon Whatley.

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

This Land Is Cursed

The Kingdom Is On Fire

2

The Party

The Kingdom Is On Fire

3

Anhelo

The Kingdom Is On Fire

Blood In The Valley

The Kingdom Is On Fire

Death Of A Shuckster

The Kingdom Is On Fire

6

The Legend Of Saw Jones

The Kingdom Is On Fire

Fall To Your Knees

The Kingdom Is On Fire

Psalm Of Withering

Psalms For The Spiritually Dead

Psalm Of Sand Creek

Psalms For The Spiritually Dead

10

Psalm Of Nod

Psalms For The Spiritually Dead

11

Psalm Of Solitude

Psalms For The Spiritually Dead

12

Psalm Of Woe

Psalms For The Spiritually Dead

13

Psalm Of Warmth

Psalms For The Spiritually Dead

14

Psalm Of Slumber

Psalms For The Spiritually Dead

15 

Exile 

Trinity 

16 

Paying My Debts 

Trinity 

17 

The Trickster 

Trinity 

18 

Zero Point 

Trinity 

19 

Ascension 

Trinity 


 

Bästa skiva är The Kingdom Is On Fire.

Bästa låtar är This Land Is Cursed, The Party, Anhelo, Blood In The Valley, Fall To Your Knees, Psalm Of Withering, Psalm Of Nod, Psalm Of Woe, Paying My Debts och The Trickster.

 

The Denver Gentlemen

TheDenverGentlemenThis article (slightly revised) is available in English here

The Denver Gentlemen är från Denver, Colorado, se hemsida www.denvergentlemen.com/ (hemsidan har upphört, men domänen är till salu för $2 495). Bandet bildades 1988 av Jeffrey-Paul Norlander (sång, piano och klockspel) och David Eugene Edwards (gitarr). Året därpå utökades bandet med Jean-Yves Tola (trummor). Efter en avstickare till Los Angeles återvände TDG till Denver. Bandet utökades med Norlander bror Eric (såg av märket Black & Decker) och med Frank Hauser Jr (dragspel). The Denver Gentlemen spelade i Denver under en lika kort som legendarisk period. TDG hade - i denna upsättning - som filosofi att inte spela samma sång på samma sätt mer än en gång. Tola ersattes år 1991 av Slim Cessna. Samma år lämnade Edwards bandet för att tillsammans med Tola satsa på sitt nya band, 16 Horsepower. Avhoppen var inte slut i och med det. Slim Cessna lämnade TDG året därpå för att starta Slim Cessna’s Auto Club. Jeffrey-Paul Norlander var ensam kvar i TDG och bestämde sig för att fortsätta med bandet i samma stil. Ett oräkneligt antal medlemmar passerade revy i TDG under de närmaste åren. En TDG-uppställning bestod förutom Jeffrey-Paul Norlander av Jon Stubbs (trombon), Mark McCoin (trummor), Valerie Ferry (sång och kontrabas) och David Wiley (dragspel). Det är denna uppställning som syns på bilden ovan. I augusti 1995 gjorde bandet en live-inspelning på The Bug Theatre i Denver. Vid denna tidpunkt var dock inget skivbolag intresserad av att ge ut skivan.

lowestate altNär ingen ville ge ut skivan och framtidsutsikterna för bandet var rätt dystra upplöste Jeffrey-Paul Norlander TDG och anslöt sig till sina tidigare kollegor i 16 Horsepower. Där blev han inte särskilt långvarig, utan slutade redan år 1998 före ”Low Estate” kom ut. Notera det alternativa omslaget till vänster. Ironiskt nog, med Norlander med i bandet är hela fem låtar på ”Low Estate” från TDG-tiden, däribland ”The Denver Grab”. Det är alltid lika roligt i musikens underbara värld att ta del av de officiella och inofficiella skälen till varför någon slutar. Det officiella skälet enligt David Eugene Edwards: ”he preferred to be closer to his home and family”. Denna längtan efter hem och familj råkade sammanfalla med meningsskiljaktigheter om den musikaliska inriktningen. Jag tror på det senare. Intresset för The Denver Gentlemen’s musik ökade i takt med att intresset växte för det som senare kom att kallas ”denver sound” (16 Horsepower, Woven Hand, Slim Cessna's Auto Club, Tarantella, Munly & the Lee Lewis Harlots, Kalamath Brothers och DeVotchKa har alla - i större eller mindre utsträckning - sina rötter i TDG). Masterbanden från ínspelningen 1995 fanns kvar någonstans under alla år (oklart var). Sex år efter inspelningen gav Absalom Records ut skivan ”Introducing…The Denver Gentlemen”. Vid denna tidpunkt hade f.d. kollegorna i 16 Horsepower respektive Slim Cessna’s Auto Club hunnit fram till ”Secret South” och ”Always Say Please And Thank You”. Skivan ”Introducing…The Denver Gentlemen” fick dock stor uppmärksamhet och Jeffrey-Paul Norlander satte snabbt ihop en ny TDV-uppsättning med DeVotcKa-medlemmarna Paul Geoffrey (cello och klarinett) och Tom Hagerman (fiol och dragspel) samt Sharon Gatcliffe (sång) för att smida medan järnet var varmt. Denna TDG-konstellation var mer minimalistiska och mindre improviserande än tidigare upplagor. Men järnet var inte varmt längre. Jeffrey-Paul Norlander lyckades aldrig återskapa intresset för The Denver Gentlemen. Det är (och lär förbli) ”Introducing…The Denver Gentlemen” som är bandets bidrag till ”gothic country". Det är i dag oklart om bandet är upplöst eller om det befinner sig i någon slags dvala. Men det spelar en mindre roll i sammanhanget.

jeffreypn storJeffrey-Paul Norlander är dömd att vandra i detta jordeliv och ständigt bli påmind om TDG (tidigare konstellationer). Vad han än företagit sig får han alltid frågor om det kultförklarade TDG. Finns det för övrigt någon mer sliten benämning än ”kultband” när man diskuterar musik? Jag tror knappast det. Termen används flitigt på The Denver Gentlemen. Den mycket udda historien med skivan skapar grogrund för kultstatus. Frågan är vad som är föremålet för kulten? Det är inte alltid det framgår vilken version av TDG man menar eller om det är skivan som avses. De flesta i TDG-kulten avser den (i princip) första ”line-upen” med David Eugene Edwards och Slim Cessna. Denna konstellation gav aldrig ut någon skiva. Faktum är att de existerade under en kort tid och endast gjorde spelningar lokalt. Det hindrar inte de som bär upp kulten att kontrafaktiskt resonera: vad hade hänt om bandet inte lösts upp, vilken konst hade då inte kunnat skapas? Men om man ska vara ärlig, vad hade bandet egentligen för chans? Syret var definitivt inte tillräckligt i bandet för att kunna försörja alla medlemmars skilda musikaliska preferenser, ambitioner och egna projekt. Det är bara att titta på David Eugene Edwards och Slim Cessna’s fortsatta utveckling så förstår man att TDG i denna konstellation var dödsdömd. Sett ur detta perspektiv höll bandet ihop förhållandevis länge. Konstellationen lade grunden till det som senare kom att kallas ”denver sound”.

the denver soundAndra i TDG-kulten menar att kultbandet utgörs av den andra ”line-upen”. De gjorde inspelningen som så småningom blev utgiven på en skiva. De resonerar kontrafaktiskt: vad hade hänt om det blivit en skiva redan 1995 och bandet då slagit igenom, vilken konst hade då inte kunnat skapas? Tja, vem vet. Jeffrey-Paul Norlander undrar nog om han verkligen gjorde allt som stod i hans makt för att få ut skivan 1995 och om han inte gjorde en fatal felbedömning när han upplöste TDG och anslöt sig till 16 Horsepower. Men som det heter i ett centraleuropeiskt ordspråk: ”Hunden hade fångat haren om han inte stannat för att skita”. Med detta vill jag ha sagt att det inte är särskilt meningsfullt att spekulera kring vad som kunde ha hänt om "hunden fortsatt jaga haren". Det är mer meningsfullt att uppmärksamma det som faktiskt hände. Det hade inte funnits något ”denver sound” utan The Denver Gentlemen. The Denver Gentlemen var utan tvekan en katalysator för många band. Denver är i dag ett mycket viktigt kluster i ”gothic country”-världen.  Skivan (Absalom-inspelningen) är utgången och är svår (och dyr) att få tag i. Skivan har återutgivits på Smooch Records år 2007 och det är den utgivningen som jag har i min samling.

"Introducing…The Denver Gentlemen” är ett mästerverk som bör finnas i varje ”gothic country”- älskares skivhylla.  Dess betydelse för genren kan knappast överskattas. Med TDG och skivan introducerades begreppet "gothic americana". Det är östeuropeiska influenser, cabaretmusik, gospel, frälsningsarmémusik och country i en salig blandning. Piano, klockspel, gammaldags dragspel och stränginstrument dominerar. Det finns knappt några elektriska instrument med överhuvudtaget. Jeffrey-Paul Norlander får David Eugene Edwards röst att låta rätt normal. Rösten kan beskrivas som en darrande vibrato på gränsen till det outhärdliga. Men det fungerar i detta märkliga sammanhang. Låtarna är sinsemellan extremt olika. Från plink-plonkande till vanlig country över till stompiga marschlåtar. Texterna är inte överdrivet mörka, här är ett exempel från ”The Denver Grab”:

"see my love cut down the lane
sways and grinds ooh, that's your play
ya treat me like your prayers
though i'm alone
yer drivin' me to pray, "trouble" i'm undone
hold me up
will ye be my doll?
hold me up
'til the sun it cometh down
i didn't want it no
blood is to blame
there's a little fury on me and i'm ok
don't tell me that
you'll descend 'cause
i'm no bedlam - i'm your friend
see the girl - the girl's alone
see the boy - away from home
don't tell him nothin'
leave well enough alone
boy, oh boy, the boy's a stone"

The Denver Gentlemen har gett ut en andra skiva, The Denver Gentlemen (2005) på skivbolaget Elseproduct som dock inte kommit i närheten av den första skivan när det gäller kommersiell framgång eller konstnärlig verkshöjd.

TheDenverGentlemen introducing      

Att presentera ett förslag till en cd-kompilation när det endast finns en skiva (i praktiken) kan te sig lite pretentiöst. Men just i detta fall ska skivan avnjutas precis på det sätt som konstnären menat. Alla låtar är med. Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

When The Lord, He Speak To Me

Introducing...The Denver Gentlemen

2

The Blue Parrot

Introducing...The Denver Gentlemen

3

Mid-Day Merry-Go-Round

Introducing...The Denver Gentlemen

4

Little Darlin'

Introducing...The Denver Gentlemen

5

W

Introducing...The Denver Gentlemen

6

The Denver Grab

Introducing...The Denver Gentlemen

7

The Potters Field Special

Introducing...The Denver Gentlemen

8

Vulture Girl

Introducing...The Denver Gentlemen

9

The Legs Of Polka (For Jeremy)

Introducing...The Denver Gentlemen

10

The Certain Kind Of Woman

Introducing...The Denver Gentlemen

11

Holiday

Introducing...The Denver Gentlemen

12

All My Lady's Woman

Introducing...The Denver Gentlemen


 

Bästa skiva är Introducing…The Denver Gentlemen.

Bästa låtar är The Blue Parott, Little Darlin’, The Denver Grab, Vulture Girl och All My Lady’s Women.

 

Tarantella

TarantellaThis article (slightly revised) is available in English here

Tarantella är från Denver, Colorado. Bandet bildades år 2000 av Kal Cahoone (sång och dragspel) och John Rumley (gitarr, banjo och keyboards) från Slim Cessna's Auto Club. Kal Cahoone har en klassisk musikutbildning och John Rumley hade en gitarrverkstad utöver sina andra bandåtaganden. Kal Cahoone vistades en längre tid i Chile och Argentina (mer om vad detta kan ha betytt nedan) och återvände till Denver fast besluten att starta ett band. Efter en SCAC-konsert gav hon John Rumley en demo. Rumley gillade vad han hörde och bandet var ett faktum. Kelly O'Dea (fiol och keyboard) stod näst i tur.  Därefter kom Dan Jon Grandbois (basfiol) och Ordy Garrison (trummor) från SCAC med. Slutligen kom Bob Ferbrache (gitarr) med i bandet. Ordy Garrison lämnade efter en kort tid bandet för Wovenhand. Han ersattes av Chad Johnson. Grandbois lämnade bandet år 2005 och ersattes av Shane Trost. Därefter lämnade Bob Ferbrache bandet och återvände till SCAC. Han ersattes i sin tur av Jimi Sedbrook.

Tarantella första framträdande var som förband till 16 Horsepower i Denver på nyårsafton 2000. En första 4-låtars demo gavs ut på Smooch Records. Den första och hittills enda skivan, Esqueletos ("skelett" på spanska), kom ut år 2005 på skivbolaget Alternative Tentacles. En intressant iakttagelse är att i Denver förefaller alla spela i minst ett band, men ofta i tre band eller mer. Slim Cessna's Auto Club är ett bra exempel. Bandet verkar fungera som ett bemanningsföretag i "gothic country"-branschen. Också Cahoone och Rumley hade mycket förfrågningar. De medverkade bl.a. på Jay Munly's skiva "Jimmy Carter Syndrome" och på Liliums (se artikel om 16 Horsepower) skiva "Felt" (Cahoone) samt vid turnéer med 16 Horsepower (Rumley). De många engagemangen för alla i bandet skapar givetvis logistiska problem. De kan man lösa. Mer viktigt är att ambitionerna ibland skiljer sig åt och att det ofta saknas ett gemensamt mål som alla strävar mot. Kanske är detta förklaringen till varför Tarantella inte fortsatte tillsammans. Jag har inte hittat mycket information om orsaken. Varken Cahoone eller Rumley var därutöver särskilt förtjusta i att turnera. Övriga i bandet har fortsatt i andra band eller på egna vägar. John Rumley är för övrigt inte kvar i SCAC, utan verkar koncentrera sig på sin gitarrverkstad http://rumleywesternguitars.com/   

Tarantella2Även om Tarantella startade upp som ett gemensamt projekt mellan Kal Cahoone och John Rumley och att det är den kombinationen som gjorde att 1+1=3, så är det den förra - Kal Cahoone - som lyser klart starkast av dem två. Kal Cahoone gick vidare med en solokarriär under namnet Kal Cahoone and the Dirty Pretty redan år 2005. Hon jobbar i långsamt tempo och låtskrivningen tar tid. Hon har gett ut en skiva "Saints And Stars" (2009) och EP "Build The Fire" (2010). På egen hand är det mindre av "gothic country" och istället betydligt mer av henne som singer/songwriter med läggning åt det lite depressiva hållet inte helt olikt Beth Orton. Det är mycket begåvat framfört. Men vi är här för att tala om "gothic country". Det är därför mycket tråkigt att Tarantella inte fortsatte som band. Min bedömning är att det fanns mycket goda förutsättningar utifrån den fräschör och begåvning som bandet visade upp i debuten. Tarantella hade definitivt kunnat utvecklas vidare som band och kunnat ge ut fler skivor med samma höga standard som i Esqueletos. Men i likhet med diskussionen om The Denver Gentlemen ska man inte ägna sig åt något så meningslöst kontrafaktiskt resonerande, utan fokusera på det som hänt och vara glad för det. Som nestorn inom "gothic country", Johnny Dowd, uttrycker det: "be content with your life, it may not get any better". Mycket välformulerat, tycker jag.

Tarantella altHur ska jag beskriva musiken? Vi kan börja med hur andra beskrivit musiken. Tarantellas musik brukar beskrivas som vilande på americana, spaghetti-västernmusik, spanska serenader, mässanden, jazz och ett litet inslag av pop och rock. Trots att Cahoone är uppvuxen i Denver är hon mycket präglad av både argentinsk musik och det spanska språket. Musiken har tydliga inslag av tango och bolero. Faktum är att flera av låtarna på skivan har spanska titlar och sjungs på samma språk. Ordet eklektisk (tar det bästa av allt) har använts och bandet har inte protesterat mot denna etikett. Själv skulle jag vilja lägga till att Tarantella ingår i det som kallas ”denver sound”. Texterna går knappt att uppfatta och det beror inte på att sången växlar mellan spanska och engelska, utan på att de är lite allmänt svårförståeliga. Nätet ger ingen vägledning heller. Bandet är minst lika udda som The Denver Gentlemen och ligger nära dem genremässigt. Det är definitivt "gothic country", även om de med sin "tex-mexvariant" inte direkt slickar mittlinjen inom genren. Begreppet "dark folk" eller "avant-americana" används ibland som sammanfattande term för alla de ingredienser som Tarantella använder i sin musik. Som framgår av avsnittet Introduktion används etiketter flitigt och fyndigt inom "gothic country", men då mer som allmän konsumentvägledning. Mitt råd till dig som konsument är att skaffa dig cd:n Esqueletos med Tarantella. Skivan är inte särskilt svår att få tag i. Detta i motsats till många andra skivor i denna artikelserie om "gothic country". Du lär inte bli besviken för det är bra musik som strömmar från Tarantella.  

Omslag ska tala om vad det är för slags musik. Omslaget är i detta fall helt fantastiskt. Motivet är ett par tätt omslingrade i en kyss en stjärnklar natt. Målningen är gjord Alfredo Benavidez Bedoya.

Esqueletos      

Att presentera ett förslag till en cd-kompilation när det endast finns en skiva (i praktiken) kan, som framhållits i andra artiklar, te sig lite märkligt och pretentiöst. Men alla låtar håller. Tarantella har med en låt (Dark Horse) på en av de fyra kompilationerna med The Best Of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel. Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

Esqueletos

Esqueletos

2

A Chi Sa Dove Sara

Esqueletos

3

Dark Horse

Esqueletos

4

Un Año De Amor

Esqueletos

5

Elder Tree

Esqueletos

6

Mexican Wine

Esqueletos

7

Misa Gringa

Esqueletos

8

Southern Cross

Esqueletos

9

San Telmo

Esqueletos

10

Dame Fuego

Esqueletos

11

Untitled (bonus track)

Esqueletos

12

Walk Toward My Love (bonus track)

Esqueletos


 

Bästa skiva är Esqueletos.

Bästa låtar är Esqueletos, Dark Horse, Elder Tree, Misa Gringa, Southern Cross och Dame Fuego.

Highlonesome

highlonesome band1This article (slightly revised) is available in English here

Highlonesome bildades år 2006 och är från Milwaukee, Wisconsin men är omlokaliserade till Munsfreesboro, Tennessee. Namnet Highlonesome kommer från bluegrass-pionjären Bill Monroe som beskrev den speciella bluegrassmusiken på följande sätt: ”it has a high lonesome sound”. Highlonesome är ett i högsta grad missledande bandnamn. Det finns inget ensamt eller övergivet över Highlonesome, utan det är tokröj från början till slut. Noah Tyson (banjo och sång) skriver alla låtar och texter och är den person som bandet evolverar kring. Bandmedlemmarna har bytts ut vid varje skiva. Den första uppsättningen bestod av Erik Nelson (slagverk) och Bryan Kroes (bas, sång, gitarr och munspel). Den andra uppsättningen bestod av Bryan Morrison (trummor), Ian Watson (bas) och Joseph Huber(banjo, gitarr och fiol). Den tredje uppsättningen består av Bryan Morrison (trummor), Ian Watson (bas) och Daleth Mountjoy (gitarr). .357 String Band förefaller ha varit en inspirationskälla. Det finns både likheter och skillnader mellan Highlonesome och .357 String Band. Om vi börjar med likheterna. De är båda från Milwaukee, Wisconsin. De är båda sprungna ur den lokala punk- och hard-coremusiken. De spelar båda bluegrass i ett furiöst tempo. Det har även funnits ett visst musikaliskt samarbete dem emellan. På första skivan spelar .357-medlemmarna Joseph Huber på fem och Jayke Orvis på två av albumets tio låtar. Joseph Huber var också med som fullvärdig medlem i Highlonesome över den andra skivan. Om vi går över till skillnaderna så är det en klasskillnad mellan banden. Det är dock en orättvis jämförelse, eftersom .357 String Band är (var) så otroligt bra och utan tvekan befann sig i en lite högre division. En annan skillnad är att Highlonesome inte är ett renodlat "string band", utan har med trummor samt därutöver låter betydligt mer "elektriskt" än .357 String Band. Highlonesome är inte heller lika sofistikerade när det gäller kompositionerna som .357 String Band. Det är mer ”one-two-three-go” över Highlonesome. Det betyder inte att det är sämre, bara annorlunda. Highlonesome är ett mycket begåvat band.

highlonesomemärke2Musiken kan karaktäriseras som ”mountainbilly” eller som de själva valt att uttrycka det på en affisch ”punk driven americana folk”. Oerhört fort går det under alla omständigheter. Texterna är mörka och handlar om ”death, drug addiction and love lost”. Highlonesome gjort tre skivor: ”Highlonesome” (2008), “In Life We Can’t Be Free” (2009) och ”The Unholy Gospel According To…” (2010). Den första skivan ”Highlonesome” var inte färdigproducerad i alla avseenden, utan den låter ganska rå. Några av bandets låtar återkommer därför i nya versioner på de följande två skivorna. Det är också de senare versionerna som tagits med i kompilationen. För varje skiva har tempot skruvats upp ytterligare några snäpp och musiken blivit mer aggressiv. I en intervju inför den tredje skivan ”The Unholy Gospel According To…” säger Noah Tyson: "It is definitely not typical Bluegrass anymore, it's loud and it's fast like it should be. It's dark, mountain music mixed with some punk and metal, we just call it 'MountainBilly." Den första skivan ”Highlonesome” gav bandet ut på egen hand, medan de två senare skivorna har getts ut på skivbolaget Farmageddon Records. Bolaget har gett ut flera andra intressanta artister bl.a. Jayke Orvis soloskiva ”It’s All Been Said”. Läs gärna historiken om bolaget på deras hemsida. Bolaget ordnar också Farmageddon Records Music Festival. Festivalen äger rum i Montana och folk kommer långväga för att se artisterna. Det är inte väldens största festival, men däremot samlar den många av de främsta artisterna som jag är intresserad av. Det ser väldigt kul och trivsamt ut av döma av bilderna från festivalerna på hemsidan. Highlonesome är för övrigt med med en låt (Hell Bent) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodenticide III). Det är en kvalitetsstämpel.

Omslagen är helt rätt. På omslaget till första skivan: svartvit teckning av två män med snaror runt halsen. Omslaget är skapat av Richie Murry. På andra skivan: ett skelett ovanpå en bur innehållande en jordglob. Omslaget är skapat av Joseph Huber. På tredje skivan: ett skelett med vingar läsande i stearinljusets sken. Omslaget är skapat av Baylen Levore.

highlonesome 1 highlonesome 2 highlonesome 3  

 Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

Wayfaring Stranger

Highlonesome

2

Storm Front

Highlonesome

On Your Knees And Pray

In Life We Can't Be Free

4

Alone And Forsaken

In Life We Can't Be Free

We're All Just Gonna Fall

In Life We Can't Be Free

In Life We Can't Be Free

In Life We Can't Be Free

7

Devil At The Door

In Life We Can't Be Free

8

Lonesome Line

In Life We Can't Be Free

Sinner's Soul

In Life We Can't Be Free

10

Dead Run

The Unholy Gospel According To...

11

Head Hunter

The Unholy Gospel According To...

12

(With My Hand In Blood) I Thee Wed

The Unholy Gospel According To...

13

Lonesome Lucifer

The Unholy Gospel According To...

14

Hell Bent And Bottle Bound 

 The Unholy Gospel According To...

15 

The Boughs Have Broken

The Unholy Gospel According To...

16

Last Call

The Unholy Gospel According To...

17

The Longest Day

The Unholy Gospel According To...

18

I Ain't No Goddamn Holy Man  

The Unholy Gospel According To...


 

Bästa skiva är In Life We Can't Be Free och The Unholy Gospel According To... (dött lopp dem emellan)

Bästa låtar är Wayfaring Stranger, Storm Front, On Your Knees And Pray, Alone And Forsaken, Devil At The Door, Dead Run, (With My Hand In Blood) I Thee Wed och The Boughs Have Broken.

 

 

Pushin Rope

PRThis article (slightly revised) is available in English here

Pushin Rope är från San Diego, Kalifornien. Äntligen ett band från USA:s västkust. "West" har i denna artikelserie annars som längst betytt Denver, Colorado. Längre har jag inte kommit västerut. Pushin Rope är ett bra bandnamn. Pushin Rope är amerikansk slang och syftar på det futila försöket att genomföra samlag med en för slak penis (egentligen i den bildliga betydelsen när man försöker skjuta ett rep framför sig. Repet böjer sig nämligen). Pushin Rope är också en en ordlek, jämför med ordet "Pushing Dope" (sälja knark).  Men det här bandet är inga surfande västkustflummare. Bandet startade 2008 och består av Josh Renner (gitarr och sång) och Sierra Colt (bas). Josh är uppvuxen på landsbygden nära Mississippi-floden med gitarrspel på verandan. Sierra är uppvuxen omgiven av musik i ett hippiekollektiv. Bandet består även av Shawn Donahue (trummor) med förflutet i punkband och Danny Iannucci (banjo) samt George Bitsakis (fiol). Brent Gutzwiller ersatte senare Danny Iannucci.

PushinRopemärke4Med den skiftande bakgrunden hos medlemmarna är det inte särskilt förvånande att musiken blir en märklig kombination av outlaw country, bluegrass, delta-musik, punkrock och rock'n roll. Något småduttande eller finlir är det absolut inte frågan om här. På en affisch lämnar bandet följande varudeklaration: "picture Johnny Cash on crack meets Hank the 3rd at a whisky drinking contest". Det är en bra beskrivning av hur bandet låter, både på skiva och live. Det är mycket högt driv i musiken.  Pushin Rope gjort två studioskivor som de gett ut på egen hand: ”Murderous Songs Of Despair” (2010) och “Blood On The Line" (2011). Det finns även en live-skiva "Live At The Belly-Up". Texterna har en hel del inslag av religiösa motiv. Även Pushin Rope har med en låt (Devil's Son) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodenticide III). Det är som sagt en kvalitetsstämpel. Deras mest kända låt "Reign In Hell" (låten finns på båda studioskivorna och på live-skivan) kommer från John Milton's bok Paradise Lost och syftar på när Lucifer kastades ut från himlen: "It is better to reign in Hell than serve in Heaven." Den fina texten är som följer:

“Well them Hounds of Hell, are on my trail
I said them Hounds of Hell, are on my trail
And their belly’s are filled with desire
And there heart’s are all black with fire
And there’s Hell to pay and I know I owe
I’m goin’ straight to Hell Jesus yes I am
I’m goin’ straight to Hell Jesus to make my final stand
I’m goin’ straight to Hell Jesus cause I’m no god fearin man
Had a dream last night, of a burnin noose tied tight around my neck, as I cried
And I cried all night, with my dream in sight
And I know just where I’m gonna go
Well that burnin rope of fire, goin’ to meet my dark desire
And I’m gonna reign in Hell
I’m gonna reign in Hell Jesus yes I am
I’m gonna reign in Hell Jesus to make my final stand
I’m gonna reign in Hell Jesus cause I’m no god fearin man"
 

Omslagen är snygga. På omslaget till första skivan: ett fint smide runt en kula komplett med två puffror. Omslaget är sannolikt skapat av Sierra Colt. På andra skivan: en svart korp avbildat mot ett skogsbryn komplett med två korslagda puffror i nederkanten av bilden. Omslaget är skapat av Adam Bauer och Sierra Colt.

pushinrope 1 pushinrope 2    

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

Reign In Hell

Murderous Songs Of Despair

2

Evil In His Eyes

 Murderous Songs Of Despair

3

Devil's Son

 Murderous Songs Of Despair

4

Cuttin' Moon

 Murderous Songs Of Despair

5

Evil Little Woman

 Murderous Songs Of Despair

6

Just Me

Murderous Songs Of Despair

7

Blood In The Pine

Blood On The Line

8

Know Evil

Blood On The Line

9

Blood Hearse

Blood On The Line

 10

Molly Faye

Blood On The Line 

 11

Suicide King Saloon

Blood On The Line 

 12

Reign In Hell

Blood On The Line 

 13

Final Hour

Blood On The Line 


 

Bästa skiva är Blood On The Line.

Bästa låtar är Reign in Hell, Blood In The Pine och Final Hour.

 

 

Prenumerera på denna RSS-feed

The Roe Family Singers

Mest besökt Gothic

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

.357 String Band

08-10-2012 Hits:10630 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here .357 String Band är (var) från Milwaukee, Wisconsin, se hemsida http://www.streetgrass.com/ (denna hemsida underhålls inte, fungerar inte och det är högst tveksamt om...

Read more

Gothic Country, Southern Gothic, Gothic …

12-08-2012 Hits:10188 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

Read about Gothic Country in English by the same Author hereNu är det dags att ge sig på den svåra men angelägna uppgiften att försöka beskriva en musik som inte...

Read more

Strawfoot

25-08-2012 Hits:8012 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here Strawfoot är från St. Louis, Missouri och bildades år 2004. Det var från början menat som ett studioprojekt, men istället blev det ett...

Read more