Menu
Gothic Country

Gothic Country (38)

Pushin Rope

PRThis article (slightly revised) is available in English here

Pushin Rope är från San Diego, Kalifornien. Äntligen ett band från USA:s västkust. "West" har i denna artikelserie annars som längst betytt Denver, Colorado. Längre har jag inte kommit västerut. Pushin Rope är ett bra bandnamn. Pushin Rope är amerikansk slang och syftar på det futila försöket att genomföra samlag med en för slak penis (egentligen i den bildliga betydelsen när man försöker skjuta ett rep framför sig. Repet böjer sig nämligen). Pushin Rope är också en en ordlek, jämför med ordet "Pushing Dope" (sälja knark).  Men det här bandet är inga surfande västkustflummare. Bandet startade 2008 och består av Josh Renner (gitarr och sång) och Sierra Colt (bas). Josh är uppvuxen på landsbygden nära Mississippi-floden med gitarrspel på verandan. Sierra är uppvuxen omgiven av musik i ett hippiekollektiv. Bandet består även av Shawn Donahue (trummor) med förflutet i punkband och Danny Iannucci (banjo) samt George Bitsakis (fiol). Brent Gutzwiller ersatte senare Danny Iannucci.

PushinRopemärke4Med den skiftande bakgrunden hos medlemmarna är det inte särskilt förvånande att musiken blir en märklig kombination av outlaw country, bluegrass, delta-musik, punkrock och rock'n roll. Något småduttande eller finlir är det absolut inte frågan om här. På en affisch lämnar bandet följande varudeklaration: "picture Johnny Cash on crack meets Hank the 3rd at a whisky drinking contest". Det är en bra beskrivning av hur bandet låter, både på skiva och live. Det är mycket högt driv i musiken.  Pushin Rope gjort två studioskivor som de gett ut på egen hand: ”Murderous Songs Of Despair” (2010) och “Blood On The Line" (2011). Det finns även en live-skiva "Live At The Belly-Up". Texterna har en hel del inslag av religiösa motiv. Även Pushin Rope har med en låt (Devil's Son) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodenticide III). Det är som sagt en kvalitetsstämpel. Deras mest kända låt "Reign In Hell" (låten finns på båda studioskivorna och på live-skivan) kommer från John Milton's bok Paradise Lost och syftar på när Lucifer kastades ut från himlen: "It is better to reign in Hell than serve in Heaven." Den fina texten är som följer:

“Well them Hounds of Hell, are on my trail
I said them Hounds of Hell, are on my trail
And their belly’s are filled with desire
And there heart’s are all black with fire
And there’s Hell to pay and I know I owe
I’m goin’ straight to Hell Jesus yes I am
I’m goin’ straight to Hell Jesus to make my final stand
I’m goin’ straight to Hell Jesus cause I’m no god fearin man
Had a dream last night, of a burnin noose tied tight around my neck, as I cried
And I cried all night, with my dream in sight
And I know just where I’m gonna go
Well that burnin rope of fire, goin’ to meet my dark desire
And I’m gonna reign in Hell
I’m gonna reign in Hell Jesus yes I am
I’m gonna reign in Hell Jesus to make my final stand
I’m gonna reign in Hell Jesus cause I’m no god fearin man"
 

Omslagen är snygga. På omslaget till första skivan: ett fint smide runt en kula komplett med två puffror. Omslaget är sannolikt skapat av Sierra Colt. På andra skivan: en svart korp avbildat mot ett skogsbryn komplett med två korslagda puffror i nederkanten av bilden. Omslaget är skapat av Adam Bauer och Sierra Colt.

pushinrope 1 pushinrope 2    

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

Reign In Hell

Murderous Songs Of Despair

2

Evil In His Eyes

 Murderous Songs Of Despair

3

Devil's Son

 Murderous Songs Of Despair

4

Cuttin' Moon

 Murderous Songs Of Despair

5

Evil Little Woman

 Murderous Songs Of Despair

6

Just Me

Murderous Songs Of Despair

7

Blood In The Pine

Blood On The Line

8

Know Evil

Blood On The Line

9

Blood Hearse

Blood On The Line

 10

Molly Faye

Blood On The Line 

 11

Suicide King Saloon

Blood On The Line 

 12

Reign In Hell

Blood On The Line 

 13

Final Hour

Blood On The Line 


 

Bästa skiva är Blood On The Line.

Bästa låtar är Reign in Hell, Blood In The Pine och Final Hour.

 

 

Läs mer ...

Uncle Sinner

UncleSinnerband This article (slightly revised) is available in English here

Uncle Sinner är till skillnad från andra "gothic country"-band från Kanada och inte från det stora USA, men eftersom de kommer från Winnipeg (eller "Sinnerpeg"), Manitoba som endast ligger 15 mil norr om den amerikanska gränsen ska jag inte vara njugg, utan istället se till det faktum att Uncle Sinner är djupt rotad i den amerikanska traditionen och förtjänar en egen html-sida. Uncle Sinner består av Uncle Sinner (Mike Bodner) sång, banjo och gitarr och Fuller Vengeance (Matt McLeod) på sång bas, mandolin, gitarr, slagverk och banjo. Mycket fina pseudonymer, tycker jag. Uncle Sinner skriver och arrangerar all musik. Uncle Sinner är i princip liktydigt med Uncle Sinner (Mike Bodner). Fuller Vengeance håller en låg profil i Uncle Sinner. Frånsett att musiken spelas in i hans hemmastudio någonstans i "Sinnerpeg" och att han är viktig i produktionen, så är det mot Uncle Sinner som det mesta av det i sammanhanget begränsade mediala intressent riktas. Jag antar att det är ungefär samma arbetsordning som mellan Lonesome Wyatt och The Minister i Those Poor Bastards.

Uncle Sinner är mest känd för låten "When Jesus Comes" (som för övrigt finns med på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det var så jag upptäckte Uncle Sinner. Det är en mycket märklig låt med samplade "spoken word"-inslag. Inslagen består av en predikan där syftet förefaller vara att rekrytera medlemmar från en konkurrerande kyrka. Fuller Vengeance hittade den på en begagnad skiva i en välgörenhetsaffär i Steinbach, Manitoba (en liten stad med en stark mennonitisk prägel). På skivan ställer predikanten frågor och svarar för säkerhets skull själv på sina frågor. Enligt uppgift skrattade Uncle Sinner så han grät första gången han hörde skivan (samplingarna är märkta med rött nedan):

"Our Minister preached last Sunday morning on Hell  
And I surely did not like his sermon You see, 
I do not believe the Bible makes Hell very important  
Well now listen, the are 264 chapters in the New Testament 
And in 234 times, that is nearly once in every chapter
God speaks of eternal punishment
Jesus Christ spoke more of Hell than He did of Heaven

Tell me what will you do when Jesus comes?  
Whatcha gonna when Jesus comes? 
Will you kick him out in the street    
Or will you let him have your seat? 
Tell me what will you do when Jesus comes?

What do you think about the Jesus People?  
I stand by your Minister 
As a result of the Jesus Movement    
Many young people have gone from drugs    
The have adopted a high moral standard
They settled down to work
And they have really found a worthwhile purpose in life
What should I do about the Jesus People?

Tell me where will you run to when Jesus comes? 
Where you gonna run when Jesus comes? 
Will you put it off another day     
Or will you let him have his way? 
Where will you run when Jesus comes?

They seem to have happiness I do not found in my church   
I would love to attend their meetings, but my parents object 
I am 15 years of age, what should I do about the Jesus People?    
Here is my answer: I do not go along with everything the Jesus People do 
But I do not go along either with everything some church people do
I stand by your Minister 

Tell me who will you love when Jesus comes?  
God speaks of eternal punishment  
Who you gonna love when Jesus comes?     
I stand by your Minister  
Will you look him straight in the eye   
Or will you be just a little too high?   
Who will you love when Jesus comes?  
Now it’s too bad you do not see the happiness in your church  
That you find in the Jesus Movement 
I can understand why you would like to go to their meetings    
I stand by your Minister  
Your Minister and my Book is absolutely correct 
Jesus Christ spoke more of Hell than He did of Heaven" 

US e2Uncle Sinner kategoriserar jag utan tvekan in under "death country" tillsammans med Those Poor Bastards och Sons Of Perdition. Men medan de två senare skriver egna låtar så "omvandlar" Uncle Sinner (vid sidan av skapandet av egna låtar) gamla och traditionella låtar till något nytt. Covers brukar det kallas i andra sammanhang, men det är inte covers i traditionell mening. Därtill är det egna bidraget för omfattande, annorlunda och nyskapande. I en intervju på sajten ninebullets.net formulerar Uncle Sinner själv det som: “I pick the songs and adjust them for my needs, trying to hammer them into a shape where I can sing them without being phony or a wanna be.” Och hamrar och formar är precis vad Uncle Sinner gör. Det gör att sönderspelade låtar som Poor Pilgrim Of Sorrow, The Cuckoo, Jack Of Diamonds och Shady Grove får ett nytt (och bättre) liv. Medan jag letar efter de rätta orden för att beskriva Uncler Sinner's musik läser jag beskrivningen på myspace-sidan "Uncle Sinner plays music that sweats, scratches and stomps. Most of his songs are created using the skeletons of traditional American music, but the words are often re-written and the bones rearranged. Uncle Sinner accompanies his arrangements with banjo, slide guitar and various other guitars. At the centre of the music, however, is a voice that drives the music forward and expresses the complex emotions that lie beneath the songs." Mycket bättre formulerat än vad jag någonsin skulle kunna få till. Det är banjodrivet, enkelt och avskalat.

US e3Det är nu kanske dags med ett varningens ord. Uncle Sinner är inget man spelar före en fest. Det är heller ingenting man spelar på en fest. Det är sannolikt inte heller något man spelar efter en fest. Uncle Sinner är däremot något man spelar i ensamhet när man är lite nere och vare sig har någon större lust eller särskilt bråttom att komma upp. Det passar också när man dricker i ensamhet. Teman är sorg, hjärtesorg, död och synd. Blek, omelodisk, bitter, ful och enkel är adjektiv som brukar användas för att beskriva stämningen. Det är "dark canadiana" kan man säga. Uncle Sinner har endast gjort en skiva: ”Ballads And Mental Breakdowns (2008) på skivbolaget Devil's Ruin Records. Skivan finns utgiven i tre editioner i mycket små upplagor. Själv har jag den första editionen, the "Hand-version" (se bild nedan). Till höger och uppe till vänster kan du se skivomslagen till edition 3 respektive edition 2. När man - som jag - köper musik i formatet cd och upplagorna är mycket små samt återutgivningen är noll och därutöver letar efter "gothic country" som antingen getts ut på egen hand eller på små skivbolag som ofta inte längre finns samt befinner sig minst 500 mil från den lokala marknaden inställer sig problemet: hur får jag tag på skivan? Lösningarna kan vara olika beroende på hur desperat jag är. Det gäller att improvisera. Ibland finns det en lösning men man får också tugga i sig att bli utan skiva. I detta fall började jag att dammsuga nätet. Resultat: endast komprimerade nedladdningar stod till buds. Distributionsformen är utan tvekan överlägsen, men varför inte sälja musiken i FLAC (Free Lossless Audio Codec)? Komprimerat. Då är jag hellre utan. När det stod klart att någon fysisk skiva inte stod att finna mejlade jag Uncle Sinner (mejladressen fanns på myspace-sidan) och frågade om han möjligtvis hade någon cd-skiva kvar. Och det hade han. Två stycken, faktiskt. I en upplaga av 1000 limiterade kopior ("Hand-version") fick jag köpa nr 999. Det känns bra att kunna köpa skivan direkt av artisten. Det är också roligt att kunna komma över just den skivan du letar efter. Det får inte vara för enkelt. Jag betalar alltid för musik. Varför? För att jag är angelägen om att fortsatt kunna lyssna på musik. I vår mejl-växling kring de praktiska detaljerna framkom att han hade rötter i Sverige på sin mammas sida och att han gärna ville besöka Sverige om möjlighet gavs. Vad som i övrigt händer i Uncle Sinner's liv vet jag inte, men jag hoppas att Uncle Sinner fortsätter med sin musik och ger ut fler skivor. En ny skiva (enligt uppgift på cd!) med arbetsnamnet "Let The Devil In" är på väg under 2013. Omslaget finns på Uncle Sinners FB-sida. Om skivan låter som omslaget ser det mycket lovande ut. Hoppas verkligen att Uncle Sinner får ihop den. Den förra milstolpen var december 2011. Som vanligt inom genren är det den krassa privatekonomin som produktionens största fiende.

US      

Omslagen (samtliga tre editioner) är snygga. Edition 1 - the "Hand-version" - är snyggast. Omslaget är skapat av Agnieszka Ledochowska (som också gjort omslaget Let The River Take Them Home med Pinebox Serenade).

Att presentera ett förslag till en cd-kompilation när det endast finns en skiva kan, som framhållits i andra artiklar, te sig lite märkligt och pretentiöst. Men alla låtar håller. Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation (alla låtar).

Nr

Låt

Album

1

Poor Pilgrim Of Sorrow

Ballads And Mental Breakdowns

2

Gospel Plow

Ballads And Mental Breakdowns

3

The Cuckoo

Ballads And Mental Breakdowns

4

When Jesus Comes

Ballads And Mental Breakdowns

5

Long Steel Rail

Ballads And Mental Breakdowns

6

Pearline

Ballads And Mental Breakdowns

7

Josh Thomas Roustabout

Ballads And Mental Breakdowns

8

Jack Of Diamonds

Ballads And Mental Breakdowns

9

Red Rocking Chair

Ballads And Mental Breakdowns

10

Pretty Polly

Ballads And Mental Breakdowns

11

Drama Queen Blues

Ballads And Mental Breakdowns

12

Old Rub Alcohol Blues

Ballads And Mental Breakdowns

13

Shady Grove

Ballads And Mental Breakdowns

14

You Got To Die

Ballads And Mental Breakdowns


 

Bästa skiva är Ballads And Mental Breakdowns (givetvis).

Bästa låtar är When Jesus Comes, The Cuckoo, Jack Of Diamonds och Shady Grove.

 

Läs mer ...

Roe Family Singers

roefamily This article (slightly revised) is available in English here

The Roe Family Singers är från Kirkwood Hollow, Minnesota, se hemsida http://www.roefamilysingers.com/. Det har inte varit självklart för mig att ta med dem i denna artikelserie. Det är ett beslut som mognat fram under den tid som jag velat i grundfrågan huruvida de faller inom genren. Som framgår på sidan ”Introduktion” ryms mycket inom ”gothic country” och det finns samtidigt en extremt tillåtande syn på vem, vad och varför någon eller några omfattas. Men om Those Poor Bastards, Sons Of Perdition och Uncle Sinner befinner sig i den ena extrempunkten (death country) så befinner sig The Roe Family Singers så långt därifrån man komma i den andra extrempunkten (som inte ens har ett namn, vilket antyder att den kanske inte finns). Bandnamnet - The Roe Family Singers - indikerar extrem ofarlighet och om man bara bläddrar runt lite bland bandbilderna i denna artikelserie och jämför så bekräftas denna bild. Här finns såvitt jag kan bedöma inga tatueringar, inga droger av något slag och inga dramatiska höjd- eller lågpunkter i bandets historia. The Roe Family Singers betonar istället traditionella familjevärderingar och ett upplyst medborgaransvar. Det som gjort att RFS hamnat i detta tveksamma sällskap är att det finns ett mörkt stråk i deras musik och texter som gör att de kvalar in under ”gothic country”. Låt vara med minsta möjliga marginal.

roefamily2 The Roe Family Singers består av äkta paret Quillan och Kim Roe. De slutade sina jobb som förskollärarutbildare på St. Louis Park School District, när de som första bluegrass/old time music artister fick ett ekonomiskt stöd från McKnight Foundation Artist Fellowships. Därutöver är det många musiker på lönelistan: Adam Wirtzfeld (såg), Dan Gaarder (gitarr, sång), Rich Rue (steel gitarr), Ric Lee (fiol), Rob Davies (flaska), Kurt Froehlich (mandolin, kazoo) och Jon Olson (ståbas). De flesta av dem spelar i minst ett annat band så det kanske inte blir så blodigt ändå. Bandet bildades 2004. Sedan 2005 har de en stående spelning varje måndag på 331 Club i Minneapolis. På hemsidan deklarerar RFS: "With a mix of original music and contemporary takes on old-time, traditional, and gospel tunes, every performance raises a ruckus." Musiken är mycket traditionell. RFS beskriver själv musiken som ”old-timey with punk and subversive influences”. Kim och Quillan har mycket fina röster och sjunger tillsammans och växelvis i vackra harmonier. Med många musiker och instrument blir klangbilden perfekt. Det är både avskalat och välproducerat på samma gång. Man hör inte att det nästan är ett helt fotbollslag i bandet. Alla instrument bidrar till en komplett ljudbild. Det enda som sticker ut i ljudbilden är sågen som finns med både i för- och bakgrunden. Den låter lika skumt som när Konrad (Hans Alfredsson) spelar på sin såg i ”Pippi på rymmen”. Texterna behöver inga ”Tipper stickers”. De är vemodiga och sorgliga. Texterna är bra som här i deras bästa låt, “White Horse”

"I had a boy, a sweet young boy
growing in my womb
but the junk that I put into my veins
made my flesh his tomb

White horse, white horse
galloping through my veins
I’m a slave to that old white mare
since she took the reins

When I can’t sleep at night it’s the weed I like
When I can’t wake up it’s the speed
and if you’ve got $10 I’ll turn a trick for you
I got a habit to feed

But don’t you look down your nose at me
don’t you scorn my vice
for money-grubbing avarice
can, too, destroy your life

Now Jesus said before He died
“Let him without sin cast a stone”
but every man that I’ve ever seen
is sinful to his bones

But don’t cry for me, don’t shed no tears
because this is the life that I’ve chose
and if my corpse gets to looking sad
it’s just cocaine to powder my nose"

The Roe Family Singers har gjort tre skivor: ”Earth And Everything That Is In It” (2009), “The Owl The Bat And The Bumblebee” (2011) och "Heaven Send Us Better Times" (2013). Den sistnämnda är en förhållandevis habil cover-skiva. I andra artiklar har jag med emfas understrukit att ett bra omslag ska samspela med texterna och musiken. Omslag och skiva ska utgöra en helhet. Jag har svårt för skivor där man inte lagt ned tillräcklig omsorg i valet av omslag. Det första omslaget är uppfyller detta kriterium: ett svart-vitt omslag med ett träd som släppt sina löv och där grenarna bildar bandnamnet och rötterna bildar titeln. Men vad tänkte de egentligen på när de bestämde titel och omslag till den andra skivan? Man tror för ett ögonblick att man köpt ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”.

rf1 rf2 HSUBT  

På RFS hemsida konstaterar Kim och Quillan Roe att deras liv förändrats i samband med att de fått två döttrar. Och det är inget konstigt för den som själv är förälder. På något sätt tror jag att detta faktum också påverkat deras musik och att den blivit lugnare och mjukare. Allt för lugn och mjuk skulle jag nog våga påstå. Jag skulle för egen del gärna se att de återvände till de lite mer mörka sidorna som finns på ”The Earth And Everything That Is In It”. Den tredje skivan är en cover-skiva och det är svårbedömt hur musiken kommer att utvecklas framöver. Vi får väl se hur det blir med den saken om och när den fjärde plattan kommer. Själv är jag lite skeptisk.

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. Det är inte så många låtar som kvalar in. Urvalet av låtar ryms med god marginal på en cd.

 

Nr

Låt

Album

1

The Buckeye Tree

Earth And Everything That Is In It

2

Shallow Grave

Earth And Everything That Is In It

3

The Snowy Downs

Earth And Everything That Is In It

4

My Poor Son

Earth And Everything That Is In It

5

Woe Is Me

Earth And Everything That Is In It

6

White Horse

Earth And Everything That Is In It

7

Upon God's Mystery

Earth And Everything That Is In It

8

Crow Black Chicken

The Owl The Bat And The Bumblebee

9

East Colorado Blues

The Owl The Bat And The Bumblebee

10

O Susanna

The Owl The Bat And The Bumblebee

11

Reuben Train

The Owl The Bat And The Bumblebee

12

Chased Ol Satan

The Owl The Bat And The Bumblebee


 

Bästa skiva är Earth And Everything That Is In It.

Bästa låtar är Woe Is Me, White Horse, O Susanna och Reuben Train.

Läs mer ...

Filthy Still

filthystillThis article (slightly revised) is available in English here

Filthy Still är från Providence, Rhode Island på USA:s östkust. Som framgår av denna artikelserie är det inte direkt någon trängsel av band under rubriken East, så det är ett välkommet tillskott. ”Filthy Still” är liktydigt med hembränd sprit som inte är tillräckligt ren, utan behöver köras ytterligare ett eller flera varv i destillationsapparaten. En sådan destillationsapparat utgör också deras logotyp. Jag vet inte hur bevandrade de är i Bibeln, men “Filthy Still” är också ett begrepp i Uppenbarelseboken (22:11): “He that is unjust, let him be unjust still: and he which is filthy, let him be filthy still: and he that is righteous, let him be righteous still: and he that is holy, let him be holy still”. Johnny Cash citerar för övrigt dessa rader i “The Man Comes Around” på tredje American-skivan. Vad ska man tro om detta? Det finns inte särskilt mycket av apokalyps eller mystiska religiösa grubblerier över detta country-bluegrass-punkband så det är sannolikt hembränt och inte Bibeln som står i fokus. Under alla omständigheter är Filthy Still ett helt magnifikt bandnamn.

fs logo Filthy Still startade som ett soloprojekt av frontmannen Jesse Roderick (gitarr och sång) under 2008. Bandet formerades år 2010 och den första ”officiella” spelningen var på Club Hell i Providence som förband till det mer kända The Goddamn Gallows (utgivna på Farmageddon Records). Ursprungligen bestod bandet utöver Roderick av Matt Olson (gitarr/banjo), Jeremy Garland (trummor) och Dylan "Sleazy D" Wolk (tvättbräda och sång). Wolk avled - endast 20 år gammal - efter en spelning i december 2010 och bandet övervägde en tid om de skulle fortsätta. Så blev det. Filthy Still har avverkat några bassister: Mike Walker, Artie Elmer (spelar en typ av tvättbrädebas). I dag spelar Guido Fassel bas. Jared McGovern (bas) och Liz Sloan (fiol) som också spelar med Jayke Orvis & The Broken Band har spelat med Filthy Still. De två senare är extremt skickliga musiker och ger stadga och nyans till det furiösa framförandet i övrigt. Filthy Still har - bortsett från en kort tid efter att Wolk avled - i stort sett turnerat konstant under minst sagt enkla förhållanden. De ger alltid full valuta till sin publik. Man vet vad man får: full fart från början till slut.

fs gubbe Det finns inte så mycket att analysera eller fördjupa sig i när det gäller Filthy Still. Musiken är sprungen ur punken och mixad med country och bluegrass. Vissa av låtarna börjar mycket traditionellt för att med lite förvarning snabbt växla upp och sedan sätta av i ett fullständigt tokröj. Tempoväxlingarna gör Filthy Still intressanta och skiljer dem från många andra band som mer eller mindre lyckas med att växla mellan tradition och nutid. Med lite produktion och på skiva låter det väldigt bra. Att se bandet live är förvisso rätt underhållande, men allt för bröligt och burkigt för att man ska kunna urskilja några som helst nyanser. Filthy Still tar röjar-, alkohol- och drogromantiken till nya, högre och för mig helt okända nivåer. Texterna stavas snabb självförbränning:…how I spent my dime, drinking beers by the bucket, smoking weed and passing time, with a pocket full with pills, my days are full of thrills… Så går det på i texterna - på ett ungefär - i låt efter låt. Ett undantag är avslutningslåten på ”The Last Six Feet” där de plötsligt och utan förvarning visar upp en mjukare och mer melodiös stil:…life is a journey, and you travel alone…Så sant om det är sagt. Jesse Roderick förefaller ha sett både det ena och det andra här i livet och sjunger texten med en särskild inlevelse. Definitivt existensiellt och nästan lite poetiskt. Det hade jag verkligen inte väntat mig från Filthy Still som annars kör på i "one-two-three-go"-stil, men livet är fullt av överraskningar.

Filthy Still har, såvitt jag kunnat utröna, endast gjort en skiva: ”The Last Six Feet” (2012) vilken är utgiven på Farmageddon Records. Det Filthy Still har att säga gör de snabbt. 12 låtar hinner de med på totalt 35 minuter. Enligt uppgift ska det också finnas en föregångare ”All Bottled Up” inspelad i en källare på sedvanligt ”do-it-yourself”-manér. Trots en hård och systematisk googling har jag dock inte sett röken av skivan i någon form. Den ska i sådana fall ha kommit ut under våren 2011. Det är - åtminstone för mig - osäkert om ”All Bottled Up” någonsin blev verklighet.

Omslaget till The Last Six Feet är stilenligt i brun-beige-grönt med en mycket sorgsen dödgrävare. Omslaget är skapat av Timothy Holland.  

fs thelastsixfeet      

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. Alla låtar håller (låt vara knappt).

Nr

Låt

Album

1

Shackled To The Throne

The Last Six Feet

2

Molasses

The Last Six Feet

3

Wrong Guy Dry

The Last Six Feet

4

Another Bottle

The Last Six Feet

5

Danced All Night

The Last Six Feet

6

Out Of The Ashes

The Last Six Feet

7

The Last Six Feet

The Last Six Feet

8

Goneward Bound

The Last Six Feet

9

Can't Get Out

The Last Six Feet

10

Dinosaur Shit

The Last Six Feet

11

Question The Answer?

The Last Six Feet

12

Life Is A Journey

The Last Six Feet

 

 

 

 

 

 


 

Bästa skiva är The Last Six Feet (givetvis).

Bästa låtar är Shackled To The Throne, The Last Six Feet, Question The Answer? och Life Is A Journey.

Läs mer ...

The Victor Mourning

TVMNew This article (slightly revised) is available in English here

The Victor Mourning är från Austin, Texas men är numera omlokaliserade till Maryville, Tennessee, se hemsida http://www.thevictormourning.com/ Namnet ”The Victor Mourning” gav mig mycket huvudbry och jag satte igång och spekulera i vad det stod för. Spekulationerna blev allt vildare och pendlade mellan så olika företeelser som en viktoriansk sorgebrosch (som faktiskt finns i deras logga nedan) till när Victor sörjer (mourning) till musiken Lakmé av Leo Delibes i ett avsnitt av såpan Young & Restless som sändes 4 augusti 2008. Till slut mejlade jag ”The Victor Mourning” för att få svar på frågan. Här är det klargörande svaret: ”The Victor Mourning is mostly a combination of words that seem to fit our sound. Victor was an early record company which started around 1901. Early recorded music is a big influence on us. We have a dark sound and are fascinated by the art of mourning (tombstones, mourning jewelry, etc.), so the "Mourning" part was added. Also, if you take it as a phrase, "The Victor Mourning" can evoke the image of a winner who is deeply saddened by his victory, an image we also liked. And if all that weren't enough, in this era you must have a unique name if anyone is to find your band via Google.” Frågar man inget – får man inget veta. Framför allt får man inte veta att man hade fel. Hur som helst är det ett mycket bra namn på ett "gothic country"-band.

 TVM tshirt The Victor Mourning bildades 2008 och består av Stephen Lee Canner (gitarr och sång), Lynne Adele (guitjo – sexsträngad banjo och sång) och Stefan Keydel (fiol). Stephen har en minst sagt brokig karriär med förflutet i band som Your Real Dad, Too Cool, The Nazarenes som spelade punk, glamrock och garagerock. Därefter uppträdde han en tid under eget namn, men hade ambitionen att starta ett nytt band. En svårighet i Austin - som är ett viktigt kluster i "gothic country"-världen - var att träffa likasinnade musiker som inte redan var involverade i andra projekt. Efter att ha kommit försent till en konsert på Yard Dog Gallery med The Builders and the Butchers introducerades Stephen till Lynne. Hon jobbade på galleriet och stämde in på kravprofilen. Stephen hade spelat ihop med Stefan lite sporadiskt några år tidigare. Därmed var bandet bildat. Förutom musiker är Lynne universitetslärare och Stefan utbildad folklorist. Stephen och Lynne gifte sig 2009. När bandet omlokaliserades till Tennessee stannade Stefan kvar i Austin, men dyker upp vid spelningar och inspelningar. Stephen Lee Canner skriver alla låtar och texter, men alla i bandet bidrar med arrangemang. I likhet med Blanche hör deras klädstil och intressen hemma i annat decennium - ungefär i den viktorianska eran. Influenserna är enligt bandets hemsida: “Ancient American & British ballads, pre-WWII hillbilly music, abandoned shopping centers & empty swimming pools, scythes, cemeteries & odd museums, the smell of old books, gasoline & matchbooks, jewelry made of human hair, and the broken shores of Patagonia.”

TVM apa The Victor Mourning är det mest okända bandet i denna artikelserie. Det är oförtjänt. Jag upptäckte bandet under min triangulering av genren. I en tråd på ett forum levererade en medlem extremt initierade förslag på ”gothic country”-band. Smaken var utsökt. I förbigående och ödmjukt nämnde han sitt eget band. Jag följde efter en tid upp spåret och köpte så småningom deras skiva på nätet. Därefter var jag fast. Det finns ett mörkt stråk i musiken, men den är samtidigt helt knivskarp och skär rakt igenom märg och ben. Den kan enligt hemsidan karaktäriseras som ”dark Americana, hillbilly noir, gothic country, dark twang, the half barbaric yawp of ancestors who would shame you if you met them”. Texterna är mörka och handlar om ”of grief-torn outcasts, confidences betrayed, piracy, and murder. There's a song about a man who eats nothing but locusts and Campbell's soup, another about an itinerant albino, and an unexpected version of the ancient Greek myth of Icarus set in the hills of rural Arkansas.” Stephen sjunger nasalt och dystert i vackra harmonier och Lynne backar upp i refrängerna.

The Victor Mourning har gjort en skiva: ”A Handful Of Locusts” (2010). Skivan är utgiven på Backwood Modern Recordings. En EP med två låtar har varit planerad på brittiska Folk Police Recordings sedan våren 2012, men planerna har inte realiserats. Jag ställde frågan i mejlet till The Victor Mourning om de planerade att ge ut en andra skiva. Sådana planer finns , men sannolikt kommer skivan endast ges ut på vinyl och digitalt under senare delen av 2013. Eftersom CD är mitt format är detta besked lite oroande. Som näst bästa-lösning - om en fysisk cd inte är aktuell - hoppas jag att skivan ges ut i FLAC (Free Lossless Audio Codec).  Omslaget är är designat av Jamie Panzer och är en teckning av Gryllus Cristatus (gräshoppa), George Shaw, 1895. 

TVM HOL      

Vad är prognosen för bandet? Det är givetvis svårt för mig att bedöma cirka 750 mil därifrån, men det är inte bara musik som upptar bandet. Under rubriken ”Journal” på hemsidan finns mycket välskrivna artiklar om bl.a. smycken, konst och konstnärer, antikviteter, kvacksalveri, släktingar, äldre historiska hus och ”with signs following”-kyrkan som kännetecknas av de fem tecknen: djävulsutdrivning, tungotalande, handpåläggning, drickande av gift (företrädesvis stryknin eller lut) och hantering av giftormar. Det är betydligt större aktivitet under denna avdelning än under de delar av hemsidan som handlar om bandets musik. Vad detta betyder är oklart, men hoppas det inte går ut över musiken. Att döma av den höga kvaliteten på den första skivan bör det finnas ytterligare mycket bra musik att krama ut från bandet. Men det framgår med all önskvärd tydlighet av denna artikelserie att man inte blir miljonär i ”gothic country”-branschen. Det handlar snarare om överlevnad än om att kunna leva på musiken. Och det måste man ha stor respekt för när man som jag sitter bekvämt långtidsparkerad hemma i favoritfåtöljen med datorn i knäet och har synpunkter på ett bands vägval, ambitionsnivå och uthållighet.

Att presentera ett förslag till en cd-kompilation när det endast finns en skiva kan, som framhållits i andra artiklar, te sig lite märkligt och pretentiöst. Men alla låtar håller. Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. 

Nr

Låt

Album

1

Zachariah

A Handful Of Locusts

2

Time Roll Over On Me

A Handful Of Locusts

3

Fire Fire

A Handful Of Locusts

4

Heber Springs Albino

A Handful Of Locusts

5

Mary Girl

A Handful Of Locusts

6

Patagonie

A Handful Of Locusts

7

Sparkle Blue

A Handful Of Locusts

8

This House Is Filled With Sickness

A Handful Of Locusts

9

Taste My Hand

A Handful Of Locusts

10

Too Many Drinking Songs

A Handful Of Locusts

11

Whiskey Bad

A Handful Of Locusts

12

Grasshoppers

A Handful Of Locusts

 

 

 


 

Bästa skiva är A Handful Of Locusts (givetvis).

Bästa låtar är Heber Springs Albino, Mary Girl, This House Is Filled With Sickness, Taste My Hand, Too Many Drinking Songs och Grasshoppers.

Läs mer ...

Creech Holler

CreechHoller This article (slightly revised) is available in English here

Creech Holler bildades år 2004 och är ursprungligen från Mursfreeboro, Tennessee, se hemsida http://www.creechholler.com/ Namnet ”Creech Holler” är inte särskilt intuitivt. Först trodde jag att namnet var sammansatt av två efternamn utifrån en fantasybok av Sharon Creech som heter Ruby Holler. Men på nätet hittade jag förklaringen. "Creech" är helt enkelt basistens familjenamn. Familjen kommer från bergsområdena utanför Kingsport, Tennessee. "Holler" har två betydelser. Dels betyder ordet (i Södern) en smal dal mellan berg, dels betyder "Holler" djuriskt läte, gutturalt utrop eller skrik. Det är sannolikt den första betydelsen som avses, men det är som ofta öppet för olika tolkningar och det är nog sannolikt därför bandet valt detta namn. Så var den saken utredd så långt det är möjligt att gå till botten med denna fråga. Man ska inte underskatta betydelsen av bandnamnet. Ett bra namn ska samspela med texterna och musiken. Om detta sedan samspelar med valet av omslag så är cirkeln sluten.  

creechholler logo2 Creech Holler består av Jeff Zentner (sång, gitarr och banjo), Christian Brooks (trummor) och Joey Campbell (bas). Jeff Zentner och Christian Brooks träffades på en konsert med Black Diamond Heavies, där den förre uppträdde solo. Joey Campbell - som var bekant med Christian Brooks sedan tidigare - kom med något senare. Jeff Zentner bodde i Asheville, North Carolina medan Christian Brooks  och Joey Campbell flyttade till Nashville, Tennessee. Det är 40 mil eller 4,5 timmars bilresa mellan städerna. Det gäller därför för bandet att ta ordentligt vara på tiden tillsammans under turnéer och i andra sammanhang. Skapandet av musiken går till så att Jeff Zentner ofta gör en soloversion av låten. Sedan kommer de andra två medlemmarna in i processen. Detta arbetssätt gör att det går ganska snabbt att skriva låtar. Teman är "murder, misery, religion and death". Debuten heter "With Signs Following". Titeln är en direkt referens till "The Church of Jesus Christ with Signs Following" som är en del inom den pentekostala rörelsen (motsvarande pingströrelsen). De kallas också "Snake Handlers". Predikanterna inom "With Signs Following" tolkar vissa passager i Bibeln bokstavligt särskilt Markusevangeliet 16: 17-18: "And these signs shall follow them that believe; In my name shall they cast out devils; they shall speak with new tongues; They shall take up serpents; and if they drink any deadly thing, it shall not hurt them." Kyrkan kännetecknas av fem tecken: djävulsutdrivning, tungotalande, handpåläggning, drickande av gift (företrädesvis stryknin eller lut) och hantering av giftormar. Tron är ett oerhört starkt vapen. Inte fullt så många som man kanske skulle kunna tro har dött av ormbett eller av att druckit gift, men den bokstavliga efterlevnaden har skördat sina offer under årens lopp. Hanteringen av ormar är i och för sig förbjudet sedan 1940-talet, men lagens arm är inte alltid tillräckligt lång för att nå ut i alla kapillärer, särskilt inte på landsbygden. Det förekommer fortfarande här och var.

creechholler logo1Musiken består av egna och traditionella sånger samt av någon enstaka cover. Creech Holler är inte för alla. Musiken kan beskrivas som "Southern Gothic set to stun". Creech Holler påminner till en del om Wovenhand. Det är mörkt, molande och enigmatiskt. Det som skiljer är att Creech Holler är mer elektriska med överstyrd gitar och extrem hård behandling av trummorna. Det liknar ibland grunge-garage-blues. På bandets hemsida skriver de: Creech Holler plays the music of midnight whiskey stills and front porches. of  those whose sole act of contrition before god was to make song of their  sin and sorrow. of those who have been to dark places, and who left  their soul there. of those who deemed it necessary to kill some poor  son of a bitch who had it coming to them, and then deemed it necessary  to sing a song about it. of those who loved the sacred and the profane  in equal measure; who played the devil's music on saturday night, and  god's music on sunday morning. of those who have trod black paths so  long that they have forgotten the light, but not so long so as to  forget to bring their gun and a shovel. of those who saw fit to salve  their wounds with the banjo, the fiddle, the guitar. of those who know  no other way to touch the face of god than to take the venomous serpent  to their breast, and drink deadly things, and take up fire, and live or  die by the power of their faith and the force of their will and the  sweat of their backs. creech holler is the hills and hollers of east  tennessee and the fields of the delta, and the regret and desires and  vain hopes of redemption buried under their soil. it's everywhere that  america's bad blood flows and gives birth to hymns to the wrong that  lives in low men's hearts. it's the ghosts of america's music reborn in  furious electricity. Autenciteten hos Creech Holler - med rötter djupt förankrade i den amerikanska södern - är oomtvistlig. Creech Holler är för övrigt med med en låt på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är en kvalitetsstämpel, låt vara en obskyr sådan.

Creech Holler har tagit en paus på obestämd tid. Om denna ”paus” är permanent eller inte får framtiden utvisa, men den har blivit ganska lång vid det här laget. Det finns ingen osämja mellan medlemmarna. Inte ens något pendlingsavstånd, eftesom alla numera bor i Nashville, Tennessee. Jeff Zentner har gett ut tre soloskivor: Hymns To The Darkness (2006), The Dying Days Of Summer (2009) och A Season Lost (2012). Jag skulle bli mycket förvånad om Creech Holler tog fart igen.

Creech Holler har gjort två skivor: ”With Signs Following” (2006) och "The Shovel And The Gun" (2008). Omslagen är gjorda av Gin Stevens och tillhör de absolut snyggaste inom "gothic country"-genren, men baksidorna är ännu snyggare. På första skivan: framsidan: ett dött korkträd, grenar prydda med flaskor, baksidan: en "Snake Handler" med sina två händer fulla med ormar. På andra skivan: framsidan: en hand tatuerad med en pistol och ordet "fate" som vilar ovanpå ett spelkort med två korslagda spadar, baksidan: en "dödgrävare" med sina händer i stadigt grepp om spaden. 

creechholler1  creechholler2    

 Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. 

Nr

Låt

Album

1

Pretty Polly

With Signs Following

2

Lester Ballard

With Signs Following

3

Little Mathie Grove

With Signs Following

4

Red Rockin Chair

With Signs Following

5

The Gospel Of Judas

With Signs Following

6

Poor Old Maddie

With Signs Following

7

Black Mountain

With Signs Following

8

Plaugue Of Frogs

With Signs Following

9

Raymond Lee

The Shovel And The Gun

10

Maggie Rose

The Shovel And The Gun

11

Willie Williams

The Shovel And The Gun

12

Darlin' Corey

The Shovel And The Gun

13

When The Temptor Calls 

 The Shovel And The Gun

14 

Devil's Eyes 

 The Shovel And The Gun

15 

The Cuckoo 

 The Shovel And The Gun

16 

Serpent King 

 The Shovel And The Gun

17 

The Color Of Bone 

 The Shovel And The Gun

18 

Poor Pilgrim Of Sorrow 

 The Shovel And The Gun

 

 

 


 

Bästa skiva är With Signs Following eller The Shovel And The Gun (kan inte bestämma mig).

Bästa låtar är Plague Of Frogs, Devil's Eyes, The Cuckoo, Serpent King och Poor Pilgrim Of Sorrow.

Läs mer ...

Antic Clay

AnticClay This article (slightly revised) is available in English here

Antic Clay är ”dark americana” av den allra mest exklusiva sorten. "Antic Clay" är pseudonym för Michael Bradley och kommer från ett citat ur romanen ”Blood Meridian” av Corman McCarthy: ”If war isn’t holy, then man is nothing but antic clay”. Det är inte särskilt konstigt att skaffa sig ett artistnamn om man heter Michael Bradley och bor i USA. Det är nämligen rätt svårt att få ett genomslag under eget namn som musiker i media och på nätet om man råkar ha samma namn som en känd amerikansk basketspelare. Bradley har ett förflutet som ledare av ”Southern Gothic”-bandet Myssouri. Bandet har en egen artikel i denna serie. Myssouri är i och för sig mycket bra, men det är Antic Clay som är den stora behållningen. Annars brukar det vara tvärtom. Men här en person större än bandet. Antic Clay har bara gjort en skiva: en dubbel-cd med titeln ”Hilarious Death Blues” (2007). Den är inspelad i en väns studio i bergen nära Asheville, North Carolina. Antic Clay skrev och spelade i stort sett allt på skivan. Det finns också en cover med på albumet: en tolkning av ”Decades” av Joy Division. Versionen fick godkänt av JD-kännaren och smakdomaren Micke Å. som inte är direkt känd för att dela ut några överbetyg på denna hemsida eller i några andra sammanhang. ”Hilarious Death Blues” består av två olika delar: ”The Riderless Horse” (cd 1) och ”The Horseless Rider” (cd 2). På konvolutet till cd 1 står "...All horses were once riderless and will be so again..." medan det på konvolutet till cd 2 står "...Through the trees, trough the flames, through the playgrounds of the plagues..." I något annat sammanhang hade jag troligen skrivit något halvsurt om "prettokonceptalbum", men här är jag faktiskt lite halvstum av beundran inför både angreppssättet och genomförandet.   

AnticClay4Titeln på skivan kommer också från ”Blood Meridian” (citatet kommer från en scen där amerikanska soldater blir massakrerade av Comanche-indianer): "grotesque with daubings like a company of mounted clowns, death hilarious, all howling in a barbarous tongue and riding down upon them like a horde from a Hell more horrible yet than the brimstone land of Christian reckoning...". Autenciteten hos Antic Clay är 100 procent. Det är mörkt, minimalistiskt och återhållet. Låtarna är enkelt uppbyggda med en akustisk gitarr med inslag av munspel. Det låter som Nick Cave och David Eugene Edwards, men inte fullt lika elektriskt. Antic Clay sjunger med en mörk och vacker röst, ibland med inslag av eko. Texterna är ett kapitel för sig. Inget nonsens här inte. De handlar bl.a. om gott och ont, olika teman från Bibeln samt en gruvolycka. På distributörens (Stickfigure Recordings) sida på Bandcamp står det ”Dark night in Nashville, here we come". Och så är det verkligen. Trots att dubbelalbumet hyllades av en mindre armé av musikkritiker blev den inte någon storsäljare. Antic Clay har med en låt (Red Grass, Black Pasture) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentia I). Det är som påpekats i flera andra artiklar i denna serie en kvalitetsstämpel. Det är absolut inget fel på låten, men jag hade nog valt några andra låtar framför den.

AnticClay6 Antic Clay finns inte längre som artist, utan har återgått till att vara just Michael Bradley trots konkurrensen från sin namne basketspelaren. I dag bor han i Landlocked, Georgia. Efter "Hilarious Death Blues" satsade han på ett projekt ”Sinners and Songriders” som spelade covers av klassiska country-låtar. Detta - åtminstone för mig - oväntade "career move" var enligt honom själv ett logiskt steg i och med att hans musik kommit att bli allt mjukare och countryfierad. ”Sinners and Songriders” förefaller i dag vara ett avslutat projekt. Michael Bradley har också arbetat med andra artister. Han har tillsammans med kollektivet "The Sweet Meat Love And Holy Cult" med horder av människor inblandade i ett stort folk-psykedeliskt-koncept-projekt kallat "Mystagogue". En skiva med arbetsresultatet finns utgiven, vilken jag har köpt in. Antic Clay har med fyra låtar. Efter att ha övervintrat som artist under några år verkar det nu som saker och ting börjar ta fart igen för Michael Bradley. På hans hemsida  http://furnacesongs.com/  kan man läsa: “I’m happy to announce I’ll be headed into the studio at the end of this month to record 3 – 5 new songs with some very talented players. My hope for these songs is to start new bookings for shows and garner interest in my “country” originals, achieve new radio presence and initiate the recording of an entire new album this year, ideally before summer.” Det ska bli intressant att ta del av musiken. Enligt min bedömning är skaparkraften inte uttömd i och med mästerverket "Hilarious Death Blues", utan det bör finnas "plenty more where that came from". 

Hilarious Death Blues är utgången. I andra artiklar har jag lyft fram problematiken med formatet cd, mycket små upplagor utgivna på skivbolag som ofta inte längre finns, återutgivningen är noll samt att jag befinner mig minst 500 mil från den lokala marknaden. I detta fall mejlade jag Michael Bradley med en fråga om han han någon kopia kvar. Jag ville ha originalskivan med ask med omslag och allt. I ett vänligt svar skrev han "Because Hilarious Death Blues is hand-assembled, it takes me a while to get them back in stock." Michael Bradley gjorde tre kopior och lade upp dem på CD Baby varifrån jag kunde köpa skivan. $16 för en dubbelcd är som hittat! Den gör sig mycket bra i mina skivhyllor. När man tittar närmare på produkten förstår man att det tar tid att få fram den. Det är en extremt snygg och sammanhållen produkt. Helt uppvikt är det fyra sidor (sida 1 och 4 har insticksfickor med texthäften nedstuckna till respektive skiva. På sida 2 och 3 sitter själva cd-skivorna monterade). Vänder man på produkten står det "...All horses were once riderless and will be so again..." (sida 1) och "...Through the trees, trough the flames, through the playgrounds of the plagues..." (sida 4). Sida 2 utgörs av "baksidan" till albumet med en lista på låtarna och sidan 3 utgörs av själva omslaget (se nedan). Man ska aldrig ge upp hoppet när det gäller att få tag på svåra skivor som man verkligen "måste ha". Antic Clay's Hilarious Death Blues tillhör definitivt denna kategori. När det gäller skivor har jag utrustats med tålamod som tål att jämföras med Job. Men det gäller också att ha tur. Men inget tur utan tålamod.

Omslaget är minimalistiskt: namnet Antic Clay och titeln "Hilarious Death Blues" i vitt mot svart bakgrund. Mycket "gothic".

AnticClay HDB      

 Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. Alla låtar får vara med.

Nr

Låt

Album

1

Clean Blues

Hilarious Death Blues

2

Broken Throat Blues

Hilarious Death Blues

3

The Table Of Souls

Hilarious Death Blues

4

Look Down The Dark Barrel

Hilarious Death Blues

5

Wainwright

Hilarious Death Blues

6

Violence Is Yours

Hilarious Death Blues

7

Islay And Ale

Hilarious Death Blues

8

On Holy Mountain

Hilarious Death Blues

9

Decades

Hilarious Death Blues

10

Thousand Star Hotel

Hilarious Death Blues

11

Filthy Lucre King

Hilarious Death Blues

12

Red Grass, Black Pasture

Hilarious Death Blues

13

Sago Mine

Hilarious Death Blues

14

Tithing Blues

Hilarious Death Blues

15

Non-Prophet Blues

Hilarious Death Blues

16

Furnace Song

Hilarious Death Blues

17

Hey John

Hilarious Death Blues

18

Wife And Widow

Hilarious Death Blues

19 

Roll! Black Ocean! 

Hilarious Death Blues

20 

Estela 

Hilarious Death Blues

21 

Undrown Yourself 

Hilarious Death Blues 

 

 

 


 

Bästa skiva är Hilarious Death Blues (givetvis).

Bästa låtar är: Broken Throat Blues, The Table Of Souls, Look Down The Dark Barrel, Decades, Thousand Star Hotel, Filthy Lucre King, Red Grass Black Pasture, Sago Mine, Hey John, Wife And Widow och Undrown Yourself.

Läs mer ...

The Blackthorns

The BlackthornsThis article (slightly revised) is available in English here

The Blackthorns kommer formellt från Minneapolis, Minnesota. Men medlemmarna har dock sina rötter bl.a. i Colorado, Louisiana och South Dakota. Bandet bildades år 2004 men splittrades bara tre år senare. Det kan knappast ha undgått någon läsare att det finns många olika varianter och grenar av "gothic country". Denna variant kan benämnas "dark industrial gothic country". Musiken är mörk, elektrisk och molande samtidigt som den har traditionella rötter. Varianten kan även benämnas "psycho western" eller "sinister western". The Blackthorns inspireras bl.a. av 16 Horsepower, Nick Cave och The Swans. Blackthorns betyder slånbär (prunus spinosa). Flera andra band inom exempelvis hip-hop, death metal och keltisk folkmusik har valt samma namn (här avses Pop ID på ALL MUSIC GUIDE P 962702). Det gäller därför att vara uppmärksam när man söker information om bandet. Skillnaderna är dock så stora att det knappast finns någon risk för sammanblandning. The Blackthorns är ett mycket bra bandnamn. En tidig idé till namn var annars Sarkazein, vilket är härlett från det grekiska ordet "sarkasmos" (sarkasm). Det betyder att skära tänder (i raseri). Namnet var dock redan upptaget av ett franskt metal-band(!) utanför Paris. Namnet "The Altar Killers" var även med som en spektakulär och inte helt förankrad idé i uppstartsfasen.

The BlackthornsThe Blackthorns och finns inte längre och hann bara med en skiva. De splittrades år 2007. The Blackthorns bestod av Christian Thaddeus Petty (banjo, gitarr och sång), Rick Arnold (trummor), Jackie Beckey (viola, dragspel, såg och sång), Cody Bourdet (bas) och Jonathan Kaiser (cello, autoharpa och kopparrör). Följande välskrivna varudeklaration återfinns på den mycket ansedda independent-sajten cdbaby som distribuerar deras skiva: "With these traditional tools, the Blackthorns play the sort of folk songs you'd expect to hear rising from the screen porch after a bomb has been dropped on a decaying Midwestern town." Det är mycket träffande. I likhet med många andra band inom "gothic country"-genren hade medlemmarna en bakgrund i olika trash-, punk- och no wave-projekt (ej new wave utan en kortlivad men inflytelserik typ av undergroundmusik). Det som förenade bandet var ett intresse för den mörkare delen av folk och country. Bandets första spelning var planerad till valdagen 2 november 2004, men blev inställd när stället First Avenue hastigt och oväntat slog igen. Deras debutspelning ägde istället rum 2 april 2005 på Alamo House i Minneapolis. Det var dock inte musiken som blev det bestående minnet från den kvällen. En bråkig gäst förstörde en toalett, vilket ledde till en mindre översvämning och i förlängningen till att The Blackthorns inte var välkomna tillbaka. Avskedsspelningen ägde rum den 8 september 2007 på The Belfry Center i Minneapolis. Mycket kort brinntid för The Blackthorns således, vars medlemmar försvann till band som Chickadee Mountain Martyrs, Dark Dark Dark, Brute Heart och Poor Weather Club.

Det är inte möjligt att strölyssna till The Blackthorns samtidigt som man diskar. Musiken kräver koncentration och närvaro. Den är också rätt deppig. Det är en tung ljudmatta som läggs ut, långsamma taktbyten och utdragna toner. Petty och Beckye sjunger växelvis i sorgliga harmonier. Man måste vara på humör för denna typ av musik för det är en kompakt vägg som möter dig. Är man inte redan nere innan man börjar lyssna så blir man det efter ett tag med The Blackthorns. Den enda skivan är dock kort: 35,16 minuter lång och innehåller endast sex låtar.

I motsats till många andra "gothic country"-band där det ofta finns en låtskrivare bidrog alla i bandet både med musik och texter. Den självbetitlade skivan släpptes 17 juni 2006 på Cinema Revolution Records. Albumet är kort och innehåller få låtar. En av låtarna är "Wayfaring Stranger", vilket i sig brukar öka sannolikheten för att komma med i "gothic country"-trålen och eventuellt rendera i egen artikel i denna serie. The Blacktorns har med en låt (Red Ships) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodentagogue II). Det är en kvalitetsstämpel.

Omslaget är stilenligt: namnet The Blackthorns och ett vindpinat träd i vitt mot svart bakgrund. Mycket "gothic". Tillhör toppskiktet när det gäller omslag.

blackthorns cd      

 

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation. Alla låtar får vara med.

Nr

Låt

Album

1

Wayfaring Stranger

The Blackthorns

2

Dance Of The Paw

The Blackthorns

3

Ellie May

The Blackthorns

4

House Of Nails

The Blackthorns

5

Red Ships

The Blackthorns

6

Quiet Water

 The Blackthorns

 

 

 


 

Bästa skiva är The Blackthorns (givetvis).

Bästa låtar är: Ellie May, Red Ships och Quiet Water.

Läs mer ...

Myssouri

myssouriThis article (slightly revised) is available in English here

Myssouri är en annan stavning av Missouri (delstaten). Myssouri bildades i Atlanta, Georgia 1997 och brukar etiketteras som "southern gothic", "gothic western", "american blacksong"  eller "darkwave". Viktiga influenser för bandet var Nick Cave, Johnny Cash och The Swans. Frontfigur och ”grundare” av bandet var Michael Bradley (gitarr, sång, keyboard och munspel). Övriga originalmedlemmar var Chris Jansen (trummor), Greg Thum (gitarr) och Hampton Ryan (bas). Tarmon Kelling räknades också in i den första uppställningen (spelade bas på tre låtar på första skivan). Myssouri var dock lika instabilt som grundämnet plutonium. Kanske berodde det på att Myssouri, åtminstone initialt, var liktydigt med Michael Bradley som skrev och arrangerade rubbet eller på det faktum att Bradley redan hade familj, vilket inte upplevdes som direkt lysande framtidsutsikter av andra medlemmar, och fick dem att istället satsa på andra bandprojekt. Totalt passerade fjorton (14) medlemmar revy under de sex år som bandet var verksamt (i de sex åren är en kortare paus 1999 då Michael Bradley turnerande med The Living Jarboe inräknad). Den samlade dokumentationen av alla uppställningar är dock fragmentarisk och jag har ägnat mycket tid på att försöka kartlägga och återskapa bandets samtliga konstellationer. Trots många nedlagda timmar (faktiskt med hjälp av olikfärgade post-it lappar) är jag inte säker på att jag fått allt rätt. Men här kommer vad jag funnit. I den andra uppställningen fanns inte Tarmon Kelling, liksom Hampton Ryan (båda bas) med. De ersattes av Cade Lewis (bas) och Stacey Cargal (dobro). I den tredje uppställningen var Cade Lewis, Stacey Cargal och Greg Thum borta. De ersattes av den tidigare medlemmen Hampton Ryan (bas) och CJ Bargamian (gitarr) och Andrew Hodgson (keyboard). I den fjärde uppställningen hade trummisen Chris Jansen samt Bargamian och Hodgson lämnat bandet och ersatts av David Goodwin (trummor), Thom Heckel (bas) och Mark Rogers (gitarr). I den femte uppställningen hade David Goodwin och Thom Heckel lämnat bandet och ersatts av Chris Reeves (trummor) och Russel Nelson (bas). Den sjätte och sista uppställningen bestod av Michael Bradley (gitarr, sång, keyboard och munspel), Chris Reeves (trummor), nygamle Cade Lewis (bas) och Mark Rogers (gitarr). Den konstellationen höll faktiskt ett tag med Myssouri-mått mätt. Det var allt. Med reservation för att jag kan ha pusslat fel.

myssouri2Myssouri splittrades 2003 efter det att den tredje skivan kommit ut. Det fanns förhoppningar på att skivan skulle blli inledningen till ett nytt och spännande kapitel i bandets historia. Dessa förhoppningar grusades tämligen brutalt och omgående. Splittringen hade flera olika orsaker. Myssouri hade med tiden kommit att utvecklas i en allt hårdare riktning, samtidigt som frontfiguren Michael Bradley utvecklats åt det helt motsatta hållet. Det brukar i sig vara fullt tillräckligt för total bandsplittring i denna genre. Utöver olika musikaliska preferenser fanns även personliga konflikter inom bandet. Huvudskälet till att bandet splittrades var uteblivna kommersiella framgångar under en längre tid. Det är samma hårda naturlag som verkar i detta fall som i fallet med .357 String Band. Man kan inte förlita sig på tro, hopp och kärlek och upprätthålla motivationen, utan att det åtminstone till delar går att leva på musiken. En viktig förklaring till att det inte lyfte ekonomiskt för Myssouri var att bandet aldrig turnerade i några större geografiska cirklar (vilket var svårt att få till av andra skäl). Bandet spelade i huvudsak lokalt i Atlanta på bl.a. The Cotton Club, The Tabernacle, The Echolounge, The Masquerade och The EARL, vilket ledde till en liten men desto mer trogen publik. Det var mot denna bakgrund inte särskilt svårt för Michael Bradley, som sökte efter förändring i sitt liv, att upplösa bandet och gå vidare på egen hand som Antic Clay (se separat artikel). Bandet upplöstes helt och hållet. Något annat hade varit otänkbart. Men det saknas inte exempel inom musikens värld där band spelar vidare under samma var utan en enda originalmedlem umärke, vilket ofta leder till infekterade bråk med de ursprungliga medlemmarna. Egenmäktigt förfarande brukar det kallas inom juridiken. Michael Bradley spelar då och då låtar från Myssouri-tiden. Men han har i princip skrivit och arrangerat alla låtar, så det är honom förlåtet.

myssouri3Normalt upptäcker man ett band och följer sedan solokarriärer. I detta fall var det tvärtom. Jag upptäckte först Antic Clay och lyssnade sedan på Myssouri. När man närmar sig Myssouri från "fel håll" så både ser och hör man intressanta saker. På första skivan låter det mycket Antic Clay (Michael Bradley). Man kan nästan spåra låtarna från hans magnum opus Hilarious Death Blues till den första Myssouri-skivan, Malamerica. Vid denna tid höll Michael Bradley hårt i taktpinnen och även på andra skivan finns mycket av han signum även om ljudbilden redan då var på väg att förändras. Men sedan släppte Michael Bradley lite av kontrollen och började att släppa in andra i bandet i skapandeprocessen och Myssouri utvecklades till mer av ett traditionellt band. Frågan om att byta namn var t.o.m. aktuellt för att markera detta. Musiken blev betydligt hårdare. Delaktigheten ökade markant, men tyvärr skedde detta på bekostnad av låtskrivandet. Demokrati och kvalitet går inte alltid ihop inom musikens värld.  Det är som soloartist som Michael Bradley (Antic Clay) är bäst. Ironiskt nog kan det förhålla sig så att såväl Michael Bradley som de andra medlemmarna i bandet blev "konstnärligt inlåsta" under tiden i Myssouri, var och en på sitt sätt.

Myssouri's musik är mörk och tät. Texterna är fulla religiösa referenser. Det är en mörk resa genom trasiga landskap. Myssouri har gjort tre skivor "Malamerica" (1999), EP:n "Furnace Songs" (2001) och "War/Love Blues" (2003). Den första skivan är endast utgiven i 1000 limiterade kopior. Den är helt utgången, men jag hittade den begagnad på amerikanska Amazon för $50. Efter en kort inre monolog om detta pris ändå inte var för lite för högt för en cd-skiva med Myssouri så köpte jag den. Malamerica är numera tryggt parkerad hemma i skivhyllorna. Furnace Songs är rätt svår att få tag i, medan War/Love Blues är enkel att få tag på. Jag har givetvis alla tre. Den tredje skivan är enligt min uppfattning den sämsta. Trots att Myssouri gett ut skivorna själva är de förvånansvärt väl producerade. Mycket arbete och omsorg har lagts ned på ljudbild och detaljer. Själva ljudkvaliteten är också alldeles utmärkt.    

 Malamerica  Furnace Songs  War/Love Blues  

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

Malamerica

Malamerica

2

Open Contempt

Malamerica

3

My Eye

Malamerica

4

Open Road

Malamerica

5

Hey John

Malamerica

6

Blindly

Malamerica

7

Ride You Down

Furnace Songs

8

Malimony

Furnace Songs

9

Muscle Car On A Dead End Road

Furnace Songs

10

Devil On My Shoulder

Furnace Songs

11

One Holy Thing

Furnace Songs

12

Rood Boy Blues

War/Love Blues

13

March To The Sea 

War/Love Blues

14

Orphan Song

War/Love Blues

15

My Only Love 

War/Love Blues

16

The Eyes Of Others

 War/Love Blues

 

 

 


Bästa skiva är Malamerica.
Bästa låtar är Open Contempt, Open Road, Blindly, Ride You Down, Devil On My Shoulder, March To The Sea och The Eyes Of Others.

Läs mer ...

Trailer Bride

trailer-bride-bandThis article (slightly revised) is available in English here

Trailer Bride kommer från Chapel Hill, North Carolina. North Carolina är en östlig stat (och borde därför hamna under East i denna artikelserie), men tillhör samtidigt sydstaterna. Det råder dock ingen som helst tvekan om att bandet ska sorteras in under South. Trailer Bride etiketteras ofta som "southern gothic". Andra vanliga etiketter är "spooky gothic" eller "swampy gothic". Chapel Hill är ett varmt och fuktigt område, där bl.a. ormar och insekter stortrivs. Det är mot denna bakgrund svårt att föreställa sig någon annan musik än "gothic country" från Trailer Bride. Det är ett alldeles utmärkt namn på ett "gothic country" band. Trailer Bride bildades av sångerskan och multiinstrumentalisten Melissa Swingle (bl.a. gitarr, banjo, piano, dragspel, munspel och såg), Brad Goolsby (trummor), Bryon Settle (gitarr) och Robert Mitchener (bas). Settle och Mitchener lämnade bandet redan efter den första skivan. Mitchener ersattes omgående av Daryl White. Inför tredje skivan kom Scott Goolsby med på gitarr. Inför femte skivan lämnade båda bröderna bandet och ersattes av Tim Barnes (gitarr) och John Bowman (trummor). Det är också denna uppställning av Trailer Bride som du ser här till höger.  

trailer-bride-3Melissa Swingle var bandets centralfigur och skrev i princip all musik och texter. Swingle har en intressant bakgrund. Uppväxt i Mississippi i djupaste Södern. Hennes föräldrar var baptister. Som tioåring flyttade familjen till Elfenbenskusten när föräldrarna skulle missionera. Melissa Swingle återvände till Mississippi för att börja på college. Där mötte hon sin dåvarande man och flyttade till Chapel Hill, North Carolina och fick en dotter, Isabel. Religionen var ständigt närvarande i uppväxten. Det har präglat Melissa Swingle på många olika sätt. Rädslan för att hamna i helvetet är ständigt närvarande. Samtidigt finns det - som så ofta hos människor med denna uppväxt - en stark dualism mellan det religiösa och profana. Hennes första band var en kvinnlig trio med det ekivoka namnet Pussy Teeth. Trailer Bride är inte heller ett band som spelas på de kristna radiokanalerna. Texterna handlar i allt väsentligt om sex, död, synd och försoning. Men också om kärlek, dock med en tydlig slagsida åt olycklig och/eller dysfunktionell kärlek. Till denna bild ska också fogas att Melissa Swingle haft perioder präglat av depressioner. Melissa Swingle har starka konstnärliga ambitioner och hon målade redan  innan musiken kom in i hennes liv. Den konstnärliga ådran delar hon med bl.a. Tracee Miller i Blanche och Rennie Sparks i Handsome Family som båda är etablerade inom "gothic country". Melissa Swingle har gjort samtliga omslag (utom till den andra skivan vars omslag dottern Isabel Swingle står för). Efter att Trailer Bride lagt ned verksamheten fortsatte Melissa Swingle i en duo tillsammans med Laura King (trummor) under namnet The Moaners. Det finns ett tydligt arv från Trailer Bride, men musiken är betydligt tuffare (mer åt garage- och indierockhållet). Duon har gett ut tre skivor och är fortfarande aktiva. 

trailer-bride-2Musiken är med en sliten, men giltig term - unik. Trailer Bride låter inte som något annat band. Det är avspänt på gränsen till medvetslöshet. Musiken är förhållandevis elektrisk med stora inslag av eko och reverb. Sångrösten används som ett instrument och fyller i de få kvarvarande hålen i ljudmattan. Det är stökigt och släpigt på samma gång. Men det som verkligen kännetecknar Trailer Bride är användandet av såg i musiken. Det är lika spöklikt som när luffaren Konrad spelar såg i filmen "Pippi på rymmen". Melissa Swingle gjorde för egen del upptäckten att det inte är någon skillnad på en dyr såg (avsedd för musik) och en billig såg (avsedd för hantverk). Det enda viktiga är att det är 100 procent stål. Musiken rör sig mellan olika genrer: långsam bluegrass, country, blues och över till indierock. Musiken kan sägas vara lite "twangy", medan texterna är "quirky". Melissa Swingle är en med "gothic country" mått mätt mycket skicklig låtskrivare. Stor omsorg har lagts ned på texterna och att få dessa att samspela med musiken. Texterna är intelligenta, humoristiska och ironiska, som i det stilla konstaterandet "mobile homes ain't safe in a tornado" (se bild ovan). För att vara "gothic country" är texterna poetiska. I andra fall är de inspirerade av verkliga möten som det surrealistiska mötet mellan bandet och den hillbilly-laglöse-dansande Jesco White vars one-liner: "I don't get out much on account of being famous" gick in in extenso i låten "Jesco" från fjärde albumet High Seas.

Trailer Bride var aktivt mellan åren 1993-2004. Produktionstakten var hög. Under sju år gjorde de fem skivor. Trailer Bride (1997), Smelling Salts (1998), Whine De Lune (1999), High Seas (2001) och Hope Is A Thing With Feathers (2003). De fyra sista skivorna är utgivna på Bloodshot Records. Jag har samtliga skivor. Den första skivan Trailer Bride är både dyr och svår att få tag i. Efter lite tvekan kom jag till slutsatsen att det var värt 350 kronor att få Trailer Bride-samlingen komplett. Det är den svagaste skivan av alla. Övriga skivor är helgjutna.        

tb1 tb2 tb3 tb4
tb5      

 

Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

Nr

Låt

Album

1

Trailer Bride

Trailer Bride

2

Porch Song

Smelling Salts

3

Graveyard

Smelling Salts

4

Cowgirl

Smelling Salts

5

Dirt Nap

Whine De Lune

6

Whine De Lune

Whine De Lune

7

Pasture

Whine De Lune

8

Jesco

High Seas

9

High Seas

High Seas

10

Under Your Spell

High Seas

11

Ghost Of Mae West

High Seas

12

Thankful Dirt

High Seas

13

All Thine

High Seas

14

Bird Feet Feelings

High Seas

15

Hope Is A Thing With Feathers 

Hope Is A Thing With Feathers

16

Destiny

Hope Is A Thing With Feathers

17

Lightning

Hope Is A Thing With Feathers

18 

Shiloh

Hope Is A Thing With Feathers

19 

Waking Dream

Hope Is A Thing With Feathers

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Bästa skiva är High Seas.
Bästa låtar är Graveyard, Cowgirl, Ghost Of Mae West och Hope Is A Thing With Feathers.

Läs mer ...
Prenumerera på denna RSS-feed

Baptist Generals

Mest besökt Gothic

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

.357 String Band

08-10-2012 Hits:10257 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here .357 String Band är (var) från Milwaukee, Wisconsin, se hemsida http://www.streetgrass.com/ (denna hemsida underhålls inte, fungerar inte och det är högst tveksamt om...

Read more

Gothic Country, Southern Gothic, Gothic …

12-08-2012 Hits:9336 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

Read about Gothic Country in English by the same Author hereNu är det dags att ge sig på den svåra men angelägna uppgiften att försöka beskriva en musik som inte...

Read more

Strawfoot

25-08-2012 Hits:7723 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here Strawfoot är från St. Louis, Missouri och bildades år 2004. Det var från början menat som ett studioprojekt, men istället blev det ett...

Read more