Menu
Mikael Åstrand

Mikael Åstrand

Webbadress:

David Bowie

  • Publicerad i Battles

bowiebattleBattle: den ultimata Bowie-kompilationen

Battlare: Johan vs Micke H vs Micke Å

Förutsättningar: 700 Mb (80 min CD-R)

Kompilationer: se nedan

Antal låtar: 19 (Johan), 18 (Micke H.) och 19 (Micke Å.)

Överenstämmelse: Antalet tripplar: 7

A. Kompilation

  Johan Micke H. Micke Å.
1 Space Oddity Space Oddity Space Oddity
2 Life on Mars? Changes God Knows I´m good
3 Quicksand Life on Mars The man who sold the world
4 Andy Warhol Five years Changes
5 The Bewlay Brothers Moonage daydream Oh you pretty things
6 Five years Starman Life on Mars
7 Lady Stardust Ziggy Stardust Andy Warhol
8 Star Rock'n roll suicide Star
9 Ziggy Stardust Cracked actor Suffragette City
10 Suffragette city My death Ziggy Stardust
11 Rock´n´roll suicide Port of Amsterdam Rock´n´roll suicide
12 Drive in Saturday Candidate (demo version) Panic in Detroit
13 I can´t explain Young americans  Young Americans
14 Candidate (demo version) Wild is the wind Wild is the wind
15 Wild is the wind Sound and vision Sound and Vision
16 Be my wife Heroes Heroes
17 Beauty and the beast DJ Look back in anger
18 Heroes Ashes to ashes Ashes to ashes
19 Ashes to ashes   Pablo Picasso

B. Bubblare
Den här låten/låtarna tog sig nästan in på min kompilation.

  Johan Micke H. Micke Å.

1

Young Americans

Andy Warhol

Station to Station

2

Queen Bitch

Sweet thing

This is not America

3

Panic in Detroit

Golden years

Sense of doubt

4

Hang on to yourself (versionen från ”Ziggy Stardust the motion picture”)   Modern Love
5 Word on a wing    

 

C. Skulle kunna tänka mig att ta in 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta in på min kompilation från någon av mina motparter:

  Johan Micke H. Micke Å.

1

Young Americans

Andy Warhol

The Bewlay brothers

2

Panic in Detroit

Quicksand

My death
3 My Death God knows I’m good Five Years

D. Skulle kunna tänka mig att ta bort 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta bort från min kompilation:    

  Johan Micke H. Micke Å.

1

I can´t explain

DJ

Pablo Picasso

2

Suffragette city

Sound and vision

The man who sold the world
3 Quicksand Moonage daydream Look back in anger

 
E. Tar aldrig bort 
Den här 3 låtarna skulle jag aldrig ta bort från min kompilation:                                                                                                           

  Johan Micke H. Micke Å.

1

Ziggy Stardust

Ziggy Stardust

Ziggy Stardust

2

Drive in Saturday

Rock'n roll suicide

Wild is the wind
3 Wild is the wind My death Heroes

 Och här kommer motiveringarna



Johans Motivering

bowieposterDet viktigaste att inse när man sätter ihop en sådan här kompilation är att den inte alls behöver spegla artistens karriär på ett rättvisande sätt. Det handlar bara om vilka låtar som är bäst. Så till slut blev det bara låtar från Bowies klassiska period, till och med "Scary Monsters" 1980. Känns helt OK också att Major Tom både får öppna och avsluta kompilationen.
I mitt urval ligger tonvikten helt klart på mannens två bästa skivor – hälften av låtarna kommer från "Hunky Dory" och det absoluta mästerverket "Ziggy Stardust". Och självklart är det så en Bowie-kompilation ska se ut. Övriga skivor som är representerade får bara med en låt vardera med undantag av "Heroes" där två kom med. "Diamond Dogs" var problematisk. Både "Sweet Thing" och "Big Brother" var klara kandidater att komma med men de båda hänger ihop med angränsande låtar vilket skulle medfört konstiga avslut på dem om de kommit med. Det blev bara den fantastiska alternativtagningen av "Candidate" från "Diamond Dogs" sessionerna som kom med till slut. "Young Americans" med sin plastiga soul-funk är en skiva som jag alltid haft svårt för. Titellåteln är ändå riktigt bra och var på vippen att komma med. Däremot gillar jag "Station to station" som i det här sammanhanget led av att låtarna är så långa – både titellåten och "Word on a wing" var starka kandidater att komma med. "Wild is the wind" är självskriven. Fyra låtar från "Low", "Heroes" och "Scary Monsters" avslutar. Den relativt svaga "Lodger" saknar en riktig kanonlåt och blev inte representerad. Med 18 låtar så fanns drygt två minuters utrymme och jag beslöt att klämma in en cover från "Pinups". The Who´s "I can´t explain" är en grymt bra låt som jag tycker att Bowie lyckas göra bättre än originalet så den pryder sin plats.

Bowies omhuldade tolkningar av Jacques Brel låtar skippade jag – Scott Walker gör de ännu bättre tycker jag. Även om jag får erkänna en viss svaghet för "My Death". Och jag hittade alltså inte en enda låt från en skiva efter "Scary Monsters" som var ens i närheten av att slå sig in i det här samlingen av låtar. Om kompilationen fick breda ut sig över två eller snarare tre CD-skivor så skulle nog någon eller några post-Scary Monsters låtar komma med, t.ex. "Hallo Spaceboy", "Slip Away" eller "New Killer Star". Hur som helst var det glädjande att inse att de två senaste Bowie-skivorna, "Heathen" och "Reality", är de två bästa han gjort sedan "Scary Monsters".

Hur är då mina stackars kamraters kompilationer? Tja, hyggliga måste jag nog ändå medge. Min överensstämmelse med Micke Å är 53% och med Micke H. 49%. Vi har alltså ungefär hälften av urvalet gemensamt. Men i och med att deras samlingar inte överensstämmer till 100% med min, så är ju någonting per definition fel.

pinupsLåt mig börja med Micke Å:s urval. Det kännetecknas av ett löjligt väl avvägt urval av låtar från Bowies klassiska period, alla skivor får vara med förutom "Diamond Dogs". "Lodger" är alltså representerad! Han har till och med tagit med en cover-låt från senaste skivan! Den här välviljan är det huvudsakliga problemet med urvalet. Micke Å verkar leva i tron att Bowie själv kommer att kolla in hans urval och som gammalt fan vill han helt enkelt vara snäll och inte trampa honom på tårna. "David, egentligen tycker jag ju att allt som du gör är bra". Det här har ju givetvis startat som en vanlig idoldyrkan i tonåren, när man tvingas välja ett annat kärleksobjekt än sina föräldrar ("den oidipala konflikten") och samtidigt inse att man inte är allsmäktig (förlust av den "omnipotenta självbilden"). För de flesta är detta en utvecklande och övergående fas i livet. Micke Å däremot visar genom sitt urval tydliga symptom på en hämmad och avstannad utveckling. Han kan uppenbarligen ännu fungera normalt i samhället, men bör hållas under uppsikt genom att t.ex. tvingas göra en ny kompilation om ett par år. Vem vet, kanske tar han då med "Let´s dance" och någon låt av Tin Machine? Och då är det naturligtvis kliniken nästa.

Micke H.:s urval är i stora delar intressant, närmast excentriskt. Att antalet låtar från "Hunky Dory" är lika med antalet Brel-tolkningar i hans kompilation är ju minst sagt märkligt. Och det är lätt att fortsätta att räkna upp märkligheter: Tre av de fem låtarna från "Ziggy Stardust" kommer från skivans första-sida! Hur tänker man då? Varför välja "Cracked Actor" från "Aladdin Sane" när både "Drive in Saturday" och "Panic in Detroit" är överlägset bättre? Och vad i h-e gör låtar från "Lodger" på en seriös Bowie-kompilation? De är för övrigt de svagaste låtarna i båda mina kamraters samlingar! Micke H bör än en gång se över sina rutiner.



Micke H´s motivering

bowiejokerNär vi i rundan bestämde att nästa battle skulle ha tema Bowie i kronologisk ordning visste jag direkt att "Space Oddity" skulle inleda och "Ashes to ashes" skulle avsluta kompilationen. "My mother says: to get things done, you better not mess with Major Tom". Cirkeln är därmed sluten. För en icke-kompilator kommer det kanske som en chock att en kompilation inte enbart bygger på ett urval av bra låtar rakt upp och ner, utan det är låtarnas inre logik, komposition och harmoni som utgör en kompilation. Annars är det ett sample från en CD-växlare. Det vore förmätet att säga att jag i alla delar lyckats själv, men så lyder teorin i alla fall.

Jag hade ett extremt vågat koncept som utgångspunkt. Förutom den inledande och avslutande låten skulle jag bara ha låtar från "Hunky Dory" och "Ziggy Stardust". Det hade varit ett statement som inte Johan eller Micke Å. kunnat matcha. Jag kom dock ut på det sluttande planet i och bestämde att "My death" och "Port of Amsterdam" skulle också vara med. "My death" har jag gjort några ingrepp i så bara själva låten är med. Annars småsnackar och hyssjar Bowie publiken i över två minuter. Jag har ändå återgett konstnären på avsett sätt. "My death" är en oerhört suggestiv låt som Bowie gör bäst av alla. "Port of Amsterdam" likaså. Det är ett enormt driv i gitarren och desperationen i sången gör att man känner sig som i en Bruegel-målning = "only fisheads and tails". Kanon. Sedan släppte alla fördämningar ocjh kanske också kontrollen över slutprodukten. Summa Hunky dory=2 låtar! Jag lockades att spegla bredd. Förlåt mig. Hur kunde "DJ" slå ut "Andy Warhol" och varför fick inte "Quicksand" vara med. Jag har ingen ursäkt, mer än att jag nu ska ta fram en handlingsplan över rutinerna. Annars sitter jag nöjd. Over to you:

Micke Å. kan sin Bowie. Inte tu tal om något annat. Men kanske står han för nära sin artist efter att ha legat på sängen och spelat igenom skivorna i över 30 år? Han har också helt oansvarigt tagit med en ny låt "Pablo Picasso" (ny = efter "Scary monsters"). Det är väl ändå att slösa ammunition för att framstå som kännare och follower och att man minsann har koll på vad 60-åringen pysslar med nuförtiden? "God knows I’m good" är emellertid ett spännade och intressant val som ingen av oss andra har med. Ioriginellt. Annars köper jag det mesta av valen, utom "The man who sold the world" och "Look back in anger". Men hur kunde du utelämna Candidate (demo version)?

bowieliveJohan har slipat på sin lista, men den är ändå inte invändningsfri. Covern "I can’t explan" och "Beauty and the beast" bryter av en i övrigt väl avvägd lista som fyller kriterierna ovan med inre logik, komposition och harmoni. "I can’t explan" och "Beauty and the beast" kan knappast anses vara väl förvaltade dyrbara CD-minuter. Tick-tack. Vad tänkte du på? Att välja låten "Drive in saturday" före "Cracked actor" från "Aladin Sane" vittnar också om en viss omdömeslöshet. Johan får dock viss cred för att han hade samma inlednings- och avslutningslåt och idé som undertecknad. Det vittnar å andra sidan om ett visst omdöme.

 



Micke Å´s motivering

ziggyliveTekniken densamma som tidigare topplistor, plocka fram ett 30-tal låtar och börja kvala in. Ett 10-tal låtar var självklara sen blev det lite svårare. Och det var här man ställdes inför den första fundamentala frågan: hur förhålla sig till alla skivor som lanserats efter 70-talet? Jag måste erkänna att mitt Bowie-intresse svalnade högst avsevärt efter Let´s dance, speciellt 80- talet är ett bottennapp i Bowies produktion (ex skulle ingen låt från "Never let me down" komma med på ens en top-100 lista). Men samtidigt har Bowie lyckats släppa en handfull riktigt bra singlar efter 70-talet, exempelvis This is not America, Little Wonder och Hello Spaceboy. Speciellt de senaste skivorna Heathen, Reality och Hours är riktigt jämnbra med några låtar som sticker ut. Men när jag slutligen gjorde intern-battlen mellan pre 80 tal och post 70-tal vann alltid 70-talet, lite fegt kanske men jag kunde inte riktigt stå för att lägga alltför många nya låtar till listan. Men jag gav åtminstone de senare skivorna en chans- något som jag kommer tillbaka till i min kritik av kollegornas sammanställningar. En nyare låt fick dock plats- Pablo Picasso från senaste skiva Reality – en fantastiskt bra cover av en gammal Modern Lovers – låt.

Tillbaka till slutresultatet.
Fundamentet för sammanställningen ligger självklart på två skivor Hunky Dory och Ziggy Stardust. 8 av 19 låtar är tagna från dessa två. Nästan alla låtar från dessa två skivor var med i diskussionen kring sammanställningen. Det lite intressanta med min sammanställning var att nästa alla skivor från 70-talet fick vara med förutom Diamond Dogs och Pin Ups, det är inte ett tecken på socialism utan att hela 70-talskatalogen är extremt habil. Att Station to Station bara fick med en låt kan mer kopplas till låtarnas längd, exempelvis bör låten Station to Station vara med, men eftersom den närmar sig 10 minuter så skulle de ta alltför stor plats.

Kommentarer till kollegornas sammanställningar
Inledningsvis måste jag kommentera mina kollegors ultrakonservativa inställning till Bowies katalog. Micke kan jag ju förstå, han får ju frätskador på fingrarna när han håller i skivor som är utgiven efter 1979 (med undantag av amerikanska sing- and songwriters), men Johan som till och med prenumererar på Sonic hade jag nog förväntat en mer progressiv inställning till Bowies nyare produktion. Icke sa Nicke, här klampar man vidare i samma gamla konservativa spår, men man kan kanske hoppas på en ny Bowiebattle om 10 år kan ge en mer nyanserad bild av Bowies hela katalog. Sen kan jag skönja en bekvämighetsavgränsning: -visst är det skönt att börja med Space Oddity och avsluta med Ashes to ashes – då slipper man befatta sig med allt nytt och får en snygg "knyta ihop säcken" effekt. Slappt!

Sen till de specifika låtvalen. Micke och Johan, Candidate platsar inte på en Bowiecompilation – så är det bara. Att till råga på allt ta med en demoversion visar på ett dåligt omdöme. Directors Cut är sällan bättre, bara längre…

lowAnnars är väl Mickes compilaiton helt ok även om det känns övermaga med två Brel-tolkningar, ytterligare en bekvämlighetsvarning. Sen kan man ju undra vad DJ har att göra på listan. Ser man till Lodger så spöar "Look back in anger" "DJ" med hästlängder.

Ser man sedan på Johans compilation som kan man väl säga att den är ok och det är väl det som är Johans största brist – total färglöshet!
Jag menar: att smyga in "Beauty and the beast" och "Be my wife" är mer av progressiv gisslan än helhetssyn på Bowiekatalogen. Johan, visst hade det varit skönt att bara ta med låtar från Ziggy och Hunky, men du var väl tvungen att ta med lite annat för att inte verka för stel. Jag tror att du inte talar sanning kring urvalsprocessen. Troligen gick det till såhär: Först tar man Ziggy Stardust och Huky Dory, plockar bort de få låtar som absolut inte får vara med, sen ser man hur mycket tid som finns kvar på compilationen och lägger därefter till de låtar som får plats…

Neil Young

  • Publicerad i Battles

ny1Äntligen: Nu är Neil Young Battlen Klar 

Battle: den ultimata Neil Young-kompilationen
Battlare: Johan vs Micke H vs Micke Å
Förutsättningar: 700 Mb (80 min CD-R)
Kompilationer: se nedan
Antal låtar: 16 (Johan), 16 (Micke H.) och 17 (Micke Å.)
Överenstämmelse: Antalet tripplar: 2










A. Kompilation

  Johan Micke H. Micke Å.
1 I´ve been waiting for you Down by the river I am a Child
2 Cowgirl in the sand Cowgirl in the sand Sugar mountain
3 Tell me Why Only love can break your heart After The Gold Rush
4 Only love can break your heart Southern man Ohio
5 Southern man I believe in you Heart of Gold
6 Helpless A man needs a maid A Man Needs A Maid
7 Heart of Gold Alabama Old man
8 Words (between the lines of age) Heart of Gold My my, hey hey (out of the blue)
9 Campaigner The needle and the damage done Comes A Time
10 Cortez the killer Ohio The needle and the damage done
11 Like a Hurricane Like a Hurricane Like a Hurricane
12 Look out for my love Helpless Rockin´ in the free world
13 Powderfinger My my, hey hey (out of the blue) Rockin´ in the free world
14 Captain Kennedy Shots White Line
15 From Hank to Hendrix Rockin´ in the free world War of man
16 Driveby From Hank to Hendrix Prime of life
17      Driveby

B. Bubblare
Den här låten/låtarna tog sig nästan in på min kompilation.

  Johan Micke H. Micke Å.

1

Ohio

Captain Kennedy

Cowgirl in the sand

2

On the Beach

Driveby

Helpless

3

Trasher

Distant Camera

Journey through the past

 

C. Skulle kunna tänka mig att ta in 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta in på min kompilation från någon av mina motparter:

  Johan Micke H. Micke Å.

1

Ohio 

Captain Kennedy

Cowgirl in the sand

2

Sugar mountain

Driveby

Helpless
3 Shots I am a Child Only love can break your heart
4  Comes a time    

D. Skulle kunna tänka mig att ta bort 
Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta bort från min kompilation:                                        

  Johan Micke H. Micke Å.

1

Campaigner

 

White line

2

Driveby

 

Prime of life
3 Look out for my love  

 
E. Tar aldrig bort 
Den här 3 låtarna skulle jag aldrig ta bort från min kompilation:     

  Johan Micke H. Micke Å.

1

Cowgirl in the sand

Like a Hurricane

Rockin´ in the free world

2

Tell me Why

Heart of Gold

Like a Hurricane
3 Like a Hurricane Shots Heart of Gold

 Och här kommer motiveringarna



ny6Neil Young är egentligen perfekt för kompilationer. En lång och produktiv karriär med många pärlor att plocka ur en ocean av både medelmåttigt material och rent skräp. Problemet är bara att en CD är alldeles för lite. Det riktigt högklassiga materialet skulle kräva minst 3 CD. För min del har det resulterat i att urvalet blivit ganska konventionellt, men det här är det bästa som går att göra med 80 minuter till godo. Det är naturligtvis 70-talet som dominerar med ett par låtar utgivna på 60-talet och ett par från 90-talet som komplement. När det gäller 60-talet och Buffalo Springfield tiden så låg ”Burned” och ”Mr Soul” närmast till hands att komma med.

Öppningslåten fick istället komma från solodebuten medan endast den magiska ”Cowgirl in the sand” fick komma med från andra skivan. 1970 var ett sagolikt bra år för Neil Young. Då kom mästerverket ”After the goldrush” plus singeln ”Ohio” och LPn ”Deja Vú” med CSNY. Fyra låtar från 1970 kom med, känns ändå lite snålt. Vad som ger mig akut ångest och med tiden förmodligen magsår är att ingen låt från varken ”Tonight´s the night” eller ”On the beach” kom med till slut. Det här är ju ändå album som är topp-5 bland Neil Youngs produktion. Men ändå lyckade ingen enskild låt ta sig in till slut.De enda album som är representerade med mer än en låt är ”After the goldrush” med tre låtar och ”Harvest” med två. 70-talet avslutades med flaggan i topp med ”Rust never sleeps” och tidernas bästa live-skiva ”Live Rust”.

80-talet kan man till stor del glömma även om det finns en hel del pärlor. Att ”Reactor” skulle visa sig vara bästa skivan från 80-talet skulle jag aldrig trott när den kom ut 1981. 90-talet började däremot lysande. Först de skönt stökiga ”Ragged Glory” och liven ”Weld” som kändes lite som ett ”Rust”-par. Och sedan, som det verkar helt utan ansträngning, växlar Neil helt om till en mjuk och  fin ”Harvest moon”. De här två skivorna är fortfarande de bästa han gjort sedan 70-talet. Resten av 90-talet var inte lika kul även om ”Sleeps with angels” är helt OK. Efter ”Harvest moon” har de bästa skivorna varit de lugnare, mer countrybetonade. ”Silver & Gold” och ”Prairie Wind” är bra men låtarna klarar inte av att klämma in sig på den här kompilationen. Jag har fått till en oerhört välkomponerad kompilation, med en fin avvägning mellan akustiskt och elektriskt material. Om den här kompilationen kommit ut som en reguljär Neil Young skiva så hade det varit den bästa skiva som någonsin gjorts. Och ja, Neil Young är min absoluta favoritartist. Eventuella klagomål från mina avundsjuka kamrater kommer att kännas som att bli piskad med ljummen sallad.Kamraternas kompilationer är ändå inte alltför pjåkiga måste jag medge. Min och Micke H:s kompilation stämmer hyggligt överens, medan skillnaderna är större till Micke Å:s kompilation.

ny5Jag kommer nu vara mild och överseende, det finns ju så otroligt mycket bra att välja på. Låtar som enligt min mening inte skulle platsa på en 3-CD kompilation tänker jag däremot hacka på. När det gäller Micke H:s kompilation så är det faktiskt inte så mycket att anmärka på, den är i grunden fint sammansatt. Att ta med ”Shots” var oväntat och ger cred i mina ögon. Att ha med tre låtar från ”After the goldrush” men inte ta med ”Tell me why” är däremot obegripligt. ”I believe in you” bör bytas ut. Det enda riktiga sänket i kompilationen är ”Rockin´ in the free world”. Lyckligtvis är det den aningen mer uthärdliga akustiska versionen som tagits med. Micke Å däremot har med båda versionerna av denna gravt överskattade låt. Aj aj aj. Ett fruktansvärt slöseri med dyrbara minuter. Micke Å:s kompilation är överlag väldigt, eeeeehh, personlig, och den akustiska Neil dominerar helt. Det börjar fint med bl.a. ”Sugar mountain” som väl egentligen borde vara med på en kompilation. Bra val. Ingen låt från andra skivan ”Everybody knows this is nowhere” har funnit nåd inför Micke Å:s stränga (och uppenbarligen lite vindögda) blick, en enda (titellåten) från Neils bästa skiva ”After the goldrush” och sedan hela fyra låtar från ”Harvest” understryker dock kompilationens sneda balans. Speciellt som det på slutet är med två låtar från ”Sleeps with angels” från 1994. Det är väl i och för sig den tredje bästa skivan från 90-talet, men det är ju inte en 5-CD box kompilation vi sätter ihop här. En låt vardera från ”Ragged glory” och ”Harvest moon” är ju bra. Tyvärr har Micke Å valt fel låtar, även om jag i och för sig också gillar både ”War of Man” och ”White line”. De korrekta valen är ”Over and over” och ”From Hank to Hendrix”. Däremot är det glädjande att se att han valt Live Rust versionerna av ”Comes a time” och ”Like a hurricane” som ju är de klart bästa. Micke H tog tyvärr med fel version av ”Like a hurricane”. Att båda mina kamrater har med ”A man needs a maid” tyder på att de känner sig obekväma med patriarkatets försvagade status i dagens samhälle.

Avslutningsvis roade jag mig med att jämföra våra kompilationer med den officiella, och förvånansvärt konventionella, en-CD kompilationen ”Greatest hits” som kom ut 2004. Överensstämmelsen av våra kompilationer med denna ”Greatest hits” skulle alltså kunna användas som ett ”mainstream-index”. De 16 låtarna på ”Greatest Hits” är: 1. Down by the river; 2. Cowgirl in the sand, 3. Cinnamon girl, 4. Helpless, 5. After the goldrush, 6. Only love can break your heart, 7. Southern man, 8. Ohio, 9. The needle and the damage done, 10. Old man, 11. Heart of gold, 12. Like a hurricane, 13. Comes a time, 14. Hey Hey, My My (Into the Black), 15. Rockin´ in the free world, 16. Harvest moon.  Om man inte gör någon skillnad på akustiska och elektriska versioner av låtar så blir resultatet: Jag: 6/16 = 37.5% ; Micke H: 11/16 = 69%, och Micke Å: 8/16 = 50% överlapp. Det något förvånande resultatet är alltså att min kompilation är den minst konventionella. Jag hade helt klart väntat mig att det skulle vara Micke Å:s kompilation, vilket väl beror på att en del hans val är så flagrant okonventionella. Om man är snäll kan man ju säga att det stämmer väl överens med Neil Youngs ande. Micke H däremot kunde nästan lika gärna ha besparat sig besväret att sätta ihop en egen kompilation och tagit den officiella rakt av.


ny9Att ge sig på NY är ingenting för veka eller obeslutsamma människor. Det kräver nämligen att man mycket hårdhänt tar ställning till ett antal frågor: taggtråd eller göl? Sönderspelade NY-core låtar eller bara bra NY låtar i allmänhet? Man skulle kunna tänka sig en dubbel-CD där den första delen hade varit fylld med göl och den andra delen med taggtråd eller en dubbel-CD uppdelad på tidig och sen period. För egen del tror jag att om det varit fråga om dubbel-CD hade den första delen sett ut som den som nu föreligger, medan den andra delen hade varit fylld med låtar från de senaste åren.


Men nu är det inte fråga om en bekväm dubbel-CD, utan om enkel-CDn:s hårda prioriteringar. Det har varit en besvärlig procedur. Jag har hittills aldrig behövt lägga ned så mycket tid på genomlyssning, analys, reflektion och återbränning (tur att man har CD-RW, annars hade det blivit dyrt). Mitt urval kännetecknas av KYD (kill your darlings). Jag har varit tvungen att ta bort många favoriter då NY:s katalog är stenhård. Det är många av mina favoriter som inte fått plats: ”Captain Kennedy”, ”Driveby”, ”Distant camera” och en hel drös från Harvest moon. De låtar som fått plats är så starka att det inte är klokt. Notera att det inte är någon låt som jag kan tänka mig att ta bort, däremot kan jag tänka mig att ta in tre låtar (typ 80 min + 10 min…)

När vi i rundan bestämde att nästa battle skulle ha tema NY i kronologisk ordning bestämde jag mig för att någon diskriminering p.g.a. låtlängd inte skulle få förekomma. Medvetet eller inte minst omedvetet är det annars lätt att man hellre tar med två i stället för en låt, eller hur pojkar? Jag har fyra låtar runt 10 minuter: ”Down by the river”, ”Cowgirl in the sand”, ”Like a hurricane” och sist men inte minst ”Shots”. ”Shots” överlevde alla omkompileringar liksom ”Like a hurricane”. ”Shots” är en oerhört stark låt med mycket taggtråd som fortfarande överrumplar mig med sin blandning av råhet och intensitet. Mycket bra låtar har kommit med.


Jag kan konstatera att mitt - i det närmaste vetenskapliga - tillvägagångssätt har blottlagt lite frågetecken rörande logikkontrollen i undertecknads preferenser. ”Harvest moon” kommer som nr 6 i min listning av bästa album (se annan plats på denna web-plats). ”Comes a time” nr 36 och ”After the gold rush” har nr 47. ”Harvest” är inte ens med. Men ser man till denna ”NY bästa” kompilation har ”Harvest moon” fått in 1 (en) låt, ”Comes a time” (0), ”After the goldrush” (3) och ”Harvest” har fått in 4 låtar. Album består av låtar. Om låtarna är med, men inte albumet är det något som klickat lite, hmm hmm. De nya och förbättrade rutiner som då och då efterlyses av undertecknad förefaller fortfarande inte vara fullt ut implementerade och säkrade i verksamheten. Vilken lista är det då som gäller? Det är självklart den senaste kompilationen som gäller!Över till mina förutsägbara och oförutsägbara vänner: Johan ”staplar” som vanligt brutalt låtar enligt sin devis: ”bara de bästa låtarna – inget annat”. Det är okänsligt och helt (o)Neil(t).

ny10Jag hävdar fortfarande att en kompilation inte enbart bygger på ett urval av bra låtar rakt upp och ner, utan det är låtarnas inre logik, komposition och harmoni som utgör en kompilation (som min). Johan har verkligen ansträngt sig för att hitta en introlåt som ingen annan har. Och det är riktigt - Johan - ingen annan har med din låt - för den håller inte måttet. ”Down by the river” är den låt som ska inleda kompilationen och det vet du. Du är för snål med minuterna till de centrala låtarna. Det räcker inte med att hänvisa till att man minsann har med ”Cowgirl in the sand” som ursäkt. Att utelämna ”Down by the river” är ett uppenbart fall av diskriminering av lång låt, och det vet du. I stället får vi oss till livs säkra kort från plattorna After the gold rush och Harvest. För få, fel och fegt kan detta urval sammanfattas i. Look out for my love och Powderfinger är OK låtar, men hör inte hemma på en enkel-CD, möjligen på en dubbel-CD. Johan brukar, trots stapeltekniken, ändå få till välavvägda och smakliga urval. Denna gång spretar det betänkligt. Kanske står du i likhet med Micke Å i fråga om Bowie för nära ditt material? Erkänn!


Micke Å. är som vanligt lite ”wild and crazy” och blandar ”helt rätt” med riktiga och oförklarliga stolpskott. Vad har ”White line”, ”War of man” och ”Prime of life” på denna kompilation att göra överhuvudtaget. De skulle inte ens kvala in på en 6 CD-kompilation. Och här sparas inte på något krut. Två olika versioner av ”Rockin’ in the free world”. Vilka bedömningar har legat till grund för detta beslut. Är inte det att slösa värdefulla CD-minuter till ingen eller marginell nytta - eller har jag missat något NY vill säga genom sina två versioner? Micke Å. har också med fel låt(ar) från After the goldrush (se min lista för den rätta listan). Och din fäbless för live-skivor är rörande, men inte övertygande. Du måste i sådana fall förklara vilket ”mervärde” som detta medför. Och på plus-sidan då? Du har åtminstone mer omdöme än Johan i några fall. Du har med ”Ohio” och ”The needle and the damage done”. Bravo! Totalt rätt. Men nu frågar sig läsarna av denna battle: var ligger förklaringen till Micke Å:s hisnade färd mellan högt och lågt. Kanske ligger förklaringen i att tiden mellan att du enligt uppgift ”inte hunnit börja” till att du blev ”färdig” var oroande kort. Mycket oroande kort. Johan har haft en dubbel-CD han legat och ruvat på i flera år. Nu var det bara dags för en KYD (kill your darlings) för hans del. Micke Å. är ett riktigt NY-fan (främst med inriktning mot göl, misstänker jag). Jag tror dock att du kan betydligt bättre. Du har givetvis möjlighet att göra bot och bättring i din egen battle-text. Jag förväntar mig en lång och långsam avbön, där du utan förbehåll avundsamt hänvisar till min utsökta lista.


ny4Den första gången jag hörde en Neil Young- låt var 73 eller 74 då jag på min rullbandspelare brukade spela in kvällstoppen, som om jag inte minns fel hade en LP-lista varje vecka. Jag har för mig att det var ”journey to the past” troligen från Times Fades Away som var inspelad – banden är för länge sen borta, men jag minns att jag gillade den ganska mycket. Sen hade en kompis Harvest som vi ofta lyssnade på hemma hos honom, mest för att ha inte hade speciellt många skivor. Min nästa bekantskap med Neil var under min tid i lumpen i början av 80-talet där en på logementet envisades med att spela ”Like a Hurricane” i tid och otid, men då var jag inne på Synth och Newromantic så ”Like a Hurricane” kändes bara stökig. Sen var det inte förrän 90-talet som jag faktiskt började gilla Neil riktigt mycket, mycket beroende på Cd-rundorna och en mycket entusiastisk Neil fan på jobbet. Vad vill jag säga med detta då? Jo att min relation till Neil Young är betydligt kortare än mina CD-runda kollegor och därmed inte lika hysteriskt vilket jag kommer till i min kommentar till kollegornas listor…

 

Jag förstod nästan direkt att jag skulle få kritik för min metod att välja ut de bästa Neil Young låtarna. Och både Johan och Micke har rätt – det gick väldigt snabbt. Drygt tio låtar var helt självklara, så ganska snabbt så handlade urvalet om hur många av de senare låtarna fick vara med på bekostnad av de äldre. Totalt blev det 4 av de lite nyare låtarna om man bortser från Freedom. För mig är de 12 första låtarna oersättliga (förutom A man needs a maid som ibland känns väl bombastisk).  Fundamentet bygger på Harvest som har med 4 låtar med en som föll på målsnöret – titellåten. Sen är övriga låtar ganska utspridda vilket också visar på att Neils katalog är ganska ojämn med få helgjutna skivor. Vari låg då bryderierna? Dels hade jag lite problem med att välja låt/låtar från Harvest Moon – en skiva som faktisk är jämnbra där det finns 3-4 låtar som plastar kring de 20 bästa Neil-låtrna. Både From Hank To Hendrix och titellåten var med från början men fick vika för War of men. Att jag sen tog med båda versionerna av Rockin’ in the free world kan jag bara förklara med att jag inte kunde välja bort någon av versionerna – så enkelt är det.

 

Kommentarer kring Mickes lista:

ny8Innan jag börjar med att sätta kniven i listan måste jag säga att Mickes lista är ganska ok, vi har trots allt 7 dubblar med tyngdpunkt på Harvest som har med 4 låtar. Sen kan man ju om man gör en lite empirisk analys av Mickes lista konstatera att han är väldigt inkonsekvent. På albumlistan som du kan se här så har Micke placerat Harvest moon på sjätte plats men har trots denna placering endast med en låt från nämnda skiva. Sen letar jag förtvivlat efter Harvest på mickes albumlista, men letandet är förgäves. Harvest som har med 4 låtar på Mickes Neil Young – kompilation finns inte med på albumlistan! Jag har den på fjärde plats… För att sedan strö lite extra salt i såret så kan jag även konstatera att låtar från Harvest saknas på singellistan, tydligen dög de inte då, jag har åtminstone en låt från Harvest med.

 

Hur kan man få förtroende för en ”Neil-expert” som är så inkonsekvent i sina låtval – Är verkligen Harvest så dålig att den inte platsar på albumlistan eller är det kanske ett skrivfel – det kanske var Harvest och inte Harvest moon som ligger på Albumlistans sjätteplats?

Slutligen är det några låtar som Micke saknar, Comes a time borde vara med, Sugar Mountain  likaså, men annars är listan helt acceptabel. Med lite mer distans till Neil kunde listan bli näst intill perfekt.

  

Kommentarer kring Johans lista

Jag har och har alltid haft stor respekt för Johans musiksmak. Det är bland annat tack vare Johan som jag har återupptäckt Iggy and the Stooges och fått upp ögonen för exempelvis Sonic Youth. Respekt. Johans snabba rekommendationer och dissningar när man hittat något nytt på CD-rundorna har varit ovärderliga och ofta ganska rätt. Man nu ska vi ju diskutera Johans Neilkompilation och det är ju inte lika roligt. När jag går igenom Johans Lista kan jag inte undgå att tänka på tidningen Pop som för några år hade gjort en lista med världens bästa skivor genom tiderna. På första plats hade tidningen placerat Sly and the Family StoneThere's a Riot Goin' On. Jag begrep ingenting. Kändes mer som ett uttryck för snobbism. Tidningen Pop-Listan var överöst med fullständigt obegripliga val blandat med en del guldkorn så den kan väl anses vara ett pittoreskt inslag i listdjungeln, inte mer. Tyvärr är Johans lista av liknande karaktär. Jag begriper ingenting, jag var till och med tvungen att lyssna igenom skivan för att veta vilka låtar som han faktiskt tagit med. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Johan fullständigt tappat kontrollen över sin relation till Neil. Bara det faktum att vi endast har tre dubbletter visar på att det måste ha blivit något riktigt fel på vägen till listan. Om jag någon gång skulle besöka en kongress med världens absolut nördigaste Neil-fans så skulle jag ta med mig Johans lista för att se alla dessa personer som vikt sitt liv till att överanalysera Neils katalog nicka instämmande och uttrycka typ – ”intressant val, men känns det inte lite mainstream att ta med ”Like a Hurricane”, vad ville han egentligen säga med den”, ”skönt att slippa se en lista utan My, my – bara hypad pga Cobain”  osv osv…

Att gå in mer specifikt på låtvalen känns nästan för mycket, men några kommentarer bör vara på plats:

-     att ta med ”Words” från Harvest och samtidigt undvika ”Needle And The Damage Done” är obegripligt

-     Johan måste väl vara den enda i världen som inte tar med Rockin’ in the free world på en top 16 lista.

-      ”My my, hey hey”. Hallå, måste blivit något fel här. Jag trodde den skulle bli den mest självklara trippeln, men icke. Crazy…

 

Så Johan, nästa gång vi går på CD-runda kommer jag fortsätta att ta emot råd kring skivor jag inte hört, men när det gäller Neil-skivor får jag nog ta till annan mindre insnöad expertis…


Lambchop

  • Publicerad i Battles
 Battle:  den ultimata Lambchop-kompilationen
 Battlare:  Johan vs Micke H
 Förutsättningar:  700 Mb (80 min CD-R)
 Valda låtar:  19 (Johan) resp. 18 (Micke H.)
 Överenstämmelse:  10/19 (Johan) resp. 10/18 (Micke H.), vilket ger 20/37 = 54 procent

 

 

Johans lista
1. Hickey
2. The man who loved beer
3. The militant
4. Life´s little tragedy
5. Suzieju
6. The scary caroler
7. Whitey
8. Cigarettiquette
9. Miss Prissy
10.The saturday option
11. N.O.
12. Nashville parent
13. Caterpillar
14. Four pounds in two days
15. Steve Mcqueen
16. Something’s going on
17. Nothing but a blur from a bullet train
18. Each time I bring it up it seems to bring you down
19. The rise and fall of the letter P

Micke H Lista
1. The man who loved beer
2. Life´s little tragedy
3. Suzieju
4. Theone
5. The scary caroler
6. N.O.
7. Nashville parent
8. From here to there
9. The book I haven’t read
10. I can hardly spell my name
11. Caterpillar
12. Four pounds in two days
13. Steve Mcqueen
14. Something’s going on
15. I haven’t heard a word I’ve said
16. Low ambition
17. There’s still time
18. Listen

 

Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta in på min kompilation från min motpart:

 

4.   Theone
17. There’s still time
 9.  Miss Prissy
17. Nothing but a blur from a bullet train


Den här låten/låtarna skulle jag lätt motvilligt ta bort från min kompilation:
 

Nr 8. Cigarettiquette
Nr 19 The rise and fall of the letter P
 Nr 8. From here to there


Den här låtarna skulle jag aldrig ta bort från min kompilation:


Nr 1. Hickey
Nr 10. The Saturday option
Nr 14. Four pounds in two days
Nr 16. Something´s going on
Nr 4. Theone
Nr 7. Nashville parent
Nr 11. Caterpillar


Battlarnas övergripande motivering för sin kompilation:

Micke H
Överensstämmelsen mellan Johans och min kompilation kan, med alla mått mätt, betraktas som hög (54 procent). Ändå finns det markanta skillnader i våra val. Förklaringen kan sökas under Singlar på denna hemsida. Johan har ”Search and destroy” med Iggy Pop & the Stooges som nr 1, medan jag har Where do you go to my lovely?” med Peter Sarstedt. Människor är olika…Detta leder till en hypotes: Johan gillar tuffa låtar och jag gillar självömkande låtar. Detta avspeglas i våra olika val (även om Johan, för all del, har mjukis-byxorna på här och där i sina val). Min lista är välavvägd, balanserad och fin. Johans lista dippar tyvärr med val som ”The Militant” och ”Cigarettiquette” och prioriteringen av ”The rise and fall of the letter P” från senaste plattan. Men mest uppseendeväckande är vad Johan inte har med. Hur kan man utelämna ”Theone”? Obegripligt och oförsvarligt!   

Johan
Lambchop var det bästa band som kom fram på 90-talet. Att sätta ihop en kompilation är alltså en grannlaga uppgift som man måste närma sig med varsam hand och där man aldrig får glömma bort helhetsintrycket.  

Mickes kompilation innehåller massor av pärlor – vi har ju som sagt 54% överenssstämmelse – men pärlorna är tyvärr inbäddade bland en massa stillastående utfyllnad. Det gör att Mickes kompilation ger ett onödigt sövande intryck. Min betydligt mer dynamiska och spänstiga kompilation är överlägsen.

Mickes låt nr. 8 ”From here to there” är problematisk för att uttrycka det milt. Jag förmodar här att det Micke valt ut är låten ”The distance from her to there” från albumet ”Nixon”. Länge ville jag inte tro det – maken till magplask får man leta efter i sådana här sammanhang. En av de sämsta låtarna från en av Lambchops klart svagaste skivor. Vad tänker han på? Är det här en låt som slagit ut ”The Saturday option” med Kurt Wagners kanske allra finaste refräng??!! Micke uppvisar dock en viss sjukdomsinsikt eftersom detta är den låt som han skulle kunna tänka sig att motvilligt ta bort från sin kompilation. Ytterligare en låt från ”Nixon” (förutom den helt självskrivna ”Nashville parents”) får dessutom plats i hans trista kompilation – den något bättre men lik förbannat urtråkiga ”The book I haven´t read”. De här två låtarna och den lätt glömda ”Listen” är riktiga sänken och de största problemen med Mickes kompilation. 

“I can hardly spell my name” från albumet ”is a woman” är OK men får ändå betecknas som ännu en av dessa nästan stillastående låtar som Micke valt. Pärlorna vadderas in i menlöst fluff (pärlor=de låtar vi båda har med på kompilationen; fluff = Mickes andra låtar med undantag av ”Theone”, There´s still time” och möjligen ”Low ambition”). Helhetsintrycket blir bedövande och sövande. Nej, ut med de stillastående gölarna och in med de friskt porlande låtarna som är lite annorlunda! Som ”Hickey”, ”The Saturday Option”, ”The militant”, och “Whitey”.
Det är väl egentligen bara kritiken om att inte ha med ”Theone” som jag kan ta åt mig av. Den var med i mitt första urval av 19 låtar men då gick tiden precis över 80 minuter. Då bytte jag ut ”Theone” mot en kortare låt – ”Cigarettiquette” –som väl är en bagatell men den är ändå ganska kul. Möjligen, jag skriver möjligen, skulle min kompilation förbättras av att lyfta ut både ”Cigarettiquette” och ”The rise and fall of the letter P” till förmån för antingen ”Theone” eller ”There is still time”.

Bra Joy Division Covers

  • Publicerad i Analyser


Jag trodde det skulle vara en räkmacka att göra en top 5 lista på de bästa tolkningarna av Love will Tear up apart med Joy Divison, men efter några timmars grävande i youtube arkiven lyckades jag plocka fram ett trettiotal olika versioner av låten och detta trots att minst 10 varianter avfärdades på grund av alltför dålig kvalité (exempelvis en intressant tolkning med Arcade Fire och U2). Det finns versioner från Death Metal/Goth till klassisk improvisation. Men lite grovt kan man dela in versionerna i tre grupper: Bokstavstolkarna med New order i spetsen och en del ”tributeband”, experimentella versioner och den största avdelningen med akustiska/Low Fi versioner.  

Ganska snabbt tog jag bort alla Bokstavstolkarna, lyssna på originalet istället! I den rensningen försvann även alla de New Ordertolkningarna som finns, inte för att de är speciellt dåliga utan för att de helt enkelt är sämre än originalet. Kvar efter ytterligare rensning var en handfull akustiska och några få experimentella. såhär i efterhand borde kanske Honeyroot vara med på top 5 mest beroende av det fantastiska bildspelet, även The King´s variant intressant mest för att man kan använda den som kareoke stöd  Jag tänker dela in lista i två –dels en klassisk top 5-lista, men även ytterligare 5 versioner som kräver lite analys. Längst ner på sidan finns även bruttolistan. Glöm inte bort att stänga av den låt du lyssnar på när du byter flik, annars läggs låtarna på varandra, men det lär du märka...



"En behaglig variant av låten med The Swans, finns även en variant med den manliga sångaren som är betydligt mer ansträngd
 

Väldigt mainstream och väldigt likt Jose Gonzales, men med lite mer känsla. Det här är Nouvelle Vouge som uppenbarligen bygger sin affärsidé på att göra low-fi covers, men gör det riktigt bra. Finns flera varianter av Love Will tear us apart på Youtube av bandet, det är bara att surfa om ni vill ser mer.


Mer elektroniskt än de andra versionerna. Det här är Kaycee, fullsändigt okänt band, men har uppenbarligen penetrerat Joy-katalogen noga. Låter lite Björk om sångaren, säkert ett Isländskt band. Jag har sedan den första uppladdningen varit tvungen att byta video och denna är lite mer remixad än den första men funakar ändå.


En extremt klar, avskalad och tydlig tolkning av en klassisk Youtube/Myspace - stjärna.  Har med sig stort hjärta i tolkningen. Crecendot i sista versen kan man kanske vara utan, men som helhet en mycket stark version. Sångaren heter Timothy Gregory och har flera andra covers.



Vet inte om man kan kalla den för heroin-chic, men det är så den känns, lite mer ambient än de andra på listan med lite av en skandinavisk accent vilket bara förstärker känslan av låten. Jag har ingen aning om vilka Susanne and the medical orchestra är, men det är riktigt bra. Med lite tyngre bas hade det kännts mycket Arab Strap. Ingen solklar etta, men bäst just nu.
Såhär dagen efter publiceringen kan jag förvånat konstatera att Susanne and the medical orchestra tillägnas en artikel i dagens (26/10) Dagens Nyheter där man konstaterar att bandet har svårt att få till bra egna låtar, men gör populära covers, så ytterligare ett coveralbum är planerat.


Och nedan kommer sex andra exempel på intressanta versioner av Love Will Tear Us Apart - därmed inte sagt att de är bra...


Ytterligare ett exempel på att vi nordbor har tagit till oss Joy Divisions musik. Worm is Green är ett Isländskt band som gör en ganska spännande tolkning av låten. Väldigt tungt elektroniskt och med det mysiga Björk-uttalet blir denna version riktigt bra. Worm is Green har även gjort en tolkning av Joy Divisions Heart and Soul som även den kan avnjutas på Youtube



Ska man göra en cover måste man hitta den rätta balansen mellan originalet och artistens egna stil. I Josés fall har inga kompromisser gjort kring den egna musikstilen och tolkningen låter därför som vilken José låt som helst. Det är lite trist att han inte vågar ta ut svängarna utan kör i redan utstakade spår. Första gången jag hörde denna version tyckte jag den var riktigt bra, andra gången insåg jag att den faktiskt är väldigt färglös, och den framförs väldigt okänsligt. José borde försöka att göra något annorlunda av Joy´s klassiker, men den blir istället ännu en i raden av habila men ack så trista José låtar.


Om Ian inte hade tagit livet av sig och Joy Division fortsatt på 80 och 90-talet hade nog deras framförande av LWTA låtit ungefär såhär I slutet av 80–talet. Sönderarrangerad med alltför mycket ljud. Jag läste någonstans en recension av Guns n Roses ”något” försenade Chinese  Democracy där recensenten tyckte den första singeln var helt sönderarrangerad med ljudpålägg efter ljudpålägg. Ungefär så låter även Stone Roses version.


Jag kan inte undgå att även ta med denna riktigt tunga Death – Metal varianten av låten. Moonspell gör en helt rätt tolkning, som ändå känns ganska snäll. Bandet har för övrigt en jätteläbbig hemsida...


En av få riktigt stora artister/band som har denna cover på Youtube. Borde kanske varit med på top fem, men är lite för lik originalet för att riktigt platsa och faller därför i New Order- fällan. Sen känns The Cure-soundet lite malplacerat i covertolkningen. Jag började faktiskt tänka på The Missions Coverskiva The Last Chapter där bland annat Like a Hurricane tolkas. Även i det fallet låter det bara konstigt. Är man så stor som The Cure så tycker jag man bör lägger ner lite mer energi i tolkningen av låtar som troligen ligger Robert Smith varmt om hjärtat.



Jag var tvungen att ta med denna version. U2, ett av 80-talets största band tillsammans med Arcade Fire, troligen 2010-talets största. En ganska trist version och usel inspelning, men värd att titta på.



Och här kommer bruttolistan som jag utgick från i min värdering

Nouvelle Vauge    http://www.youtube.com/watch?v=l4efME9Vnlc
Susanna and The Magical Orchestra  http://www.youtube.com/watch?v=sHhVydgvuAc
The Cure http://www.youtube.com/watch?v=szua7uP6agY
José González http://www.youtube.com/watch?v=bfwm2qKPDZg
New Order http://www.youtube.com/watch?v=SnMYEJAuk54
timothy gregory http://www.youtube.com/watch?v=k1K_3c2CfY0
Honeyroot  http://www.youtube.com/watch?v=Yht4Anc4Vdk
Swans http://www.youtube.com/watch?v=PiQsv3Q5P8Y
The Swans http://www.youtube.com/watch?v=F062h9ePl4Q&NR=1
Blue Skies http://www.youtube.com/watch?v=h5wo_i_mvew&feature=related
Worm is green http://www.youtube.com/watch?v=ZGMS_nHyr0A
WHIP! http://www.youtube.com/watch?v=midpVihmNBs
Fall out Boy  http://www.youtube.com/watch?v=72ojJkhOc0A
Fall out boy http://www.youtube.com/watch?v=g_t31w9lrJk&feature=related
Squarepusher http://www.youtube.com/watch?v=OmVf4SoY0xo&feature=related
Stone Roses http://www.youtube.com/watch?v=rQYg4Jq_DX8
New order http://www.youtube.com/watch?v=2kuSRVG8Z04
The Soles http://www.youtube.com/watch?v=-0S9eJTryic
Decades http://www.youtube.com/watch?v=xRCyJi8DFb0
LifeOnMars http://www.youtube.com/watch?v=K2dhjUUlYgM
Peek a Boo http://www.youtube.com/watch?v=n8vXuUjspVc
new order http://www.youtube.com/watch?v=OUstNxmMg3U
Moonspell http://www.youtube.com/watch?v=509IHINFOpU
THE KING http://www.youtube.com/watch?v=ujP96HKL2rE
GET CAPE WEAR CAPE FLY & NATTY http://www.youtube.com/watch?v=TvXK-mUicxA
The Tours http://www.youtube.com/watch?v=Hz56CwTarDI
Hankypark  http://www.youtube.com/watch?v=92AlefgP0Aw
Emanuele C. Torrente's variatiations http://www.youtube.com/watch?v=2b_ko31VG3o
Joy Revision http://www.youtube.com/watch?v=YmVNN4zOccI
White Eyes http://www.youtube.com/watch?v=0tsNRI-4gro
Kaycee http://www.youtube.com/watch?v=F1vCULzsKM0

 

Bra Covers

  • Publicerad i Analyser

Härliga videosnuttar på nätet - Covers

cash americanOftast är orginalet bättre än covern. Det finns några få exempel på låtar där nytolkningen faktiskt spöar orginalet. Jimi Hendrix version av "All along the Watchtower" sitter betydligt bättre än Dylans orginal, Johnny Cash´s version av U2 "One" och Anna Ternheilms minimalistiska version av Broder Daniels "Shorline" är två fantastiska covers för att inte tala om Sinead OConnors "Nothing compares to u". Samtidigt finns många frunktansvärda försök till tolkningar. I Joy-divisionfallet kan exempelvis Paul Youngs tolkning av "love will tear us apart" ses som ett varnande exempel. Nedan kan ni se de fyra som nämns och
här finns listan på det 5 bästa "love will tear us apart" tolkningarna enligt mig. Det kan hända att låtarna försvinner av olika skäl, men jag ska försöka leta upp dom igen. Tänk på att ni måste stänga av låten du lyssnar innan ni byter flik och startar en ny annars läggs låtarna på varandra, ni fattar nog...

Rock'n'rollskrik

  • Publicerad i Analyser

Tidernas 21 bästa rock´n´roll skrik

1. Gluecifer -
Efter mycket vånda är det till slut den här låtens magnifika startvrål som tar hem förstaplatsen. Skriket kickstartar låten perfekt. Den vore inte ens hälften så bra utan det. Det här vore det ideala soundtracket till att sprätta grus med en båge. Funkar väldigt bra som billåt också – hög volym anbefalles.  Men vad heter låten?
 
2. Iggy Pop – I got a right
Iggy Pop är min favoritskrikare och det här kattlika skriket i början är mitt favorit Iggy-skrik. Lysande. Från TV Eye Live 1977.

3. The Sonics – The witch
På 60-talet förstod man att det ska skrikas i bra rocklåtar. The Sonics sångare Gerrie Roslie tror jag skriker på varenda Sonics-låt. Hur bra som helst. Svårt att välja låt, men det får bli deras första singel på grund av de två avslutande skriken där det nästan låter som om han är rädd för häxan på riktigt. Från 1964.

4. Screamin´ Jay Hawkins – I put a spell on you
Den absoluta skrikklassikern, från 1954. Trots de fantastiska skriken tycker jag nog ändå bäst om de kvävda galna skratten. Det här tyckte jag lät som en typisk person som dör ung, så det var roligt att se honom spela nattportier i Jim Jarmusch film ”Mystery Train” i slutet av 80-talet.

5. Pink Floyd – Careful with that axe, Eugene
Ytterligare en klassiker – denna gång i genren psykedelia. Skriken när Eugene inte är försiktig med yxan är väl något slags primalskrik. Från Pink Floyds psykedeliska mästerverk ”Ummagumma” från 1969 (konsumentinformation: bara live-skivan av dubbelalbumet   är bra).

6. Flamin´ Sideburns – Testify
Många fina skrik i den här garagerockaren. Bra finskt band med briljant argentinsk sångare. Låter som ett modernt MC5.

7. Tad – Satan´s Chainsaw
Jag gillar verkligen den gravt överviktige sångaren Tad Doyles skrik, det låter nästan som om han skäller. Kanske bästa Seattle bandet från grunge-eran. Från albumet God´s Balls 1989.

8. The 13th Floor Elevators – You´re gonna miss me
Intensiv sånginsats av Roky Ericson, massor av fina skrik.

9.The Hellacopters – Bore me
Hellacopters visste exakt hur man skulle spela modern garagerock. Med andra ord skriks det ordentligt i var och varannan låt. Mycket svårt att välja låt. Den här från första skivan blev det till slut, dock ej för det första distade skriket som jag mest tycker är jobbigt.   

10. The Stooges – Down on the street.
Jag måste ändå ha med en till låt med min favoritskrikare Iggy Pop. Det här är öppningslåten från ”Fun house” som kom 1970, tidernas nästbästa album. Jag hade svårt att välja mellan den här och "New values". Det som till slut fällde avgörandet till ”Down on the Street´s” fördel var de snärtiga oj-vad-kallt-det-är-i-vattnet ropen. 

11. Union Carbide Productions – Teenage Bankman
En ganska skev och avig låt från deras fantastiska första skiva. Med fina långa skrik av Ebbot när låten vänder någonstans i mitten.

12. The Pogues – If I should fall from grace with God
En fin blandning av folkrock och punk med härliga folkrocks-skrik av ärkefyllot Shane MacGowan.

13. John Lennon – Cold turkey           
Riffet är fint, men Lennons abstinensskrik i slutet är låtens clou, eller hur? 

14. Einstürzende Neubauten – Seele brennt
Ett av Blixa Bargelds patenterade tandläkarborrskrik måste vara med också. Han skriker alldeles för sällan tyvärr. Här en ovanligt lugn Neubauten låt med mycket tystnad och en viskande Blixa.

15. The Sonics – Cinderella
Och ytterligare en Sonics låt med fina skrik får det bli också. Det här är min absoluta favoritlåt med Sonics.

16. Haystack – Black Sheep/Get Lost
Ett par desperata skrik i brutalo-trash skolan i den första delen av låten. Tremannabandet Haystack är numera insomnat och gitarristen/sångaren finns nu i Entombed.

17. The Castaways – Liar, liar           
På 60-talet skreks det även i relativt snälla låtar.
 
18. The Beatles – Can´t buy me love
Till och med Beatles skrek i sina tidiga låtar innan de ansåg sig vara för coola för sådant.

19. Radio Birdman – Descent into the maelstrom
Ett snärtigt fint startskrik gör att den här låten (just och jämnt) platsar.

20. Bob Marley – Crazy Baldheads           
Tarzan-joddlandet i början av låten är ganska kul tycker jag.

21. Deep Purple – Child in time
Hårdrockarnas powerballader var bättre förr. En förkortad version där inte allt skrikande av Ian ”Jesus” Gillan i den här låten kommer med. Men det här räcker bra.

Progressiv Rock

  • Publicerad i Analyser

Nedslag i videohörnan: Progressiv rock

yesmedbill

"klassiskt skolad" musik

Dags att ägna en stund åt en av historiens mest utskällda genre, nämligen den progressiva rocken, eller Symfonirocken som den ibland kallas. I musikjournalistkretsar har den alltid baktalats mycket på grund av den pompösa och pretentiösa framtoningen. Så journalistkåren drog en suck av lättnad när punken kom och i ett trollslag svepte bort alla långa gitarr och klaviatursolon.
Den progressiva musiken kännetecknades av ett antal grundkriterier, dels väldigt långa låtar, helst över två vinyl-sidor. Sen innehöll låtarna en hög av solon, trummor, bas gitarr men framför allt klaviatursolon. Begreppet ”klassiskt skolad” var för dessa bands medlemmar ett positivt epitet och inte ett skällsord. Slutligen skadade det inte att göra nytolkningar av klassiska stycken Det räcker att nämna Emerson Lake & Palmer och Ekseption som två goda exempel. Man kan även nämna att många av banden hade en tendens att leverera extremt omfattande live-skivor med ELP´s Welcome back.. som flaggskeppet med 4 vinylskivor där bland annat Karn Evil  fyllde 2 sidor.

emersonPersonligt urval
Men nu är det dags att lyfta fram denna förbigångna grupp av progressiva band. Jag har plockat ut fem band inom genren som kanske mer visar på bredden än att de är typiska progg-band.  Dock finns det ett band i genren som jag valt att inte ta med, mest för att de förtjänar ett eget kapitel. Jag talar förstås om Pink Floyd som med sin tolkning av den progressiva rocken skapade ett helt nytt fundament för den framtida musiken och banar vägen för band som Kraftwerk, Bowies Berlinäverntyr och blir punkarnas största hatobjekt.

Det är viktigt att inte blanda ihop Progressiv/symfoni rock med den svenska motsvarigheten Proggen som i vissa delar hade inslag av den internationella strömningen, men var betydligt mer politiskt. När den Internationella proggen sjöng om galaxer i kollision så sjöng den svenska varianten om tvättarbetaren i Arlöv…



genDen Progressiva rockens död

När dog då den progressiva rocken? Ja, det som utan tvekan levererade det första knivhugget var när Peter Gabriel lämnade Genesis. Även om några av de första skivorna post Peter var helt ok så var den riktigt svulstiga performace-musiken borta, Phil Collins kunde aldrig axla Peters mantel. Den riktiga dödsstöten kom dock 1980 med Yes-albumet Drama. Jon Andersson och Rick Wakeman hade lämnat bandet och ersatts av Trevor Horn och Geoff Downes, mer kända som The Buggles… Känns ungefär som att ersätta Jimmy Page och Robert Plant i Led Zeppelin med Enrique Ingelsias och Robert Wells. Men redan innan var genren kraftigt skadeskjuten i och med punkrevolten och att en hög ”mainstrem” proggare som exempelvis Toto, Kansas och Supertramp tog musiken i en helt annan betydligt tristare riktning.



Yes är utan tvekan proggens fanbärare, Bandet hade många uppsättningar, men den kanske mest kända var den i början av 70-talet med Rick Wakeman, Alan White, Stevie Howe, Chris Squire som alla var med på den fantasiska liveskivan Yessongs som för övrigt var en av de första vinylskivor jag köpte typ 1974. Tidigare satt Bill Bruford vid trummorna, men han skulle dyka upp i ett helt annat band i den progressiva genren, nämligen King Crimson.  Viktiga skivor med Yes är “Close to the edge”, “Fragile”, “Tails from Topographic Oceans” och “Relayer”. Under 80 och 90 talet levde bandet en relativt undanskymd tillvaro med väldigt många olika bandsuppsättningar, hela släktträdet finns väl beskrivet på wikipedia. Exemplet nedan är Rounabout från den fantastiska skivan Fragile. även intressant att studera Rick Wakemans klassiska klaviaturposé men en handen på en orgel och med den andra i en 180 graders vinkel köra soloslingor på en Synt. Ett av Symfonirockens signum. Det kan även vara värt att nämna att skivan "Tales from Topographic Oceans" ligger högst upp på min lista - "skivor som jag äldrig ägt men borde ha". Egentligen helt offatbart att den aldrig varit en del av min skivsamling...



Focus var lite mer av ett jazzband som hamnade i proggenren. Här var det mycket Jan Akkerman och Thijs van Leer som stod i förgrunden, Jan med sitt fantastiska gitarrspel och Thijs med sången och speciellt joddlandet som mig veterligen aldrig användas före eller efter i rockmusiken. ”Moving Waves”, ”Focus 3” och framför allt ”Live at the Rainbow” är väl de tre skivor som är värt att lyssna på, resten är nog lite för jazziga för min smak. Rent allmänt bör man ta Focus i små portioner, Att sträcklyssna en dubbelvinyl kan vara väl så jobbigt. Värt att veta att Focus huvudsakligen gjorde instrumental-låtar.  Nedan kan du se och lyssna på Hocus Pocus från skivan Moving Waves, den finns även med på Live at the Rainbow. Notera speciellt Thijs v L fullständigt maniska blick, här har vi en kille som verkligen går in för det han håller på med



Emerson, Lake & Palmer var nog tillsammans med Yes de två verkliga arketyperna av Symfonirocken, båda med starka musiker på alla instrument och med många solon och välarrangerade liveskivor. Bandet var egentligen relativt kortlivad med perioden 1970-73 som den mest produktiva. Enklaste sättet att få en heltäckande bild av bandet är att köpa liveskivan ”Welcome back my friends to the show that never ends” som sammanfattar perioden fram till 1973 och visar vilket bra liveband ELP faktiskt var. Nedan kan ni se och lyssna på Karn Evil 9 som för övrigt har klippt bort en del av trumsolot. Jag fattar inte hur Carl Palmer orkar… Även här kan du se Keith Emerson utföra den klassiska klaviaturposén.


Är kanske inte Prog utan istället Jazz Fusion men kvalar in på teknik och snabbhet.   Mahavishnu Orchestra var egentligen bara en person. John Mcloughlin, den kanske störste Rock/Jazz gitarristen genom tiderna. På de första albumen hade han även hjälp av Bill Cobham, En av de största trummisarna genom tiderna. Som ni förstår snackar vi om instrumentala solon i världsklass. Sen att musiken är mer eller mindre olyssningsbar i större portioner är en annan sak. Ska man ha en skiva kan ”birds of fire” räcka. John M har även gett ut en del akustiska gitarrskivor som är värda att lyssna på, exempelvis tillsammans med Paco De Lucia och Al DI Meola. Nedan kan du lyssna på One Word från LP´n ”Birds of Fire”




Genesis kräver väl egentligen inte en närmare presentation. Bandet var utan tvekan det mest framgångsrika av Symfonibandet av alla (med undantag av Pink Floyd, se not ovan). Här var kombinationen bra musiker, relativt lättåtkomliga låtar och fantastiska scenframträdanden det som gjorde bandet stora. Om man bör närma sig de övriga Symfonibanden med försiktighet kan man med Genesis sträcklyssna på det mesta från slutet av 60-talet till ca 1973. Här finns många höjdpunkter, ”Selling England By The Pound”, ”The Lamb Lies Down on Broadway” och “Trespass” är tre exempel på klassiska skivor. Peter Gabriels Scenframträdanden blev mer och mer excentriska och Lamb Lies… blev Peters sista. Sången ersattes av trummisen Phil Collins och branden gick in i en mer kommersiell fåra, speciellt Phils Soloskivor har väldigt lite/inget med symfonirocken att göra, men han kanske fattade att det var över… Inte omöjligt att Genesis har sålt fler skivor efter det att Peter Gabriel lämnade, men ingen som kan konkurrera med originaluppsättningen.



Symfonirock 1

  • Publicerad i Analyser

Symfonirock
 
rickDet säkraste sättet att såga en konstnärlig gärning är att kalla det pretentiöst. Det har nästan var epitetet för symfonirocken och man kan utan omsvep konstatera att genren har utsatts för en systematisk förföljelse sedan mitten av 70-talet. Emellertid har belackarna sent om sider insett att de själva har serverat symfonirocken ett trumfkort, nämligen egenskapen av att vara underdog. När dessutom coola snubbar i Düsseldorfs förorter rappar om problem till samplade Barclay James Harvest låtar … Ja, hur rätt kan det bara inte bli med symfonirock? Renässans på gång? Nej, oroa er inte. 

Symfonirocken är egentligen en underavdelning till det som internationellt kallas progressive rock. Det sistnämnda begreppet formades då ett antal brittiska band i slutet av 60-talet och början av 70-talet började blanda friskt mellan olika konstformer och blev tillräckligt uppmärksammade för att betecknas ligga i den musikaliska utvecklingens frontlinje. Rock och pop uppblandat med modern klassisk musik, experimentell jazz och folkmusik bröt ned existerande barriärer.

 Mest framgångsrika skulle dock de band som sneglade åt den romantiska klassiska musiken bli – Genesis, Yes och Emerson Lake & Palmer. Av den anledningen har symfonirocken ofta blivit synonymt med progressive rock. Det har också uppstått en viss laddning i begreppet ”symfonirock” eftersom det ger antydningar om svulstighet som i sin tur gör genren tacksam att angripa. Därför kommer denna artikel också fokusera just på de mest omtalade och ”typiska” symfonirockbanden. De i många avseenden intressantare, men ack så katastrofalt intäktsbefriade Canterburybanden, berörs därför ej. Inte heller Pink Floyd kommer att beröras. Det finns några skäl att inkludera dem, men desto fler att utelämna dem. Och blanda nu för guds skull inte ihop progressive rock med den svenska proggrocken …

 

VAD VAR BRA?

Det är naturligtvis subjektivt, men det jag appellerades av var variationen av och i låtarna. Inledningsvis kunde jag konstatera att det fanns gått om låtar med utsökta melodier och man kunde lyssna på dem om och om igen utan att tröttna. De följde sällan det givna mönstret med vers och refräng vilket gjorde musiken oförutsägbar. Senare kunde jag även fascineras av intrikata taktbyten, flagranta flirtar med hädangångna kompositörer, skoningslösa växlingar mellan brutala attacker och sockersöta melodier samt avantgardistiska utflykter med blås och stråke.

crimosGenesis lyckades enligt min mening aldrig spela rock. Musiken vann mestadels på väl arrangerade och vackra kompositioner och det gjorde de som bäst under perioden 1972-76. King Crimson kunde visserligen spela smäktande vackert, men föredrog oftast mindre harmoniska framföranden. Förutom det enorma genomslag bandet fick 1969 med debutplattan (se omslag) varade de bästa åren 1973-74.

Van Der Graaf Generator hade för vana att allt som oftast avbryta de harmoniska partierna med egendomliga hysteriska utfall. Frånvaron av såväl basist som gitarrist gjorde dem till ett av de mest originella banden någonsin. De bästa åren varade 1970-72 samt i comebacken 1975-76.

Gentle Giant kunde som inget annat band växla mellan medeltidsmusik, aggressiva bluestolvor, lättsmält jazz med vibrafon, engelska pastoraler och oöverträffad kontrapunkt. Men skivbolaget tyckte efter ett antal år att de skulle bli mer kommersiella varför storhetstiden inskränkte sig till 1970-75. Yes och Emerson Lake & Palmer hade sina bästa år mellan 1970-74.



vdg

Köp:

Selling England By The Pound (Genesis)

Acquiring The Taste (Gentle Giant)

Still Life (Van Der Graaf Generator)

Close To The Edge (Yes)

In The Court Of The Crimson King (King Crimson)



Vad var mindre bra?

Medan de brittiska banden överlag höll mycket hög klass under första hälften av 70-talet, nedlusade nästan alla kontinentala och amerikanska band genren med innehållslösa imitationer av de brittiska förlagorna i low-class förpackning. Här kommer rock-journalisternas evigt nedlåtande ”luftslott” nästan till användning. Men även de brittiska band som en gång hållit fanan högt var som bekant chanslösa när punken kom. De band som inte hade vett att lägga av 1977, förnedrade sig själva genom att korta ned låtarna och göra dem mer tillgängliga. En värdelös kompromiss som illustreras väl av följande lista.

Köp absolut inte:

Tormato (Yes)
Love Beach (Emerson Lake & Palmer)Ocean (Eloy)Alpha (Asia)I Can See Your House From Here (Camel)  
Inte heller något av 80-talets “andra vågen” band som till exempel Marillion, Pallas, Twelfth Night eller Pendragon, möjligen med IQ.

 

LÅNGA LÅTAR

”En låt måste vara åtminstone sex minuter så den hinner andas” sa Tony Banks i Genesis en gång. Jojo! Intron, allegron, largon och solo tar ju sin tid att avhandla och de tidsmässigt omfattande styckena har som bekant blivit kännetecknet för symfonirocken. Vissa skojfriska musikskribenter har till och med roat sig med att recensera nya Yes plattor genom att endast räkna upp speltiden på låtarna.

 Jag har nu gjort lite efterforskningar bland de mest anrika banden och kommit fram till följande prestigeladdade topplista på de längsta låtarna.

Tales From Topographic Oceans (Yes) 81:14
A Passion Play (Jethro Tull) 44:46
The Snow Goose (Camel) 40:21
Karn Evil 9 (Emerson Lake & Palmer) 29.22
Lizard (King Crimson) 23:04
 

Tätplaceringen går alltså till Yes. Egentligen är det inte riktigt korrekt eftersom ”Tales” är en dubbel LP som består av fyra 20-minuters låtar. Men eftersom de själva har bemödat sig att indela spåren enligt principen ”1st-4th movement”, har jag dristat mig till att slå ihop alla låtarna till en. Men visst är det imponerande? Besvikelsen på listan är väl annars Emerson Lake & Palmer som inte ens orkat sig över 30 minuter! Notera även att Genesis klassiker ”Supper’s Ready” på 22:53 missar en plats på listan med några sekunders marginal.


Lyrik

Texterna var väl kanske inte dessa bands starka sida. Gentle Giant, Jethro Tull och Genesis sjöng gärna om kungar och trollväsen, Yes sjöng sin lovsång till oceanerna och King Crimson slog knut på sig själva i försök att knåpa ihop kluriga texter som ingen fattade ett dyft av. Smaka på det här!


emerson2Plato’s spawn cold ivyed eyes
Snare truth in bone and globe
Harlequins coin pointless games
Sneer jokes in parrot’s robe
Two women weep, Dame Scarlet
ScreenSheds sudden theatre rain
Whilst dark in dream the Midnight Queen
Knows every human pain
 


Snare truth in bone and globe
Harlequins coin pointless games
Sneer jokes in parrot’s robe
Two women weep, Dame Scarlet
ScreenSheds sudden theatre rain
Whilst dark in dream the Midnight Queen
Knows every human pain

Fattar ni något? Nej, den i mina ögon enda textförfattaren som gjorde ett förtjänstfullt jobb var Peter Hammill i Van Der Graaf Generator. Även om hans reflektioner ofta framstår som lite väl dystra, för att inte säga hemska, fanns det betydligt mer intressanta tankar och genuin känsla i hans texter än hos de andra. Inlevelsen i sången går heller inte att ta miste på. En flickvän till en av de tidiga bandmedlemmarna kastade upp när hon hörde bandet. ”Det är bra, det är vad jag kallar en reaktion” hade nog Neil Young sagt.

Nåja. Låttitlarna har också riskerat att framstå som en smula högtravande genom åren. Kolla in dessa exempel.

”The Revealing Science Of God” (Yes)
“The Endless Enigma” (Emerson Lake & Palmer)
”Journey To The Centre Of Earth” (Rick Wakeman)
”The Return Of The Giant Hogweed” (Genesis)”Siberian Khathru” (Yes) 

Hängivenhet och förljugenhet

Att bege sig ut på turné med en symfoniorkester kan utan tvivel anses som pretentiöst och har också visat sig vara konstnärliga bottennapp. Flera band, inom eller närstående till genren, har provat på denna tveksamma förstärkning. Deep Purple, Pink Floyd, Barclay James Harvest, Procol Harum, Caravan, Camel, ELP och för några år sedan även Yes.

 Det som kan framhållas som positivt är bandens hängivenhet och kompromisslöshet i försök att förädla sin musik, även om dessa projekt oftast fått allvarliga ekonomiska konsekvenser. När Emerson Lake & Palmer begav sig ut på sin USA turné 1977 sprack alla kalkyler på ett tidigt stadium och det hela utvecklade sig till en ekonomisk katastrof, med påföljden att de en gång så rika medlemmarna intecknade hus och hem för att finansiera projektet.

Sponsorpengar från multinationella företag var inte aktuella på den tiden och vilket företag skulle förresten sponsra dessa band? Nike och Pepsi ser nog hellre att Coldplay drar omkring med företagsloggorna än gubbarna i Yes. Nej, man kan tycka vad man vill om symfonirocken och personerna som spelade i banden, men inte fasen spelade de för att tjäna pengar eller bli allmänhetens gunstlingar.

Det finns dock ett beklämmande undantag i den erbarmlige Phil Collins. Efter succén med hans första solo LP inträdde högmodet och hans inflytande i Genesis, vilket fördärvade bandet fullständigt och kulminerade med tidernas mest perfekta yuppieplatta: Invisible Touch från 1986. Jag läste och bevittnade flera intervjuer med Collins efter hans sologenombrott på 80-talet och inte en enda gång försummade han tillfället att påpeka att han mycket hellre skulle vilja vara strandad på en öde ö med en packe Aretha Franklin och Otis Redding plattor, än plattor med Yes eller Pink Floyd. Alltså, dels försöker han inbilla omvärlden att man bör förknippa Genesis med soulmusik, dels tar han tydligt avstånd från gruppens tidigare musik och förolämpar gamla Genesis fans, som med största sannolikhet har mer Floyd och Yes plattor hemma än soulskivor. (Inget ont om soulartisterna i sig).

Drömbandet

En ”drömfemma” inom symfonirocken skulle naturligtvis aldrig fungera. But here I go.


shulmanBass – Ray Shulman (Gentle Giant)

Den extremt begåvade Shulman spelade en uppsjö av instrument, men mestadels intelligenta basgångar utan att nedlåta sig till bassolon som främsta konkurrenterna Chris Squire i Yes och John Wetton i King Crimson.

 

Drums – Alan White (Yes)

Magnifika trummisar i alla band. Whites nominering baseras på att han lyckades kombinera kraftfullt, intrikat och smakfullt spel. Bill Bruford (King Crimson/tidiga Yes) faller på det första kriteriet och Carl Palmer på det sista


Guitar – Robert Fripp (King Crimson)

Minst konkurrens i denna gren faktiskt. Fripp är ett ganska givet val. Steve Hackett (Genesis) och Steve Howe (Yes) är inte lika profilstarka. Vissa band saknade faktiskt ordinarie gitarrist.

 

Keyboards – Hugh Banton (Van Der Graaf Generator)

Den troligtvis mest prestigeladdade grenen och det finns säkert många som protesterar vilt mot detta val. Samtliga band hade makalösa klaviaturspelare och Banton är rimligtvis den minst namnkunnige av dem alla. Valet av Banton baseras på genomgående smakfulla ackompanjang, monstruös orgel samt att han hade förstånd att lägga av 1977 och övergå till att konstruera kyrkoorglar (!). Kerry Minnear i Gentle Giant var en naturbegåvning utöver det vanliga och en sanslös instrumentalist. Tyvärr medverkade han fortfarande under gruppens sista tre år i slutet av 70-talet. Det skulle han inte gjort. Tony Banks i Genesis var under en evighet min favoritmusiker, men alltför många lismande syntpålägg under 80- och 90-talet fick mig redan då att rodna. Rick Wakeman i Yes och Keith Emerson brukar alltid vara med på listor över bästa tangentfipplare. Men den förres glassiga spel innehåller ofta lite för många kalorier för min smak och den senare var mest skicklig, sällan bra.


Lead vocal – Peter Gabriel (Genesis)

Gabriel vinner knappt före Hammill i Van Der Graaf. Den sistnämndes inställning är oöverträffad, men ibland lät han avsiktligt ruskig. Gabriels röst är helt enkelt bättre.

 

Hur tar man sig ur symfonirockens grepp?

kerryEfter sex sju år av knep och knåp fick jag nog. Musiken var fortfarande intressant, men jag började bli alldeles prillig av klurigheterna eftersom ingenting svängde. Vadå partymusik? Det blev befriande att koppla av till en låt som inte krävde så förbannat mycket uppmärksamhet och som hade en rak takt. Jag hade i sanningens namn heller inte haft mycket sympatier från min omgivning. Det var nog bara Uffe på Filbyter skivor i Linköping som jag kunde tjata med och han tipsade mig ständigt om nya (läs: gamla) obskyra alster, även om det under denna tid (80-talet) var svårt att få tag i rariteter. Ironiskt nog var det han som fick mig att lyssna på kakofonin. Efter lite övertalning fick han mig att köpa ”Western Culture” med Henry Cow. Det var i och för sig inte symfonirock utan snarare en mycket avancerad form av konstrock, men jag tyckte då att det var så utflippat att jag inte ville att mina föräldrar skulle höra eländet och få för sig att skicka mig till närmaste psyke. Men jag behöll plattan i min ägo och betraktade den länge som min antabus.

 Jonas E
2001

 

PostScript:

Man kan kanske utläsa en viss ironi i artikeln. Åtta år senare känns det inte lika nödvändigt att distansera sig från denna musikgenre som under 00-talet för övrigt har fått viss upprättelse. Den nya generationen musiker förefaller inte vara rädda för att ha pretentioner och har heller inga problem med att nämna 70-talets konstrockband som inspirationskällor. Jag kan förresten tillägga att jag numera äger flera plattor med Henry Cow. I mindre doser är det fullt möjligt att smälta.

Jonas E

2009

Bra Ny Musik

Arcade FireNedslag i videohörnan - Bra ny musik

 Jag måste erkänna att vi är relativt konservativa i musiksmaken här på cdrunda – de flesta topplistorna och analyserna grundar sig på musik som släpptes före 1980. Fundamentet i de flestas musiksmak grundar sig på den musik man lyssnade på under tonåren vilket bekräftar att vi som skriver här har passerat 40 och är en bra bit på väg mot 50. Men det är aldrig för sent att bättra sig så här kommer några exempel på bra grupper/låtar som kommit ut de senaste åren.

Jag är inte helt säker om mina låtval uppskattas fullt av mina två vänner, men jag anser att låtvalen är fem bra exempel på att det faktiskt går att hitta riktigt bra ny musik. Det är ju inga källarband, de har ju tillsammans sålt miljontals skivor men representerar en musikstil som man inte alltför ofta hör på radio – i alla fall inte jag, men det beror kanske på att jag bara lyssnar på radio till och från jobbet och då huvudsakligen på radio Stockholm…
Grupperna är The Editors, Arcade Fire, The National och White Lies. Jag bjuder även på en bonus, Antony and the Johnsons "My lady story" fantastiskt tolkat av en Antony-fan - Ytterligare ett exempel på att man inte behöver lägga ner miljoner på att skapa rätt stämning i en video. Klicka på flikarna nedan så kan ni läsa mer om artisterna/låtarna och se youtubeklippen.

 


The Editors bildades 2002, kommer från England (Birmingham) och har kommit ut med två skivor – ”The Back Room” och ”An end has a start”. Andra bra låtar förutom titellåten som du kan lyssna på nedan är ” Munich”, ” The Racing Rats” och "Smokers Outside the Hospital Doors”. Lite kul att notera att bandet först hette ”Pilot”, men kunde efter ett tag konstatera att bandnamnet redan var taget av ett 70-talsband! Hade Tom Smith bara ringt till mig så hade han fått veta det… Historielöst.


Arcade Fire, ett kanadensiskt band med en hel hög medlemmar och instrument. Har uppträtt med bland annat David Bowie och framfört Love Will tear us apart tillsammans med U2 (det var för övrigt under min djupdykning kring Love will tear us apart –covers om jag upptäckte bandet). Första skivan ”Funeral” är väl ok, men den andra ”Neon Bible” är helt fantastisk. Här finns mänga riktigt bra låtar, exempelvis ” No Cars Go”, ”My Body is a Cage” och ”Intervention” som ni kan se och lyssna på nedan. Väldigt snygg video med klipp från Sergei Eisensteins film ”Pansarkryssaren Potemkin”


The National, ett Brooklyn band med tydliga Tindersticks influenser. Bandet har kommit ut med 2 skivor; ”Alligator” (2005) och ”Boxer” (2007). Låten nedan är ”Fake Empire” från senaste albumet. ”Fake Empire” Har används flitigt under Barack Obamas presidentvalskampanj och Videon nedan är en ”youtube-tolkning” (dvs ingen officiell skivbolagsvideo) som är väldigt snygg.


White Lies, ett Londonband som är relativt nybildat (uppträdde första gången med bandnamnet i februari 2008). White Lies släppte första skivan i februari 2009  ”To loose my life” och kommer besöka Sverige i sommar (Hultsfredsfestivalen). Gruppen medlemmar verkar ha lyssnat på allt från Depeche Mode till Joy Division, speciellt bassisten verkar använda Peter Hooks basslingor som godnattsmusik. Här finns dock viss ”Galsvegas-hype-varning”. Skivan kommer troligen att vara med på många musikexperters topplistor när året sammanfattas. Frågan är bara om de lyckas med den viktiga andraskivan...


Antony and the Johnsson. Är väl inte riktigt en nykomling, men ändå värd att nämnas –speciellt nu när han precis kommit ut med en ny skiva. Himla bra att jag surfade omkring lite på nätet innan jag skrev detta. Jag trodde nämligen att Anthony var en ur - New York bo, men uppenbarligen är han från England. Anledningen till min förutfattade mening beror på att Anthony förekommit mycket tillsammans med Lou Reed, Lauri Andersson och Rufus Wainwright, alla med tydliga New York – kopplingar. Nedan kan du se och höra ”My Lady Story” från skivan ”I am a bird now”, kanske inte en av de bästa låtarna men en väldigt snygg och annorlunda videotolkning av en Antony-fan.

Neil vs Stipe

  • Publicerad i Analyser

Dagen då Michael Stipes insåg att han var en fotnot i musikhistorien

neilliveDet finns ögonblick i rockhistorien där det blir så tydligt vem som är rocklegenden, vem som är den stora rockstjärnan och vem som inser att ens berömmelse bara är en fotnot i rockhistorien.

En bild säger ju allt, men här kan man verkligen säga att en video säger allt. Den här konserten utspelade sig mitt under den brinnande presidentvalskampanjen mellan John Kerry och George Bush. The Vote for Change Tour var en konsertturné som drog genom USA 2004 med olika artister beroende på var i USA som konserterna hölls. Denna konsert hölls i Xcel Energy Center, Saint Paul, Minnesota.

Artisterna under konserten var Bright Eyes, R.E.M., och Bruce Springsteen and the E Street Band med John Fogerty som Special gäst. Men sen fanns det även en oannonserad gäst som fullkomligt tar över denna konsert - Neil Young. Det intressanta med denna video är inte presidentvalskampanjen, inte heller Bright Eyes eller R.E.M  utan insikten av Neils storhet och Michael Stipes litenhet.

Klippet inleds med att Neil glider in lite sakta från sidan, kallpratar lite glatt med John Fogerty, legendarisk sångare i Creedens Clearwater Revival och visar sig för publiken. Bruce säger något till Neil – med tanke på ansiktsuttryck och kroppsspråk typ ” kör skiten ur dem”. Under den första minuten av låten är det mest intressant att observera Bruce – Hela han andas bara en sak: Respekt. Samtidigt ser han ut att fullständigt njuta av situationen, lite som en fan som äntligen får träffa sin rockhjälte – sammanbiten men samtidigt bubblande av energi.

stipeEfter ca 3.30 in i klippet kan man se en liten farbror i en välsydd vit kostym som ser väldigt malplacerad ut. Det är Michael Stipe, den karismatiska sångaren i REM. Han ser helt förvirrad ut, lite som att han plötsligt kommit till insikt om något. Man får känslan av att han helst av allt vill lämna scenen, men det går ju inte – det här är ju avslutningsnumret. Han gör egentligen det enda rätta, ställer sig längst i hörnet och försöker göra så lite väsen av sig som möjligt.

Det skulle inte förvåna mig om REM sålt fler skivor än Neil Young genom tiderna, men vad betyder det när man som Michael Stipe inser att det inte betyder något. Jag undrar hur mycket Michael skulle vara villig att ge för att kunna stå mitt bland de stora och behandlas med full respekt både av dem och av publiken?

Men tyvärr så är Michael inte större än den pojke som går hand i hand med exempelvis Messi på väg ut på Neu Camp i samband med matchstart: han är en del i ett stort sammanhang, men är själv helt betydelselös. Med full respekt för den pojke - som troligen fått hedersuppdraget genom idogt tränande eller fantastiska insatser på fotbollsplanen - så blir han inget annat än en del av inramningen. Så kommer det nog alltid vara för Michael Stipe, någon rockikon blir han aldrig. Han blir bara den lilla pojken.

Prenumerera på denna RSS-feed

Mest besökt Analyser

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

Bortglömda Album

29-03-2009 Hits:26570 Analyser Konztroll - avatar Konztroll

- Lucifer's Friend, Sir Lord Baltimore och Armageddon Om artikeln Den här artikelns tillkomst har en lång historia. Idén till att skriva en halvprettoartikel om tre bortglömda rockalbum (och vilka dessa album...

Read more

Neil Youngs 80-tal

19-02-2009 Hits:9349 Analyser Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

En våghalsig resa med yrkeskarriären på spelNeil Youngs 80-talNeil Youngs 80-tal tillhör sannolikt en av de minst vårdade musikkarriärerna i historien. De som hade följt honom i många år fick...

Read more

Symfonirock 1

29-01-2009 Hits:6384 Analyser Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

Symfonirock Det säkraste sättet att såga en konstnärlig gärning är att kalla det pretentiöst. Det har nästan var epitetet för symfonirocken och man kan utan omsvep konstatera att genren har utsatts...

Read more