Menu

Bortglömda Album

- Lucifer's Friend, Sir Lord Baltimore och Armageddon


Om artikeln

Den här artikelns tillkomst har en lång historia. Idén till att skriva en halvprettoartikel om tre bortglömda rockalbum (och vilka dessa album skulle vara) fick jag för flera år sedan, men därefter har inget hänt. Jag vet faktiskt inte varför det har blivit så, men kanske har trots allt inspirationen saknats. Det är nu angeläget att det äntligen har blir av. Jag skriver för att vårda ett kulturarv. Någon måste ta på sig ansvaret att dokumentera dessa album, annars finns det (faktiskt) en risk för att de faller i glömska. Och det får absolut inte ske. Här kommer mitt bidrag till dokumentation av ett kulturarv.


Om urvalet av bortglömda album

Denna artikel handlar i tur och ordning om album från Lucifer’s friend, Sir Lord Baltimore och Armageddon. Det är vid en okulärbesiktning inte mycket som förenar dem exempelvis när det gäller ursprung, stil eller inriktning. Lucifer’s friend var tyskar, medan Sir Lord Baltimore var amerikaner och Armageddon var britter. De spelade sinsemellan tämligen olika musik, även om samtliga - med en vid tolkning - kan hänföras till rockgenren. Trots relativt stora olikheter finns egenskaper som förenar dem. Jag har funnit sex sådana:

1. Samtliga album är oförtjänt bortglömda,
2. Samtliga album är debutalbum,
3. Två av de tre debutalbumen är självbetitlade (Sir Lord Baltimore andra (!) skiva hette ”Sir Lord Baltimore”),
4. Den första låten är den överlägset bästa på samtliga album,
5. Samtliga band hade sin storhetstid i början eller i mitten av 1970-talet,
6. Samtliga band har antingen i själva bandnamnet eller i titeln på debutalbumet tydliga bibliska referenser. De bibliska referenserna är en ren slump i urvalsarbetet, låt vara att rockband på 1970-talet ofta valde rätt svulstiga och förpliktande namn. Lucifer’s friend syftar på den fallna ängel (eller snarare hans vän) som sedan blir Satan. Sir Lord Baltimore’s debutalbum heter ”Kingdom come”, vilket syftar på upprättandet av Guds rike på jorden. Armageddon är den plats där det slutliga slaget står mellan gott och ont och är en omskrivning för jordens undergång.


Lucifer's Friend (Lucifer's Friend 1971)

luciferEtt omslag är viktigt. Kanske ännu viktigare för LP än för CD. Detta omslag leder - under alla omständigheter - tankarna mer till Familjen Addams än till tysk hårdrock. Är det inte Onkel Fester till höger? Lucifer’s friend bestod av Peter Hecht, Dieter Horns, Peter Hesslein, and Joachim Reitenbach. Bandet sökte en sångare och fann John Lawton (född i England, men uppvuxen i Tyskland). Lucifer’s friend var därmed bildat 1970. Det första albumet är i hög grad influerat av Black Sabbath och Led Zeppelin. Men betydligt mer orgelbaserat än vad som gällde för influenserna.

Albumet Lucifer’s friend innehåller åtta låtar och inleds med ”Ride In The Sky” som också är den bästa låten. Lawtons röst är i falsett och med viss tysk brytning.





Lyssna själv här från en live-upptagning:




Låten har en - med alla mått mätt - bisarr början: ett indiananrop - följt av gitarriff - följt av en lursignal (!). Så ska det (tydligen) låta. Efter denna chockartade början följer den mer bluesinspirerade ”Everybody’s Clown” med jazziga taktbyten och halvstökiga inspel med Bach-orgel, gitarr och kör. Tredje låten ”Keep Goin” har samma upplägg. ”Toxic Shadows” låter som Eric Dolphy möter Uriah Heep (om det ens är möjligt att föreställa sig detta). I ”Free Baby” svänger det ovanligt harmoniskt med den ständigt närvarande Hammondorgeln, sköna basgångar och, med LF-mått mätt, skönsång. ”Baby, You’re A Liar” är bara trist. ”In the Time of Job when Mammon was a Yippie” är en av plattans bästa låtar. Lite fånig text kanske (utvikning: Yippies kallades medlemmarna av The Youth International Party - antiauktoritärt parti bildat 1967 i USA). Avslutnings- och titellåten ”Lucifer’s Friend” är melodiös hårdrock som har alla kännetecken och ingredienser inklusive textraderna:

“Come take my hand I'm Lucifer's friend
Tonight is the end of your way
Take me, take me away, you can have me,
you can take me, you can take me away…”

När man har valt ett spektakulärt bandnamn som Lucifer’s friend följer vissa förpliktelser förutom en självförbrännande livsstil, typ musik och texter som lever upp till bandnamnet. Bandet skulle byta både medlemmar och ännu mera (hujedamej) inriktning på musiken (vidare lyssning rekommenderas ej). Lawton skulle röra sig upp i näringskedjan och hamnade (1976-1979) i lite finare sällskap som sångare i Uriah Heep (ersatte David Byron som fick sparken p.g.a. mycket grava alkoholproblem). Lawton skulle så småningom 1981 återvända till Lucifer’s Friend och göra fler skivor. Men man behöver bara debutskivan Lucifer’s friend som numera finns på CD med fem bonus-låtar (bonus betyder i detta sammanhang noll och intet värde).


Sir Lord Baltimore (Kingdom come 1970)

sirlordbaltimoreSir Lord Baltimore bildades 1968, inte i Baltimore som man kan förledas att tro, utan i New York av Louis Dambra gitarr, Gary Justin bas och John Garner trummor. Som nästan alla band på 1970-talet som utgjordes av en trio på gitarr, bas och trummor lät det betydligt mer och av fler. Samtliga sjöng! Garner (trummisen) stod i huvudsak för sången. Som alla vet är det svårt att spela trummor och sjunga samtidigt. Det gör det också rätt ovanligt Utvikning nummer 1: i en recension av albument “Kingdom come“ användes troligen termen “heavy metal“ för första gången (respekt, i sådana fall). Sir Lord Baltimore spelade en särpräglad och blytung gitarr- och basbaserad hårdrock kombinerat med nasal och halvskrikande sång. Sir Lord Baltimore var inte rädda för distortion, utan tvärtom, de bejakade distortionens olika användningsområden. Utvikning nummer 2: Mike Appel, senare manger till Bruce Springsteen, co-skrev och co-arrangerade och co-producerade debutalbumet.

Omslaget är snyggt. För tankarna till skeppet “The Black Pearl“ i “Pirates of the Carribean.“


Albumet Kingdom come innehåller 10 låtar och inleds givetvis tungt med titellåten ”Kingdom come”. Lyssna själv här (bilderna är från filmen Le Mans som någon ”youtubian” tydligen tycker passar)

 

 

 

Låten börjar stenhårt med gitarr och bas: sedan gitarrsolo och sedan kommer sången in helt rätt och med det vi i dag kallar attityd:
 “I hear sirens calling me
I fell prey unto the wind
Sail on, crimson majesty
Turn, turn, wheel of fortune, spin
Until my kingdom come
And then my will be done”

I andra låten ”I got a woman” scratchar Dambra lite förstrött över gitarrsträngarna innan låten drar igång i enkla harmonier. Sången är – vad ska man säga – distad även den. Tredje låten ”Hell Hound” kör på i typisk hård stil med kanalseparerade effekter. I ”Helium head” blir det stökigt, trots kör. ”Ain’t got hung on you” finns distad gitarr, rullande basgång och ylande sång. Trots distad gitarr, rullande basgång och nasalylande sång svänger det rejält. ”Master heartache” är en av plattans bästa låtar och är med SLB-mått mätt, melodiös. ”Hard rain fallin” inleds med ett gitarriff i upp-tempo. Åttonde låten är ”Lady of fire” med gitarr och kanalseparerade effekter med ett sångupplägg som faktisk tpåminner om Alex Harvey’s (The Sensational Alex Harvey Band) typiska frasering. Rätt förvirrat med alla tempobyten. ”Lake isle of innersfree” har en styltig och pretentiös uppbyggnad. Det var vanligt på den tiden: i den här låten visar SLB att de kan låta helt annorlunda och, hmm, medeltida (!). I sista låten ”Pumped up” är dock - tack och lov - ordningen återställd och det slutar som det börjar. SLB var grunge innan grunge fanns. Så det så.

Efter “Kingdom come“ (1970) kom ytterligare en platta med titeln Sir Lord Baltimore (1971) (märklig ordning - det är ju debutalbumet och inte senare album som ska vara självbetitlat!). Sir Lord Baltimore är en minst lika bra skiva. De båda skivorna finns numera utgivna på en enkel-CD. Sir Lord Baltimore får sägas ha haft en mycket märklig karriär. Det blev inga jetplan eller sönderslagna lyxhotell. Efter de båda skivorna 1970 och 1971 upplöstes bandet. Det var tyst till år 2006 (!) när skivan Sir Lord Baltimore III Raw kom (utan Justin på bas). Skivan byggde i huvudsak på ej utgivet material från 1976 som dessutom hade slipats av ordentligt i texthänseende. SLB hade blivit kristna (!).


Armageddon (Armageddon 1975)

armageddonArmageddon bildades 1974 och gjorde endast en skiva. De hann dock med nio spelningar. Armageddon var en brittisk s.k. supergrupp (ack denna slitna kliché) och bestod av Keith Relf, tidigare Yardbirds och Renaissance, Martin Pugh gitarr, tidigare Steamhammer, Louis Cennamo bas, tidigare Steamhammer och Renaissance,och Bobby Caldwell trummor tidigare Captain Beyond. Prognosen för bandet var dålig. Drogmissbruk och hälsoproblem innebar att gruppen tidigt började upplösas och Relfs död 1976 satte effektivt punkt för Armageddons eventuella framtidsplaner. Rockstjärnemyten säger att Relf dog av elchock när han spelade gitarr i badkaret (!), men den verkliga orsaken var en ojordad kontakt till förstärkaren i hans studio i källaren. Gruppmedlemmarnas musikaliska bakgrund är intressant i förhållande till plattans karaktär: människor med gedigen bakgrund i blues och folkrock spelar hårdrock!

Omslaget är otroligt suggestivt. Fyra killar i armékläder modell äldre som sitter och “chillar“ i ett helt utbränt landskap. Armageddon så att säga. Bandnamnet i rött, orange och gult högst upp. På baksidan: samma bild, men nu är killarna förstenade (!). Omslaget bryter effektivt av mot liner notes i konvolutet. I liner notes står bl.a. följande: “Armageddon has joined its skills and imaginations to generate a music that is at once highly sophisticated, tangibly moody, and breathlessy intense“. Är det überpretto? Lyssna själv och bilda dig en egen uppfattning.

Albumet Armageddon innehåller endast fem låtar (varav fyra är över åtta minuter långa!). Första låten, ”Buzzard”, träffar fortfarande lika hårt och direkt som för över trettio år sedan när jag först hörde den. Buzzard förefaller bestå av ett mycket svårt gitarrsolo genom wah-wah-pedal, men det är faktiskt inte så svårt säger de som vet hur man gör. Det är hur som helst ett superbt solo. Lyssna själv här:


 

Sedan följer låten ”Silver Tightrope” (ännu en biblisk referens). Det är den enda lugna låten på skivan. Akustisk gitarr och elgitarr som varsamt mixats ihop. Symfonirock it is. Man måste åndå pausa lite från ”Buzzard” så det funkar i detta sammanhang. Sedan brakar återigen helvetet lös igen i låten "Paths and Planes and Future Gains". Nästa låt är den blues-baserade "Last Stand Before". Låten låter lite som låtarna på Led Zeppelins skiva Presence. Lite halvtrist blir det måste man nog ändå säga. Avslutningsvis är det dags för koncept. Om man inte gjorde hela konceptalbum gjorde man ofta konceptlåtar på 1970-talet. I detta fall heter låten "Basking In The White Of The Midnight Sun”. Den består av: a) "Warning Comin' On b) "Basking In The White Of The Midnight Sun", c) "Brother Ego." Och slutligen d) "Basking In The White Of The Midnight Sun" (reprise). Många tycker att detta är en höjdare, men i jag lyssnade jag mest på Buzzard.

Och hur slutar då historien om Armageddon. Martin Pugh, gitarristen som gör det otroliga gitarrsolot i  ”Buzzard” spelar i dag inte hårdrock, utan tar det lugnt och bygger sina egna gitarrer och spelar…blues.

Mikael H.

Senast ändrad
Betygsätt den här artikeln
(0 röster)
Mer i denna kategori: « Rock'n'rollskrik Bra Covers »
Högst upp

Mest besökt Analyser

  • 1
  • 2
  • 3
Prev Next

Bortglömda Album

29-03-2009 Hits:25210 Analyser Konztroll - avatar Konztroll

- Lucifer's Friend, Sir Lord Baltimore och Armageddon Om artikeln Den här artikelns tillkomst har en lång historia. Idén till att skriva en halvprettoartikel om tre bortglömda rockalbum (och vilka dessa album...

Read more

Neil Youngs 80-tal

19-02-2009 Hits:7898 Analyser Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

En våghalsig resa med yrkeskarriären på spelNeil Youngs 80-talNeil Youngs 80-tal tillhör sannolikt en av de minst vårdade musikkarriärerna i historien. De som hade följt honom i många år fick...

Read more

Symfonirock 1

29-01-2009 Hits:5366 Analyser Mikael Åstrand - avatar Mikael Åstrand

Symfonirock Det säkraste sättet att såga en konstnärlig gärning är att kalla det pretentiöst. Det har nästan var epitetet för symfonirocken och man kan utan omsvep konstatera att genren har utsatts...

Read more