Menu

.357 String Band

357bandThis article (slightly revised) is available in English here

.357 String Band är (var) från Milwaukee, Wisconsin, se hemsida http://www.streetgrass.com/ (denna hemsida underhålls inte, fungerar inte och det är högst tveksamt om den någonsin fungerat). Ironiskt nog, är det en god illustration över bandets kommunikations- och marknadsföringsstrategier. .357 String Band tillhör mina absoluta favoriter. Bandet är - liksom flera andra band inom ”gothic country” - sprunget ur punkrocken (vilket förklarar drivet, energin och attityden). Det finns även en koppling till rockabilly. .357 String Band bildades år 2004. Efter att ha bestämt sig för att börja spela bluegrass (!) ägnade bandet de första åren åt att lära sig att behärska instrumenten och att uppträda på mindre ställen i Milwaukee, bl.a. Riverwest’s Circle A Café. Övning gav färdighet. Medlemmarna behärskade sina instrument till fullo. .357 String Band musik kallas bl.a. ”streetgrass”, ”bluegrass on steroids”, ”amphetamine-fueled mountain music” eller betecknas som ”gutter punk meets Appalachia”. Bluegrass från nordstaterna - är det möjligt? Som framgår av avsnittet Introduktion kommer bra musik från de mest oväntade ställen i USA. Musiken är inte bunden av geografi. Tvärtom, när musiken kommer från något helt annat ställe än ursprunget är den ofta helt oförstörd och obesmittad. Ibland bättre än originalet.

 

357medpistol.357 String Band bildades av Derek Dunn (gitarr, sång), Joseph Huber (banjo, fiol och sång), Rick Ness (bas) och Jayke Orvis (multiinstrumentalist bl.a. mandolin). Bandet hade ingen uttalad frontfigur, men Derek Dunn var oftast den som förde bandets talan. Enbart stränginstrument (string band) är ett lika vågat som intressant upplägg. Trummor saknas helt och hållet. Det gör inget. Basen, gitarren, banjon och mandolinen för sig och tillsammans är fullständigt makalösa. .357 String Band turnerade i stort sett jämt både i USA (spelade i alla stater utom två) och i Europa. Det hårda arbetet tog ut sin rätt på olika sätt, bl.a. blev bandets familjerelationer lidande. I juni 2009 sparkades Orvis från bandet p.g.a. meningsskiljaktigheter när det gällde ”creative as well as business aspects of the band”. Det var en uppslitande händelse, vilket framgår med plågsam tydlighet i bandets tillkännagivande på nätet och i kommentaren från Orvis. Trots en målande beskrivning av händelsen som ”dropping me lika a groupie” var Orvis stor nog att ändå uttrycka sin sympati för bandet och för sin efterträdare, Billy Cook. Men slutet för .357 String Band skulle komma drygt två år senare. På senhösten 2011 meddelade .357 String Band att det hela var över. Bakgrunden var att Joseph Huber hade bestämt sig för att sluta i bandet p.g.a. att såsom det uttrycktes av bandet på nätet ”the aesthetic of The .357 String Band no longer represents him; he will returning to school to study woodworking, and pursue his own musical interest part time. The other three of us could not agree on a way to continue The .357 String Band without him.” Det var det formella skälet. Hubers beslut att hoppa av var knappast den enda orsaken till att bandet lade ned. Det lyfte aldrig ekonomiskt för bandet. Utan någon kommersiell framgång eller utsikter om det inom en förutsebar framtid går det på sikt inte att arbeta oförtrutet vidare. Det är en obarmhärtig naturlag i musikens djungel. .357 String Band räknade ut detta på egen hand den hårda vägen.

 

Två avskedskonserter hölls i Turner Hall i Milwaukee respektive på Crunchy Frog i Green Bay den 25 och 26 november 2011. Förband var Trapper Schoepp & The Shades (deras release-party) och Those Poor Bastards (också från Wisconsin). Det finns ett fint konsertklipp från konserten i Turner Hall på Youtube. Derek Dunn inför den avslutande låten: “Keep on supporting local music, the local economy, and keep on taking care of each other. You’re the best fucking fans in the world”. Sedan bryter helvetet löst i låten ”Rollin’ Down The Track”. Efter denna avslutning kan ingen människa vid sina sinnes fulla bruk hävda något annat än att .357 String Band levererade ända in i kaklet. Ett mycket värdigt slut för övrigt.

hardtimesJag kan inte riktigt släppa historien om .357 String Band. ”Music business” är annars precis som ett långsamt och förutsebart TV-program där Sir David Attenborough torrt och sakligt kommenterar att djur dör till höger och vänster. Regnet kommer till savannen och livet går vidare. Jag har funderat en hel del på varför just detta bands historia engagerar mig. En viktig förklaring är den monumentala orättvisan i detta fall: intresset för musiken, det stora engagemanget, den enastående begåvningen, den löjligt låga avkastningen på nedlagt arbete, alla försakelser av familj och vänner samt den obrutna livssynen trots den uteblivna kommersiella framgången. Vad är då förklaringen till att det aldrig lyfte för bandet? I olika intervjuer lyfter bandet själv fram avsaknaden av strategier för att göra sin musik och bandet känt. I en tid då minsta perifera skitband arbetar mer med kommunikation än sin musik och kallar köparna för marknadssegment samt använder sig av kanalseparation för att sälja skiten var .357 String Band något av en dinosaurie. Bandet var extremt dåliga på att marknadsföra sig och hatade det samtidigt, vilket i sammanhanget inte är någon bra kombination. Bandet hade hela sitt fokus på att spela och turnera. Lite naivt kanske, men att ha kvar sin integritet och bara göra det man tror på är inte så dumt det heller. Inte i mina ögon i alla fall. Om man får fantisera litegrann: med lite hjälp av en verkligt hårdför manager, typ Peter G. Grant hade .357 String Band kunnat skörda frukterna av sitt arbete på ett helt annat sätt än vad som nu blev fallet.

  

357vapenI en intervju efter upplösningen av bandet på http://www.savingcountrymusic.com/ säger Derek Dunn: ”I’ve played shows in front of thousands of people, which was awesome, and shows in front of 5 people singing every word to every one of our songs, which was even more awesome. I learned to love my country by traveling around it in a van, and I learned to love my home by traveling around the country. People around the world are listening to our creative output. In many ways, I am absolutely the luckiest person on Earth. All that being said, .357 also caused me an insane amount of blood, sweat, and grief.” Med över 500 spelningar under sju år under minst sagt oglamorösa förhållanden körde de slut på sig själva. På ovan nämnda hemsida avslutas recensionen av .357 String Bands avskedskonsert i Milwaukee med orden: ”Rest easy boys, you did well”. Mycket väl sammanfattat, tycker jag. Staten Wiconsins motto består för övrigt enbart av ett ord: ”Forward”. .357 String Band - ni har min fullständiga och oreserverade respekt. 

   

Hur ska jag beskriva musiken? På distributörens (CD Baby) hemsida finns en recension av bandet ”This ain’t your grandaddy’s bluegrass, this is streetgrass”. Klatschigt, men jag håller inte riktigt med. .357 String Band är trogna bluegrassen, men de tillför också något helt eget och nytt till genren som i hög grad är revitaliserande, typ neo-traditionell bluegrass. Mer specifikt tänker jag på influenserna av mördarballader, dark americana, gospel, outlaw country, mountain music, punk, speed metal m.m. Texterna är mycket mörka, men det finns också hopp i .357 String Bands värld. De bibliska referenserna är mycket vanligt förekommande. Det finns ett litet problem i musiken och det är följande. Det konstnärliga uttrycket i form av kompositionen av låtarna blir ofta underordnat själva framförandet. Det ligger i sakens natur. Det är inte lätt att uppfatta alla nyanser när .357 String Band drar igång (vare sig det är på skiva eller live). Men det skickliga hantverket framgår tydligt om man lyssnar mycket och ordentligt på musiken. De spelar extremt snabbt, men samtidigt exakt rätt. Det är ju inte alltid som båda dessa parametrar är samtidigt uppfyllda i musikens underbara värld, särskilt inte inom ”gothic country-världen”.

 

ghosttown fireandhail lightningfromthenorth  

 

.357 String Band har gjort tre album utgivna på egen hand. Den första skivan heter ”Ghost Town” (2006). Releasepartyt hölls på Linneman’s Riverwest Inn, Milwaukee den 15 juli 2006. Inuti omslaget står ett "mission statement": "Rather be hated for what we are than loved for what we ain't." Den andra skivan heter ”Fire & Hail” (2008). Releasepartyt hölls på Mad Planet, Milwaukee den 26 april 2008. Skivan kvalar in på plats nr 7 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/ Den tredje skivan heter “Lightning From The North” (2010). Releasepartyt hölls på Turner Hall, Milwaukee den 12 februari 2010. .357 String Band har med en låt (Holy Water) på en av de fyra kompilationerna med The Best of Dark Roots från Devils Ruin Records (Rodenticide III). Det är som framgått av flera andra artiklar i denna serie en kvalitetsstämpel.

Det har varit en mycket lång och traumatiskt resa innan jag fick tag på samtliga skivor. De två första skivorna är utgångna och mycket svåra (och dyra) att få tag i. Den första skivan (originalutgivningen) "Ghost Town" betingar i dagsläget ett pris på ca $125 begagnad på amerikanska Amazon (ännu dyrare på brittiska Amazon, ca £150 respektive tyska Amazon ca 190). Den första skivan är dock glädjande nog återutgiven på holländska Rosa Records, vilken jag köpte för normalpris - lite motvilligt - för jag ville ju helst ha originalutgåvan. Oväntade händelser inträffar ibland. Under en cdrunda i början av år 2013 fiskade Micke Å. upp "Ghost Town" för 45 kr från någon av Skivbörsens många och svårtillgängliga högar. Det var Rosa Records-utgåvan, men ändå. Jag har aldrig hört talas om eller sett en .357-skiva i Stockholm eller i Sverige överhuvudtaget. Fyndet har fått ett nytt hem hos Johan som också skriver artiklar på denna hemsida. Den andra skivan "Fire & Hail" är i princip aldrig till försäljning vare sig ny eller begagnad. Den har inte ens ett pris. Jag har gått igenom eld och vatten för att få tag i den. Jag har fullständigt dammsugit nätet och mejlbombat halva Wisconsin. När det gäller skivor har jag utrustats med tålamod som tål att jämföras med Job. En tisdagmorgon i slutet av februari 2013 fanns den plötsligt där - begagnat på nätet till priset 30$ - under några skälvande ögonblick.  Jag fibblade nervöst på tangenterna men fick till slut iväg beställningen. Säljaren var lokaliserad i Oak Creek i Milwaukees södra del. Mindre än en vecka senare kom skivan fram. Skivan var i s.k. "mint condition". Det var sannolikt det absolut finaste ögonblicket i min skivköparkarriär som sträcker sig mer än 35 år tillbaka i tiden. Den tredje skivan "Lightning From The North" är däremot lätt att få tag i. Ett fjärde obetitlat album från gruppen var på gång vid upplösningen, bl.a. med låtarna ”Let The Bones Be Burned”, ”Tongues Of Fire” och ”Poisonous Circles”. Endast ett mindre inspelningsarbete återstod innan det var dags för mixning och mastering, men den skivan kommer med största sannolikhet aldrig att se dagens ljus. 

Omslagen är snygga. På omslaget till första skivan: bandet i motljus och med ett kulhål i en glasruta uppe till höger. På andra skivan: en banjospelande figur mot en bakgrund av eld och hagel. Joseph Huber har gjort omslaget. På tredje skivan: bandets örnlogga tryckt på beige-grått papper.

Det går in en hel del låtar på en kompilation med .357 String Band, eftersom låtarna är korta. Nedan följer ett förslag på en cd-kompilation.

 

Nr

Låt

Album

1

Riot Act

Ghost Town

Evil On My Mind

Ghost Town

Raise The Moon

Ghost Town

4

Hard Times

Ghost Town

Little Black Train Of Death

Fire & Hail

6

Fire & Hail

Fire & Hail

7

Cluck Ol' Hen

Fire & Hail

8

Black River Blues

Fire & Hail

9

Down On A Bender

Fire & Hail

10

Glory, Amen

Fire & Hail

11

Holy Water

Fire & Hail

12

I'm Gone

Fire & Hail

13

Darleen

Fire & Hail

14 

 Long Put Down That Gospel

 Fire & Hail

15

Two White Horses

Fire & Hail

16

Rollin' Down The Track

Fire & Hail

17

Lightning From The North

Lightning From The North

18

Darkness In My Soul

Lightning From The North

19

The Harvest Is Past

Lightning From The North

20

Head On My Heel

Lightning From The North

21

Rags To Rags

Lightning From The North

22

The Days Engrave

Lightning From The North

23

Ride Again

Lightning From The North

24

'Til Peace Or Hell

Lightning From The North


 

Bästa skiva är Fire & Hail.

Bästa låtar är Raise The Moon, Hard Times, Little Black Train Of Death, Black River Blues, Glory Amen, Rags To Rags, The Days Engrave och ‘Til Peace Or Hell.

 

Epilog

Vad hände sedan med medlemmarna i detta fantastiska band det vill säga Jayke Orvis (som efterträddes av Billy Cook), Joseph Huber, Derek Dunn och Rick Ness?

jorvisJayke Orvis deppade inte ihop. Så här säger han på sin hemsida http://www.broken-band.com/ ”I have no qualms telling you I was basically behind the .357 String Band steering wheel for the first 4 and a half years. People always ask, so I’m explaining. Shit happens, and it did, we stopped being friends. I also believe everything happens for a reason.” Jayke Orvis gick vidare på egen hand och gav ut skivan ”It’s All Been Said” på Farmageddon Records år 2010 (för övrigt bolagets första utgivning). Skivan fick ett mycket fint mottagande. Skivan kvalar in på plats nr 12 i "The Greatest Underground Country Albums Of All Time" på http://www.savingcountrymusic.com/ Det finns tre kanonlåtar på skivan: Yankee Taste, Shady Grove och Dreadful Sinner. Numera finns ett band Jayke Orvis & the Broken Band. Bandet består av toppmusiker: Liz Sloan (fiol), Jared McGovern (ståbas), James Hunnicut (gitarr) och Joe Perreze (banjo). Courtney Kostrick brukar rycka in när Jared McGovern har förhinder. Samtliga har egna eller andra bandengagemang. Jayke Orvis andra platta ”Bless This Mess” kom i maj 2013. Det finns fyra kanonlåtar på skivan: Murder Of Crows, Clankertown, Lead Me Astray och Long Way HomeDet finns en live-upptagning av Lead Me Astray på Youtube från Linneman’s Riverwest Inn, Milwaukee den 14 juli 2012 som helt otroligt intensiv. Bandet turnerar konstant. Mottot är "Stand By Your Van". I detta fall kan man verkligen prata om "livspussel" när det gäller att få ihop allas kalendrar. Jayke Orvis & the Broken Band kommer till Stockholm 20 juni 2013. Inte världens bästa tid på året för ett konsertbesök, men jag ska försöka komma loss.

bcookBilly Cook, multiinstrumentalisten, spelar numera tillsammans med Dan Infecto, Darci Carlison och Ben Larson. Dan Infecto och Billy Cook har ett förflutet i Bob Wayne & The Outlaw Carnies. Billy Cook gav ut en soloskiva "Left To Remember" digitalt maj 2013 och den har i februari 2014 kommit på cd och går att beställa från Farmageddon Records. Titelspåret spelas av .357 String Band.  Det går rysningar när jag hör den. Skivan är beställd och jag återkommer med ett omdöme. Det kan inte ha varit lätt att komma efter Jayke Orvis. Dels var han mycket populär, dels var han otroligt skicklig på sitt instrument. Det är en ständigt återkommande fråga vilken av dem som var "bäst" och huruvida .357 String Band stod på sin höjd med Jayke Orvis eller med Billy Cook. Vissa anser att det skoningslösa drivet försvann när Jayke Orvis lämnade bandet. Andra bedömare håller Billy Cook högre (åtminstone i teknisk mening) än Jayke Orvis som mandolinspelare. Högre betyg kan man väl inte få. Nu verkar Billy Cook i första hand satsa på en solokarriär och en ny skiva, men om han skulle spela med alternativt vara med i andra band är det nog många "gothic country"-band som av ren självbevarelsedrift skulle vara mycket intresserade av Billy Cook's tjänster.

jhuber Joseph Huber slutade i .357 String Band p.g.a. ”the aesthetic of The .357 String Band no longer represents him”. Redan 2010 gav han ut skivan “Bury Me Where I Fall”. Huber har bytt ut banjon mot gitarren och hans gitarrspel är utsökt. På skivan framgår också vilken otroligt skicklig låtskrivare han är. Det är mycket starka låtar som levereras i denna debut. Jag tycker också att Joseph Huber sjunger bäst av alla i .357 String Band. Kanske inte den bästa tekniken, men det är mycket känsla i hans röst. Ensam på skiva är det inte heller samma besinningslösa tempo som med .357, utan mer singer/songwriter/country. Det finns fem urstarka låtar på skivan: Bury Me Where I Fall, Riddler’s Song, Death, Cruel Shadow, Be My Shade, Slow Death March och Can’t You See A Flood’s A-Comin. En andra skiva kom år 2012, “Tounges Of Fire”. Fyra av låtarna (Tongues of Fire, Walkin' Fine, An Old Mountain Tune and Hello Milwaukee) var avsedda för den fjärde skivan som aldrig såg dagens ljus. Huber's andra skiva är mer orienterad mot det traditionella country-hållet.  Den första skivan är klart bäst. Jag har självfallet båda skivorna. När jag jagade Fire & Hail var jag i kontakt med Joseph Huber. Han hade inte ens ett eget exemplar, men önskade mig lycka till. När Joseph Huber slutade i .357 String band så annonserades att; "he will returning to school to study woodworking". Och det har han gjort. Se hans hemsida: http://www.josephhuberwoodworks.com/ Det är befriande med en människa som inte låter sig definieras av en tidigare given roll. Han verkar vara lika bra på träarbete som på att spela banjo och gitarr. Och det ena utesluter inte det andra. Jag hoppas att det kommer mer musik från honom framöver. Joseph Huber har också nyligen lanserat en hemsida (för musiken): http://www.josephhubermusic.com/

billycook
derekwdunn    

  

ddunnDerek Dunn var den som oftast som förde .357 String Band's talan. Den framskjutna positionen har såvitt jag kunnat bedöma inte direkt övergått i en lysande solokarriär. Dunn spelar på mindre ställen. Repertoaren består bl.a. av gamla .357-låtar och han verkar föra en tynande tillvaro. Derek Dunn har aviserat att han kommer ge ut låtar från .357-tiden, bl.a. ”Let The Bones Be Burned” och ”Poisonous Serpents”. En EP är aviserad sedan länge. Den kom ut februari 2014. På hans FB-sida skriver han: "It's been 2+ years in the making, but the Poisonous Serpents EP is finally done, pressed, and in hand!...Thank you all for being patient. Whew. Finally. Feels like this EP has finally gotten out of my dreams and into my car, all 9 boxes of 'em....". Återkommer med ett omdöme när skivan levererats.På något sätt verkar han ha kommit ut betydligt sämre efter .357-tiden än både Orvis och Huber. Det är i alla fall inte hans arbetsinsats det är fel på. Han arbetar som alltid mycket hårt. Jag har funderat en del över detta. Kanske har förutsättningarna inte varit de bästa eller så är det helt enkelt så att det var i .357 String Band tillsammans med Huber, Ness och Orvis/Cook som han blommade ut och kom till sin rätt. Det är mycket svårt att dekomponera ned ett band i vad var och en av medlemmarna betyder för bandet. Ibland är 1+1+1+1=5, men det omvända gäller också. Kanske är detta fallet här. Lyskraften blir inte densamma utan sammanhanget .357 String Band. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har svårt att tro att Derek Dunn’s karriär kommer att ta fart. Kanske vänder det nu när hans skiva äntligen kommit. Att ha varit med i .357 String Band är stort nog. Jag har tidigare lovat mig själv att om han ger ger ut en skiva så köper jag den - oavsett hur den låter - av respekt för honom och .357 String Band.  

rness Rick Ness eller ”The Rickness” som han ofta kallas har tills vidare slutat med musiken. Det är synd, eftersom han var .357 String Band's svar på Volvo Penta. Oerhört driftssäker och dessutom fantastisk på bas. Rick Ness tuggar tuggummi, röker cigg och dricker öl samtidigt. Precis hur cool han är i verkligheten framgår av ovan nämnda konsertklipp från avskedskonserten i Turner Hall. Han har efter att .357 String Band splittrades arbetat en tid inom gruvindustrin (!) och blivit lite av en halvkändis i vissa kretsar. Bakgrunden till denna märkliga karriär är helt osannolik. På en turné i Southeast Alaskan State Fair träffade han en man vid namn Parker Schnabel. Vid detta möte uttryckte Rick Ness ett önskemål om att någon gång jobba inom gruvindustrin. Ingenting hände. Efter nio månader ringde telefonen om ett gruvjobb. Då visste inte Rick att gruvjobbet också skulle innebära deltagande i ett populärt reality-program, Gold Rush, på Discovery Channel. Gruvjobbet är slut nu. När Rick i ett avsnitt av Gold Rush visade upp sig i en sliten .357 t-shirt gick .357 hard core fansen i spin. Utanför musiken gillar Rick motorcyklar och att vara i gymmet. Han har enligt uppgift inte övergivit planerna på att återvända till musiken. Det är nog i likhet med Billy Cook många band som skulle vara intresserade av Rick Ness tjänster.         

Många drömmer om återförening av .357 String Band i allmänhet och inklusive Jayke Orvis i synnerhet. Vid några tillfällen har delar av bandet spelat tillsammans. Exempelvis har Joseph Huber och Rick Ness hoppat in och avlöst Jared McGovern och Joe Perreze på en Jayke Orvis-spelning halvägs in i .357-låten "Raise The Moon" . I samband med en begravning av Farmageddon-legenden Richard Laferte II i början av januari 2013 spelade Joseph Huber, Jayke Orvis och Derek Dunn (förstärkta med James Hunnicut på gitarr) tre låtar tillsammans. Det var engångsspelning, ingen återförening. Synd, för det lät extremt bra i "Raise The Moon". I en analys skriver redaktören på http://www.savingcountrymusic.com/ "And they were all the absolute best possible musicians you could find at their respective positions, each challenging each other, pushing each other to keep up with the band’s demands for artistic excellence in both instrumental technique and creative composition. Listening back now at Fire & Hail, with so much talent in one place, no wonder the project was untenable, and no wonder the respective players have moved on to become their own trees instead of respective branches of the same project. Still, the loss of .357 String Band may go down as underground country’s greatest tragedy. I can think of no other project that was so ripe for becoming a success story of authentic American underground roots. They were brilliant, but accessible at the same time." Det är vackert så. Även om det är hårt att erkänna är det betydligt bättre att vara "i ljust minne bevarad" än att återkommande vara utsatt för omvärldens futila återupplivningsförsök. ”Rest easy boys, you did well”. 

Senast ändrad
Högst upp

.357 String Band

Mest besökt Gothic

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

.357 String Band

08-10-2012 Hits:8565 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here .357 String Band är (var) från Milwaukee, Wisconsin, se hemsida http://www.streetgrass.com/ (denna hemsida underhålls inte, fungerar inte och det är högst tveksamt om...

Read more

Gothic Country, Southern Gothic, Gothic …

12-08-2012 Hits:7609 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

Read about Gothic Country in English by the same Author hereNu är det dags att ge sig på den svåra men angelägna uppgiften att försöka beskriva en musik som inte...

Read more

Strawfoot

25-08-2012 Hits:7001 Gothic Country Konztroll - avatar Konztroll

This article (slightly revised) is available in English here Strawfoot är från St. Louis, Missouri och bildades år 2004. Det var från början menat som ett studioprojekt, men istället blev det ett...

Read more